Världens bästa vanliga band

Nuestras mierdas, nuestras reglas.

Med tanke på att det där, vilket ungefär kan översättas »vår skit, våra regler«, är något av Hinds motto känns titeln på deras debutalbum, »Leave Me Alone«, rätt logisk.

– Det har varit så många turer fram och tillbaka om skivan, vad den ska heta, vilket bolag som ska ge ut den, när den ska släppas, allt möjligt. Alla omkring oss tycker att vi ska göra si eller vi ska göra så. Till slut kände vi att vi måste skapa oss en sorts säkerhetszon där det blir som vi vill. »Leave Me Alone« åsyftar allt detta.

Hinds sitter i en turnébuss som just är på väg att rulla in i Denver, Colorado, efter föregående aftons gig i Albuquerque, New Mexico. Carlotta Cosials, som håller i luren, är en av två sångare, gitarrister och grundare av Madrid-kvartetten som tidigare kallade sig Deers (men som tvingades byta namn sedan ett likadant namngivet kanadensiskt band hotat med rättsprocess). Den andra heter Ana García Perrote. Övriga medlemmar är basisten Ade Martín och trummisen Amber Grimbergen.

Den som bara har lite koll på Hinds vet att deras allomfattande »det är inte så jävla noga«-attityd är farligt smittsam. Jo, visst har vi hört och sett det här tidigare. Om och om igen, i olika skepnader. Det är liksom ingen slump att de värmt upp åt såväl The Libertines som Black Lips, tvivelsutan själsfränder. Eller att en av deras största glädjespridare är en cover på Thee Headcoatees dansgolvsvältare »Davey Crockett«. Men ändå, frågan är om det lössläppta garagestöket någonsin har gjorts med samma charm, samma kombination av snirkliga gitarrslingor, primitiva rytmer, medryckande ropa och svara-sång samt ihärdiga uppmaningar om att dricka öl som fallet är med Hinds. Det är musik som rister av livslust. Även om livslust då och då också innebär att ens hjärta blir punkterat. Den där lite mer eftertänksamma och sorgsna sidan av gruppens texter och melodier är onekligen underordnad, men den finns där. Stordelen av låtarna har känslan att de är här i dag och borta i morgon. Men vårt behov av att deras sort finns lär leva vidare.

Där i telefon låter Carlotta Cosials jublande lycklig och trött på en och samma gång.

– Jag kan inte tänka mig något roligare än att få resa runt i världen med dina bästa vänner. Spela tillsammans, lära sig saker tillsammans, ha kul tillsammans.

– Du har en bild av hur det ska vara att vara ute så här och det visar sig ju att den bilden stämmer bra in på verkligheten: du träffar en massa människor, det är fest varje kväll, du är bakfull varje morgon, ringer hem till din älskling, saknar alla där hemma.

Är det värt det?

– [snabbt] Förstås! Förstås!

Om Hinds i dag är upphaussade indierockdarlings mest överallt i världen har hemlandet Spanien visat sig desto mer motsträvigt.

– I Madrid tas vi alltid emot bra, det är jättekul att spela där, säger Carlotta Cosials. Men i landet i övrigt är vi inte lika älskade.

Hur kommer det sig?

– För att vi på vissa håll har beskrivits som »världens bästa band« och när folk sedan får se oss tycker de inte att vi lever upp till det. Deras förväntningar är för höga. De hade väntat sig något mer, deras livs konsertupplevelse typ.

– Men vi är bara ett vanligt band. Vi själva har aldrig sagt att vi är bättre än någon annan. Om en festival ber oss spela kommer vi. Men, hallå, ni får gärna vara lite snälla mot oss.