Öppna landskap

Paradiset, menade Proust, är inte paradiset förrän det gått förlorat.

En av åttiotalets stora poplåtar bekräftar tesen.

I »Cattle and Cane«, The Go-Betweens genombrottssingel från 1983, återvänder Grant McLennan, en av bandets två låtskrivare (i mitten på bilden ovan), till sin hemstad Cairns i Queensland, Australien, och minns drömmarna som en gång tog honom därifrån.

Han minns barndomshemmet, ett litet timmerhus med plåttak, och han minns landskapet, betande nötkreatur och böljande sockerrörsfält. Han minns de stora, tidigt tydliga, sakerna. Barndomens längtan bort, som snart blev till längtan tillbaka, i takt med att uppväxtens drömmar slog in. Han minns de små, vid en första anblick obetydliga, sakerna. De som med tiden etsade sig fast i minnet och blev till psykologiska landmärken. En liten pojke i ett par nummer för stora byxor. En klocka efter en i förtid avliden far, kvarglömd i duschen. Och så minns han järnvägen, tågrälsen som skulle leda honom både bort och hem, för alltid omgiven av plåt och timmer, av sockerrörsfält och nötkreatur, oavsett hur långt hemifrån han snart skulle komma att färdas.

Men »Cattle and Cane« är i slutändan inte så mycket en låt om Grant McLennans barndom, eller ens om Queensland, som det är en låt om nostalgins förrädiska kraft – den bitterljuva insikten att livet inte kan upplevas i realtid, bara återskapas i efterhand. Just som i »Wide Open Road« av The Triffids – ett annat band från Australien ur samma generation – fungerar det blottlagda yttre landskapet mest som metafor för det inre. Barndomen, förstår man, är ett paradis som får riktiga konturer först när det gått förlorat.

»I recall a schoolboy coming home
Through fields of cane
To a house of tin and timber
And in the sky
A rain of falling cinders
From time to time
The waste memory-wastes

I recall a bigger brighter world
A world of books
And silent times in thought
And then the railroad
The railroad takes him home
Through fields of cattle
Through fields of cane
From time to time
The waste memory-wastes
The waste memory-wastes«

I dag för exakt tio år sedan avled Grant McLennan till följd av en hjärtinfarkt i sitt hem i Brisbane, fyrtioåtta år gammal. The Go-Betweens blev aldrig ett världsband. Deras melodier var för atypiska, och deras texter alltför litterära, för att de skulle tilltala en bred publik. Men så sent som i fjol sammanfattade skivbolaget Domino gruppens gärning i en omfattande samling med namnet »G Stands for Go-Betweens«. I en tidig version av samlingen medföljde med varje exemplar en roman från Grant McLennans privata bibliotek. Ett grepp i linje med Go-Betweens själva andemening: Musikhistorien rymmer många låtskrivare med litterära ambitioner, men få har som Grant McLennan och Robert Forster lyckats göra kärleken till författarna de läste och beundrade rättvisa inom ramen för popmusikens i praktiken skoningslösa begränsningar.

Går det att sammanfatta en människas liv i en drygt fyra minuter lång poplåt?

»Cattle and Cane« visar att det är möjligt.

Åtminstone de första skälvande stegen.