Håkan Hellström: Illusioner

Förlåt, men jag måste bli lite personlig. Det skulle inte kännas särskilt ärligt att skriva de här raderna under någon slags objektiv förevändning. På gott och ont kommer jag aldrig kunna ta mig an Håkan Hellströms artistskap på det viset. För sanningen är att under större delen av mitt vuxna har han varit min. »Min« på det viset som bara en artist man aldrig träffat kan vara någons allt.

När jag var tolv år landade två brusiga mp3-filer hos mig, betitlade »Känn ingen sorg för mig Göteborg« tillika »Vi två, 17 år«, och efter det blev ingenting sig likt. Det var fraser, toner och ett stycke falsksång som satte fingret på allt det som desperat skrek inom mig men som jag aldrig vågat ge uttryck för. Jag skulle vilja säga att utan Håkans ord ringande i huvudet hade jag inte överlevt en vecka, en dag eller en minut av min högstadie- och gymnasietid. Håkan var mitt trumintro på »Be My Baby« och mitt The Clash på Stora Hotellet i Örebro. Ett par av mina närmaste vänskaper har stöpts i Håkan Hellströms musik. Jag har virat hans låtar kring mitt trasiga hjärta flera varv än jag kan minnas. Under en lång, lång tid var hans musik det jag sträckte mig efter när inget annat hjälpte. Vissa sånger kom alldeles för nära för att jag någonsin ska kunna lyssna på dem igen.

Men i takt med att arenorna blev större, melodierna mer bombastiska och Håkan Hellström folkkär gled vi isär. Jag vet. Att retirera med näsan i vädret när ens väldigt personligt förhållande till en artist plötsligt delas av många andra känns som en historia äldre än Dödahavsrullarna. Egentligen är jag inte alls säker på att hans musik tappade något i kvalitet i samband med hans målmedvetna steg mot utsålda Ullevi-kvällar som vissa påstår. Håkan Hellström sjöng bara inte för mig längre, hans lyrik handlade inte om mitt liv och det var fundamentet för min kärlek till honom. Någonstans längst inne har jag hoppats och trott att jag skulle hitta tillbaks till honom igen.

Och så dimper de ner likt ett brev på posten. Nio ballader. »Illusioner«. Allt mödosamt uppbyggt motstånd känns med ens lönlöst.

»Illusioner« är precis det jag önskat från Håkan Hellström men inte lyckats formulera för mig själv. Det är om inte baksmällan efter de senaste årens segerrus så åtminstone den eftertänksamma dagen efter. Jag inbillar mig att detta var hans enda möjliga väg framåt. Det är den andra sidan av myntet, som att äntligen få se kärleken från en annan sida som Håkan själv uttrycker det på ett av albumets centrala spår »Båda sidor nu« – något så ovanligt som en regelrätt cover, här av Joni Mitchells »Both Sides Now« [en tidigare och mer avskalad version återfinns på 2006 års singel »Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig«].

Lyriskt ringlar sig »Illusioner« längs samma välbekanta stigar som Håkan Hellström alltid vandrat upp för. Här finns hjärtskärande allusioner kring vackra förlorare, drömmar om evig kärlek som aldrig dör ut och druckna Dylan-epos där den ena märgfulla karaktären efter den andre gör entré.

Det som i grunden särskiljer Håkan Hellströms nionde studioalbum från hans övriga katalog är i stället den orkestrala skrud som han och låtskrivarbrodern Björn Olssons sytt sina melodier i. Borta är bongotrummorna, det ruffiga proggdrivet och Roy Bittan-pianot. Det är visserligen inte första gången som Håkan Hellström projicerar sina låtar genom orkesterarrangemang men aldrig har det dominerat musiken så tydligt som nu. Om man nu kan påstå att musiken är dominerande i sitt utryck. Ibland är det så skirt att allt riskerar att lösas upp och strös med vinden. De svepande stråkar och klarinetterna som bär Håkan Hellström röst framåt är inte alls överdådiga. Han låter mer hudlöst naken än jag någonsin kan minnas.

Kanske är det för att den symfoniska inramningen på »Illusioner« tvingar honom att förlita sig på sin röst i en högre utsträckning än han över huvud taget gjort tidigare. För alla som förstått att Håkan Hellström är en av landets allra främsta sångare just eftersom han står i sådan omedelbar förbindelse med sina låtar blir »Illusioner« ett av de mest intima och rörande album han lagt sina händer på.

De andra, de som vill se himlen explodera samtidigt som Håkan och hans band iscensätter tidernas rock’n’rollfest kommer inte hitta fullt så mycket att älska med »Illusioner«. Själv kommer jag bära den intill hjärtat långt efter de sista snödropparna slagit ut och sommaren står runt hörnet.