Cass McCombs: Mangy Love

Det finns absolut olikheter, ganska många rentav. Ändå ligger det väldigt nära till hands att sortera Cass McCombs bland andra amerikanska indieexcentriker och halvtrubadurer som Bill Callahan, Will Oldham och Mark Kozelek. Det finns något fulsnyggt över allting de gör. En vägran att låta sig ringas in. De rör sig mellan att ta sig själva på extremt stort allvar och närmast apatisk nollställdhet, men även när sistnämnda gäller känns det som del av en uttänkt strategi. Det är knappast så att de ogillar att – lite småskaligt men ändå – retas eller åtminstone upplevas obekväma. De har rentav byggt karriärer på det. De kan vara oavkortat genialiska och äger samtliga en icke försumbar förmåga att överraska, närapå lika ofta är de förbluffande lättlästa.
»Mangy Love« är en av Cass McCombs rent musikaliskt mest lättlyssnade skivor, välkammad så det nästan stör. Givetvis. Dess softrock ekar utan tvekan Kalifornien – inte bara för att delar av Beachwood Sparks är med och kompar – men med mindre tydlig americanaprägel än på föregångaren »Big Wheel and Others«, och inte alls på något soldränkt behagligt vis. Texterna ligger så precis på gränsen mellan skev humor och morbid verklighet att det likafullt skaver, du vet inte riktigt vad du ska tro eller tänka.
Trettioåttaåringe McCombs är smart, intressant och relevant, går aldrig vifta bort, ändå lyckas han påfallande sällan beröra. Till och från frågar du dig som lyssnare vad han egentligen vill åstadkomma med sin musik. I alla fall strax innan du inser att han sannolikt trivs alldeles utmärkt med att ha det exakt så.