Mitt i en guldåder

En septembertorsdag 2021. Nån gång mellan mitt eget femtioårskalas på Harvest Home och den triumfatoriska Les Big Byrd-spelningen på Pustervik i Göteborg, då man efter ett och ett halvt år av olika pandemirestriktioner fick en ack så efterlängtad känsla av kosläpp, firar Henric »H.SELF« Hammarbäck sitt purfärska debutalbum »Broken Live On« på Melodybox i Stockholm. På plats är en liten men entusiastisk trupp: journalister, musiker och vänner till de inblandade som minglar, skålar, surrar. Det är en fin kväll som kröns av ett uppträdande från artisten själv, rentav hans första sologig någonsin, uppbackad av gitarristen och alltiallo-vapendragaren Jonas Öhlund. Någonstans mellan trevande och övertygande smeker de tillsammans fram hyssjade blue eyed soul-hymner á la »Love Doesn’t Care«.

Mot slutet kliver David Ritschard, som veckan efter ska släppa sitt genombrottsalbum »Blåbärskungen« där Henric är medkompositör på hälften av låtarna, upp på det som ska föreställa en scen och tar till orda:

– Det är en stor dag för countrysverige och en stor dag för min bror Henric, och därigenom en stor dag för mig.

– Det är en blytung skiva och jag vet bara en bråkdel av allt som lett fram till den. Men jag vet att den bråkdel som jag vet om motsvarar nog minst ett dussin andra svenska singer-songwriters, om man säger så, i livserfarenhet.

Så sjunger de tillsammans en gemensamt nyskriven trasgospel på svenska vid namn »Rockbotten«. Det ska dröja något år innan den släpps i studioversion med David, men låten och laddningen som den här kvällen omger låten understryker det han just har sagt med sådan ackuratess att folk runtom i publiken knappast kan göra annat än gasta rakt ut av hänryckning. Känslan är att samtliga närvarande inser att vi bara måste få mer av Henric på svenska.

Jag har lärt mig ett och annat

Om hårda tider kan jag hålla kurs

och jag lever trots min lever

och jag har Sveriges bästa kush

– Hur jag än vrider och vänder på det har jag inte tidigare upplevt det jag upplever nu. Att spela så väldigt mycket. Det känns som att det är någonting på gång.

Drygt tre år efter kvällen på Melodybox sitter Henric Hammarbäck på ett södermalmskt vattenhål med ett glas Budels och reflekterar över det som hänt med hans musikkarriär. 

– Men så har jag också skrivit enormt mycket låtar den senaste tiden. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att allt blir bra men det har känts väldigt bra.

Rätt nyligen har Henric sagt upp sitt dagjobb och därutöver avbrutit sitt fleråriga samarbete med David Ritschard för att satsa järnet på H.SELF. Det är en chansning som får bära eller brista, och även om det märks en viss osäkerhet över vad han gett sig in på signalerar han samtidigt benhård tro på sitt hantverk. Han vet att det håller, märker dessutom att fler och fler fattar det han gör. 

»Skälva«, hans första platta på svenska, utmynnade möjligen inte i något brett genombrott eller miljontals streams men vidgade såväl publikunderlag som det egna uttrycket. Uppföljaren, logiskt nog betitlad »Efterskalv«, dämpar knappast detta, snarare förstärker skivan bilden av en låtskrivare och sångare som just nu omöjligen kan göra fel.

Det nya albumet är inte väsensskilt från föregångaren, även om upphovsmannen tror att han tagit ut svängarna lite mer den här gången. Här finns inget lika överraskande som Yasin-covern »Rap är ingen konst« senast det begav sig, men helheten är nog yvigare och låtarna kanske ännu mer närgångna, ännu mer galghumoristiska. Mänsklig värme har sällan porträtterats lika ömsint som i »Månskenssoldater«. Överlevnadsinstinkt har sällan porträtterats lika omistligt som i »För det lilla«. »Karmapresent« och »Överdonna« är lika lysande ord som låttitlar – och låtar. Ytterligare ett album på svenska väntar i höst. Det känns som att melodier, musik och text rinner ur Henric med en lätthet som kan göra de mest drillade kollegor gröna av avund. En tes som bekräftas av Jonas Öhlund:

– Henric har ju sedan några år verkligen hittat någon form av guldåder i berget han bryter nya låtar ifrån. Det kommer låtar i en galen takt. Svårt att avgöra om det handlar om bytet av språk eller är en utveckling av själva låtskrivarhantverket. Kanske lite både och.

Av den klick som bryr sig om honom må H.SELF oftast refereras till som »country« eller »americana« men till hans låtars egenskaper hör att de är vad du vill att de ska vara. De kräver liksom ingen förklädnad. Country eller americana, absolut eller kanske det, men lika gärna eller ibland mer (särskilt nu när han sjunger på svenska) visa, folk, singer-songwriter, blues. Eller så här: även människor som vanligtvis bryr sig marginellt om country eller americana har åtskilligt att hämta i dessa dråpliga, intima och sorgliga berättelser från livets skuggsida eller mindre glamorösa vardag.

Agnes Odén, som till och från spelar fiol i den omslutande och levande organism som är H.SELFs liveband, säger att det är själva öppenheten som mer än något annat får henne att vilja spela med Henric:

– Både i själva musiken och hos personerna kring den, men framför allt hos Henric själv. Vare sig vi spelar in skiva eller står på scen så är öppenheten där, uppriktig och välkomnande, säger hon och fortsätter:

– Min uppfattning är att det generellt verkar viktigt för folk att sortera in musik i passande genrefack, och det handlar om musik generellt men om Henrics i synnerhet. Resultatet blir en salig röra av musikhistoriska referenser som jag egentligen inte tycker beskriver så mycket mer än att han skriver socialrealistiska texter på svenska, och att smalare fack än så handlar mer om subjektiva referenser och smaker. Jag har en del verktyg i fiollådan som jag både kan använda ett i taget eller flera samtidigt, och jag har märkt att jag helst blandar dom hejvilt. Från svensk och amerikansk folkmusik till country, visa och blues med mera. Jag håller mig sällan till enbart en tradition eller spelstil utan gillar mixen, och på liknande sätt trivs jag som fisken när jag spelar med Henric. Hans musik är uppenbarligen inte helt lätt att genrebestämma, men för min del är det skitsamma för den känns självklar och hemma, den är levande i stället för begränsad, och det är det jag dras till. 

Cuts are getting deeper

you really fucked me up this time

I just can’t stop bleeding

baby I am scarred for life

Ni som kan er Sabina Ddumba känner igen »Scarred for Life«, hennes hit och debutsingel från 2014. Faktum är att Henric Hammarbäck var med och skrev den när han en tid provade lyckan i låtskrivarfabriken, närmare bestämt under tiden som förflöt mellan hans formativa period i bandet Southern Skyline och det som sedan blev H.SELF.

– Jag hörde Sabina, tyckte att hon sjöng så jävla bra och kontaktade henne, säger Henric. Tanken var att vi i princip skulle ha gjort hela hennes skiva. Men så sajnade vi med ett annat musikförlag än vad hon gjorde och tappade den grejen. Vi hade verkligen behövt en manager. 

Southern Skyline kommer kanske en del läsare med gott minne ihåg från »Sonically Speaking vol 62«-CD:n där de bidrog med sin Jim Ford-cover »Candy Love«. Det var våren 2012 och bandet befann sig på sluttampen av sin gärning. Deras country och soul-symbios saknade varken poänger eller begåvning, men trots spelningar på exempelvis Peace & Love-festivalen i Borlänge och Piteå Dansar och Ler, ett uppträdande i TV4:s Nyhetsmorgon och turnéer i såväl USA (2008) som Kanada (2010) befann sig musiken ur fas med tiden och fick aldrig den där extra lilla skjutsen som i regel krävs för att det ska hålla.

– Dagens americana- och countryvåg, den fanns ju inte då, säger Henric. Mot slutet spelade vi in en hel platta med Tobias Fröberg och Peter Morén som aldrig har getts ut. Jag vet inte varför, men vi befann oss på det sista andetaget. Så fort skivan var klar började var och en av oss att fokusera på annat.

Jonas Öhlund ingick också i Southern Skyline, liksom Alexander Skylvik som i dag spelar bas med H.SELF (Southern Skyline-trummisen Jonas Salomonsson spelar numera med Tove Lo).

– Vi repade väldigt mycket och när vi inte repade eller spelade live hängde vi med varandra, säger Jonas. Bodde till och med ihop en period. Lyssnade väldigt mycket på musik. Hela tillvaron kretsade runt bandet och musiken. Lite som ett äktenskap eller ett gemensamt barn. Henric var redan då den kreativa motorn både låtskrivarmässigt och genom sitt grävande efter »ny« musik. Grävandet präglade i stor utsträckning riktningen musikaliskt: countrysoul. Vi hade stundtals fruktansvärt roligt! Sen tappade vi kanske glädjen och gick bort oss mot slutet när de kommersiella framgångarna uteblev. Försökte ändra och skruva för att komma igenom. Med facit i hand skulle vi nog inte gjort det. Det hade varit intressant att veta hur den musiken tagits emot under rådande boom.

Henric Hammarbäck växte upp i de gamla silverfyndigheternas Sala där han på mellanstadiet och högstadiet främst var inne på hiphop fram till det att han bjöds på en fest i en replokal där »Let It Bleed«-plattan spelades och låten »Country Honk« kom på. 

– Det blev en tvärvändning.

The Rolling Stones ledde vidare till Gram Parsons, Emmylou Harris och George Jones.

– Jag tyckte direkt väldigt mycket om countrymusik. Tyckte om berättelserna. Och blev otroligt sugen på att börja skriva låtar själv.

Sin familj vill han inte säga så mycket om, »det har varit en del knas«, men morfar var jazzmusiker, en saxofonist som spelade med alla från Charlie Norman och Nisse Landgren till Robert Wells och Cyndee Peters. Även annat var betydelsefullt för Henrics musikintresse.

– Att jag som liten gick på kyrkans barntimmar och sjöng i kyrkokören tror jag förklarar varför jag tycker så mycket om stämmor. Och det jag lyssnar mest på nu för tiden är religiös musik, som Stanley Brothers. Länge var bibliska referenser i mina texter en big no-no, åtminstone ända fram till att jag i dag använder det.

Han beskriver Sala som »en kristen liten håla« där det också var stökigt, ofta våldsamt.

– När jag var i tonåren, det här var under kickers-eran, presenterades det någon lista över Sveriges farligaste städer. Sala placerade sig typ trea. 

Ändå var det ingen självklarhet för honom att lämna stan.

– Ingen i släkten har rört sig mer än två meter utanför Salas gränser. Så när jag drog stod de andra kvar och sa: »Han kommer snart tillbaka.« Men det har jag ju inte gjort.

– När jag bodde där kände jag mig som en halv människa. Jag kände att jag sökte efter något som var mycket, mycket större än det jag kunde hitta där.

Medan Henric Hammarbäck stretade på och sedermera gick vilse i låtskrivarfabriken hade hans forne Southern Skyline-kamrat Jonas Öhlund börjat jobba med ett bluegrassfostrat stjärnämne vid namn David Ritschard. När det saknades en låt till det som skulle bli söderortscroonerns solodebut »Brobrännaren« kopplade Jonas ihop David och Henric, vilket dels resulterade i »Förlikat mig med tanken«, dels utgjorde startskottet på ett lyckosamt samarbete som skulle sträcka sig över flera år. Inte minst ledde allt det till att Henric och Jonas återupptog sitt gamla partnerskap, nu med en solokarriär för Henric i sikte.

Jonas, om sin roll i det hela:

– Ja du. Titelmässigt är det som producent, ljudtekniker och musiker. Bollplank kopplat till låtar. Jag är den som förutom Henric själv redan kan alla nya låtar när vi repar dem första gången med band. Jag är den som han ringer för att läsa upp en ny text eller spela upp en ny låt för. Den som lyssnar på alla demos. Jag är på många sätt en möjliggörare i form av jag alltid varit den som haft inspelningsgrejer, bil, ekonomi och så vidare. I dag genom studion och genom allt runt omkring så som att sköta ekonomin, beställa merch, styra upp logistik med mera. Samtidigt som Henric är den största möjliggöraren i form av alla låtar. Det är Henric som är kapten men jag tänker att han lyssnar på och värderar min åsikt högt.

Henric, om Jonas roll i det hela:

– Det är ju min bror. Verkligen min bror. Han är med på allt. När vi kör duo är det han jag åker med. Vi spelar in allting hemma hos honom i Kassmyra. Han är med och producerar allting, är min högra hand, det finns ingen jag känner bättre.

– Till mina styrkor tror jag att han skulle prata om att jag är hans favoritlåtskrivare. Det sämsta? Det är väl att jag har vissa andra skavanker. [skratt] 

– Dels kompletterar vi varandra som personer, dels har vi så lika referensramar musikaliskt, säger Jonas. För att inte tala om erfarenheten vi har tillsammans. 2026 har vi hållit på i tjugo år. Vi behöver knappt prata när vi jobbar längre. Det är effektivt. Vi vet var vi har varandra, vilket skapar den trygghet som behövs. Sen är det något i samsynen kring att låten måste stå i fokus, komma först, att allt runt okring är sekundärt. 

Aliaset H. SELF är för övrigt en hyllning till deras gemensamma favorit Ronnie Self (1938–1981), en ökänd rockabillysångare och hellraiser (som liten parvel lär han ha fällt ett trä över vägen för att hindra skolbussen från att hämta honom, han ska också ha attackerat en lärare med ett basebollträ) från Missouri som spelade in rivigheter i stil med »Bop-A-Lena«, fick material inspelat av alla från Jerry Lee Lewis och Gene Vincent till Dallas Frazier och Dave Edmunds, men nog är mest bekant som upphovsman till en radda Brenda Lee-hits, däribland 1960 års Billboard-etta »I’m Sorry«.

Henric och Jonas blev varse om Ronnie Self när de hade kontakt med L-P Anderson efter att han hade skrivit om den mytomspunne countrysoulfrifräsaren Jim Ford i Sonic hösten 2006.

– Vi sitter där och väntar på att få Jim Ford-demos skickade till oss när det kommer några inspelningar som inte är märkta, säger Henric. Så vi tror att det är Jim Ford när vi lyssnar. Det är hur bra som helst. Men det visar sig alltså vara Ronnie Self. 

Henric kan prata länge om Ronnie men mest vurmar han för de nästan singer-songwritersofistikerade sessioner som gjordes i mitten och slutet av sextiotalet, exemplifierat av skapelser som »The Road Keeps Winding« och »High On Life«.

– Ronnie Self må vara känd som rockabillypionjär men för mig är han helt bisarrt bra på att skriva soul- och countrylåtar. Vilka texter. Eller alla historier om och bilder på honom jag samlat på mig. Vet inte riktigt vad jag ska göra av allt. Släkten Self hör för övrigt till det knäppaste som existerat…

Även om man bör vara försiktig med att dra kopplingen mellan Ronnie Self, eller Jim Ford för den delen, och H.SELF alltför långt – skillnaderna är trots allt flera – råder det ingen tvekan om att Henric Hammarbäck likt sina musikaliska hjältar äger en unik förmåga att kärnfullt och kristallklart förmedla livets väsentligheter. Där han inte drar sig för att vara ömklig eller visa sig sårbar samtidigt som han leker med ord och virar in lyssnaren i förkrossande vackra melodier.

– Henric skriver om verkligheten som den ser ut bakom kulisserna, varken mer eller mindre, säger Agnes Odén. Där bakom är det ostädat och dunkelt med neddragna persienner, men ljuset finns där, det tränger igenom då och då och blir extra starkt i kontrast till mörkret runt omkring. Texterna blottar strupen och vågar se sig själva i spegeln. Det är starkt att våga göra det, att se sig själv i ögonen när man är som svagast, och den styrkan känner jag är genomgående i Henrics låtar. Och när det klaffar i text och musikalisk dynamik tillsammans med avslappnade tempon, och när det uppstår direkt förtroende mellan låt och publik, ja då slår det gnistor överallt omkring mig. 

Numera skriver Henric mycket tillsammans med Jonas Ahlgren.

– En av mina närmaste vänner. Jonte är poet och en pärla som jag lärde känna på Melodybox, där jag i princip bodde efter min skilsmässa.

Det händer också att han skriver med Victor Littmarck.

– Vanligtvis spelar han fiol med Darya & Månskensorkestern. Victor är en fantastisk låtskrivare. 

Bytet av sångspråk från engelska till svenska har för Henric fört med sig vissa insikter.

– Förutom att det är sådan enorm skillnad på att skriva på svenska och engelska har jag fan inte lyssnat på svensk musik tidigare. Det är först nu, på senare tid. Och som vanligt blir jag helt autistisk när jag upptäcker nya saker. Cornelis har jag grävt ner mig i de senaste två–tre åren. Olle Ljungström likaså. Med sitt sätt att skriva, att det liksom inte finns några gränser, har Olle hjälpt mig jättemycket. Magnus Lindberg tycker jag också mycket om.

Ibland uppträder H.SELF som duo med Jonas Öhlund och finns det budget drar han med sig ett både stort och följsamt band. Förutom Jonas på gitarr, Agnes (eller Casper Hedberg) på fiol, Alexander Skylvik (eller Stefano Lizama) på bas och Fabian Ris Lundblad på trummor ingår på gitarr även rock’n’rollveteranen Stevie Klasson (Johnny Thunders, Hanoi Rocks, Diamond Dogs, musikaffären Halkans). Där gigen tidigare kunde ligga på gränsen till att slira ner i diket finns nu en kollektivism och styrsel som tar om hand och ror i land.

– Stevie och jag går långt tillbaka i tiden. Faktum är att det var han som presenterade mig och Jonas för varandra, han tyckte att vi skulle ses och skriva ihop. Att ha honom i bandet är en cirkel som sluts, men han är förstås också en utsökt gitarrist – och bandet blir snyggt av att ha med honom. Jag och Johan Airijoki har skrivit en låt ihop där vi sjunger om att vara »cool som Stevie Klasson«. 

– Över huvud taget omger jag mig bara med personer som jag känner mig trygg med. Att de fungerar socialt och psykologiskt är viktigare för mig än hur de är på sina instrument, även om alla är grymma.

– Bandet är en kraftfull mix av personligheter som alla har en drivkraft gemensamt – att lira ska vara kul, och det behöver egentligen inte vara så mycket mer komplicerat än så, säger Agnes Odén. Om alla går in med inställningen att det ska bli jävligt kul är chansen otroligt stor att det blir så. Att de är grymma på att lira kan nog de flesta höra, men det är inte bara det. Jag får känslan av att samtliga känner sig hemma hos Henric, oavsett om det är bakom eller på scen. ■

»Efterskalv« släpps 11 april.