Alice Boman: Dream On

Miljön är en nedsläckt dansbana. En dansbana utan dansorkester på plats men doften av parfym, lördagsgrogg och cigaretter dröjer sig kvar, på golvet ett läppstift. Musiken som alltjämt ekar har för längesen upphört utom i ditt minne. Det som nyss fanns är försvunnet. Vad var det egentligen? Var det någonsin på riktigt eller bara en dröm?

Allting har en final. Även det som verkade så bra. Även om inte allting slutar dåligt tar det slut. Slut är definitiva och gör ont, även om det råkar vara oundvikligt, men särskilt smärtsamt ifall känslan finns att mer de facto kunde ha gjorts men av olika anledningar aldrig gjordes. Någon orkade eller kunde omöjligen gå hela vägen, någon bar med sig för mycket av något gammalt, någon vågade inte släppa taget eller ge sig hän, etc.

Det intimt hemmasnickrade från Alice Bomans EP-släpp må vara historia, men trots att hon på sitt efterlängtade debutalbum har samarbetat med producenter som Patrik Berger och Fabian Prynn finns förtroligheten och särprägeln kvar. Boman är en balladsångare vars låtskrivande på »Dream On« så gott som uteslutande kretsar kring uppbrott. Bland titlarna märks »Everybody Hurts«, »This is Where It Ends«, »Wish We Had More Time«, »The More I Cry«, »Don’t Forget About Me«.

Kanske låter detta deppigt i överkant men det upplevs sällan så. Här finns en känsla av tröst och väg vidare. En känsla av att även om det sällan är önskvärt att vare sig lämna eller bli lämnad är det en del av kärleken, en del av livet, en del av det som formar och utvecklar oss. Även en förlorad kärlek var en gång en kärlek och hur fint var det inte att ha fått uppleva det?

Du äger inte någon, du rår inte ens över dina egna känslor, men du äger din egen berättelse och dina erfarenheter. Så, dream on baby. Dream on.