Van Morrison: Keep Me Singing

Jag måste sätta mig ner. Så tänker jag när inledande »Let It Rhyme« tar vid på Van Morrisons första riktiga studioalbum på snart fyra års tid. Plötsligt har sjuttioettåringen bryggt keltisk soul igen. Plötsligt döper han sånger efter sitt älskade Caledonia igen. Plötsligt låter det precis som när Van Morrison sjöng »Someone Like You« medan Bridget Jones omfamnar Mr Darcy i ett snötäckt London.
Jag kanske måste träda med viss lätthet när jag gör påståendena ovan. Att det låter »nästan som förr« är inte nödvändigtvis en särskild eftersträvsam merit. Men när det ställs i paritet med musik som tillhör den allra vackraste som spelats in under nittonhundratalet är det ett betyg så gott som något.
Och i sanningens namn låter det ju inte heller alldeles precis som förr. Med ålderns rätt har Van Morrison valt det introspektiva före det explosiva och ett uttryck som ligger närmare spirituell souljazz snarare än något som kan likna stjärnskott till r’n’b-nummer. Med »Keep Me Singing« banar han i stället väg för sina skymningsår. Att nordirländaren själv konstaterar att han är »stuck here again on Memory Lane« i motsats till ungdomens Cyprus Avenue är givetvis ingen slump.
Albumet har sina skavanker. Så klart. En handfull tröttsamma gubbstruttiga jazz- och bluessessioner ser till den saken, men det förminskar ändå inte faktumet att »Keep Me Singing« alltjämt är ett värdigt appendix till några av mannens största album.
Här och nu låter Van the Man som Belfasts rundlagde Marvin Gaye igen. Det är en ytterst välkommen återkomst.