I.B. Sundström: 1592

Det finns stunder på den här skivan då du får anstränga dig för att inte bryta ihop eller måste hålla första bästa person i händerna för att inte ramla omkull.

»Håll min hand«, till exempel. Så enkel, men den säger egentligen allt om utsatthet och den typ av beroende som kärlek utsöndrar. Det skulle kunna vara en en klassiker ur den folkkära svenska vistraditionen, men du uppfattar den ändå som något annat, som något mer… fridlyst.

»Lova mig« är inte mindre drabbande. I grunden en soulballad men som i händerna på I.B. Sundström, hans arketypiska frasering och ömtåliga röst, blir något annorlunda.

Över huvud taget är det nog så med Pascal-sångaren på solokvist att hans berättelser är alldeles egna, som från en fjärran tid och plats, men rent musikaliskt refereras det till saker som känns bekanta eller rentav välbekanta. Den här krocken mellan det totalunika och det familjära – må det vara The Shangri-Las-pop, Beach Boys-harmonier, doowopstämningar, annat – gör att lyssnarens hjärna går på helvarv från första till sista sekund. Det blir så mycket att behandla.

Att inleda skivan med ett nästan åtta minuter lång ambient-aktig instrumental säger något om kompromisslöheten och säger antagligen ännu mer om helhetsvisionen.

Även föregångaren »I den skinande gyttjan« var säregen och fängslande. »1592« är inte väsensskild, ändå något nytt. Framför allt känslomässigt starkare.

Om förra skivan utspelade sig någonstans där hopplösheten tagit över rymmer den här synnerligen sensibla sagan mänsklig beröring, någonting att klamra sig fast vid, allting är ännu inte ödelagt. Sånger för alla som har känt och aldrig velat förlora det.