Från tröskverk till raket

Rock’n’roll har lämnat oss. Det vill säga Chuck Berry. Med anledning av detta publicerar vi en något modifierad version av en recension på den Bear Family-utgivna boxen »Rock and Roll Music – Any Old Way You Chose It« som publicerades i Sonic #78/2014.
Än i dag läggs det fram påståenden om att vita snodde rock’n’roll från svarta. Det är givetvis snömos. Man kan inte ta en genre från någon annan. Helt enkelt för att ingen kan sägas äga en genre. Alla musikaliska stilar är resultatet av påverkan från alla möjliga håll, ungefär som länder i årtusenden har präglats av intryck »utifrån«. Den musiker eller konstnär som använder impulser från någon annan – med annan bakgrund eller inte – lyfter på hatten till dennes gärning. Det är ett erkännande.
Kanske det största som finns. Musik i sin själva natur överbygger barriärer, gränser, hudfärger, principer. (Hur musikbranschen sedan behandlat somliga svarta – och vita – artister och låtskrivare är en annan sak.)
Chuck Berry beskrivs ofta som rock’n’rollens huvudarkitekt. Något det finns fog för. St. Louis-sonen skulle så klart ha tilldelats Polar Music Prize första året snarare än långt efter lärjungar som Paul McCartney, Bruce Springsteen och Bob Dylan. Hans påverkan på den första rock’n’rollvågen på femtiotalet och den brittiska invasionen under sextiotalet är monumental. Det är inte heller vidare svårt att hitta spår av honom i mycket av sjuttiotalets hårdrock (AC/DC är bara en i alla bemärkelser överstyrd förlängning av Chuck Berry), punk och pubrock eller på oräkneliga garagerockgenerationer. Hans lekfulla sätt att träffsäkert och snärtigt spotta ur sig vardagsbetraktelser har lämnat djupare avtryck i hiphopens ordkaskader än vad han i regel ges kredd för. Han kan mycket väl vara de senaste hundra årens mest betydelsefulla musiker, kompositör och stilist.
Det betyder nu inte att hans musik uppstod ur ingenting (eller som han själv formulerade det till Charlie Gillett i NME 1973: »I’ve never really created anything. I just re-expose what I hear.«). Eller att hans särart enbart var präglad av svart kultur. Snarare tvärtom. Mer än någonting annat – med möjligt undantag för ladugårdsbreda vrålåk och bystiga damer – älskade den unge Chuck Berry countrymusik med nästan samma hängivenhet som Elvis Presley dyrkade rhythm’n’blues. Chuckens genombrott, 1955 års otrohetsodyssé »Maybellene«, baserades i själva verket på western swing-ensemblen Bob Wills & His Texas Playboys hitversion av den gamla folksången »Ida Red«. Från början ville Berry kalla sin singel »Ida Red«, sedan »Ida May«, men de slipade affärsmännen på Chess Records föreslog att han skulle byta titel helt. Oavsett vilket blir låten något helt annat i händerna på Chuck Berry. Den förvandlas till något modernt, rastlöst och otåligt. Inom loppet av några sekunder går den från tröskverk till raket and we ain’t seen it since. Det är ingen slump att någon som Johnny Ramone angav Chuck Berry som favorit.
Hårdare och slamrigare än annan dåtida r’n’b definierar »Maybellene« rock’n’roll innan begreppet etablerats. Elvis, vitingen från Memphis som hade debuterat föregående år med sin egen mashup »That’s All Right« som sänt chockvågor genom ett ännu segregerat Södern, betraktades trots allt fortfarande som en countrysångare – låt vara av det oortodoxa slaget.
De närmaste tre åren vräkte Chuck Berry ur sig en veritabel parad av snabbhäftande och livspulserande anthems för kärlekskranka, frihetstörstande tonåringar med fallenhet för att cruisa runt i sina föräldrars bilar; »Roll Over Beethoven«, »School Day (Ring! Ring! Goes the Bell)«, »Rock and Roll Music«, »Sweet Little Sixteen«, »Johnny B. Goode« och »Carol« är bara några av de mest framgångsrika, inte bara på r’n’b-listorna utan de blev även enorma pophits som sådde frön hos aspirerande musiker runtom i världen.
Sägnen vill sedan gärna ha det till att den omtvistade fängelsedomen – Chucken fick skaka galler ett och ett halvt år 1962-1963 sedan han ansågs ha transporterat en kvinna över delstatsgränserna i »omoraliska syften« – satte stopp för ett världsherravälde i vardande. Men hitsen hade redan innan den rejält försenade rättegången, de facto redan innan han haffades av polisen 1959, börjat torka ut. Han släppte fortfarande förstklassigheter som »Little Queenie«, »Memphis, Tennessee« och »Back in the U.S.A.«, men i likhet med Little Richard, Jerry Lee Lewis och de flesta andra rock’n’rollpionjärerna fick han se hur det råbarkade och rytmiska ersattes av den ena prudentliga svärmorsdrömmen till popsångare efter den andre.
Kåken var ett elände, oavsett vilket, men förde två goda ting med sig: 1) Chucken bunkrade upp revanschlust, och kom därifrån med förtätade mininoveller som »Nadine«, »No Particular Place to Go«, »You Never Can Tell« och »The Promised Land«, låtar som visade att han nästan tio år efter genombrottet alltjämt var kapabel till stordåd, 2) Medan han satt inne vällde det fram taniga blekansikten till engelsmän som alldeles uppenbart hade närstuderat den kompletta Chuck Berry-diskografin, och inte bara det – adepter som The Beatles och The Rolling Stones blev hysteriskt populära och pratade om hans briljans så fort de gavs chansen. Även på hemmaplan hade The Beach Boys med sin inte så lite »Sweet Little Sixteen«-lika hitsingel »Surfin’ USA« påmint skivpubliken om Chuck Berry (kul trivia är att Berry kort därpå gav ut den fejkade liveplattan »On Stage« där »Sweet Little Sixteen« fick heta… »Surfin’ USA«).
Här någonstans brukar historien om skivartisten Chuck Berry ta slut, med en kortare passus om 1972 års snuskiga novelty-hit »My Ding-a-Ling«.
Den ytterligt välgjorda boxen »Rock and Roll Music« går djupare än så, givetvis med tanke på att den ges ut av tyska Bear Family som aldrig nöjer sig med det snuttifierade eller mest självklara. På sexton CD kartläggs i stort sett hela Chuck Berrys bana. Hur mycket musik som helst. Överkurs? Nej, grundkurs som borde delas ut till varje svensk skolelev. Det första decenniet på Chess må vara det enda som kan kallas genuint omistligt i hans nu sextioåriga karriär, men det är nu inte lika med att han slutade spela in saker av värde. Under andra halvan av sextiotalet var han ojämnare, lynnigare men låter varmare, fylligare och klart souligare än på de tidiga inspelningarna. Chuck Berry var vid det här laget en grundmurad ikon men en som inte klarade av omställningen från singel- till albumformatet och rockmusik som rörde sig i en alltmer kemiskt påverkad riktning. Flera av skivorna från den här tiden är bra, om än sällan fantastiska på så vis som nog hade krävts för att få honom i ropet igen.
Som skivartist återfick han aldrig fullt fokus, trots en del mer eller mindre tappra försök på Mercury, tillbaka på Chess och sedermera även på Atco. Det senaste studioalbumet »Rock It« kom 1979. Ett nytt har varit i görningen en längre tid. Som liveartist vägrade han att ge upp. I lite för många decennier med svajigt humör och omdöme, och de sista vändorna därutöver med vacklande hälsa. Hellre ska han minnas för insatserna som fick John Lennon att proklamera: »Om du ska byta namn på rock’n’roll kan du lika gärna kalla den ’Chuck Berry’.«
Relaterat
