Konsten att iscensätta mod

Parallellt med turnerande runtom i världen som en del av Peter Gabriels band fortsätter Jennie Abrahamson den solokarriär som efter årskiftet når fram till album nummer fem. Utsökta första singeln »Bloodlines«, spartansk pop som lyckas vara både stämningsfull och kraftfull, gjorde oss angelägna om att få veta mer.

Vad ser du fram emot mest 2017 för din egen del i musikväg?

– Jag ser otroligt mycket fram emot att få komma ut och turnera med mitt band igen. Mot slutet av turnerandet med förra plattan bantade vi bandet en aning och gjorde om alla låtar, och hittade en helt annan ingång till min musik. Jag valde att spela in hela nya plattan med det bandet och det ska bli så sjukt kul att få omsätta allt i liveformat och spela upp det för folk. Att släppa platta och allt det där är så klart roligt också, men det finns ändå en hel del stress och en sorts katharsiskänsla inbyggt i den delen. Livegigen, speciellt med ett sånt här gäng, blir som en njutpaus då.

Något annat i musikväg du har förväntningar på nästa år?

– Jag är med och ska genomföra ett ännu så länge hemligt projekt med en massa grymma musiker och artister, där jag tror processen kommer vara något man aldrig riktigt varit med om förut. Det kommer synas lite överallt, så ni lär bli varse. Sedan önskar jag att jag såg fram emot någon annans musik också, det gör jag ju egentligen, men när man är mitt uppe i arbetet med en egen platta – alltså: helt i sin egen röv – blir man liksom inte så medveten om vad som händer i omvärlden. Det kommer säkert släppas en massa bra och inspirerande musik under 2017. Världsläget kräver liksom det.

Vad kan du säga om ditt nya album?

– Det är verkligen ett album. Jag ville så gärna skriva något effektivt – lite hits liksom, två EP:s i stället för en klassisk »skiva«. Men jag var så jäkla slut när jag väl fick tid att skriva musik igen, hade turnerat och jobbat ständigt, samtidigt som jag försökt safe:a upp för framtiden och plugga heltid på kvällar och nätter. Så himla dålig idé. Skrivandet blev som nån sorts långsamhetsterapi tillbaka till mig själv, och reflekterade väl lite hur jag kände mig. Det kom bara långsamma låtar som bredde ut sig i makligt tempo. Och jag kände att de hörde ihop, så det fick bli ett album ändå. Skitlångt dessutom! [skratt]

Har det varit något specifikt du velat åstadkomma – tematiskt, ljudmässigt, annat – med nya skivan?

– Dels ville jag som sagt verkligen bygga på livegrejen vi förädlat under sista långturnén på förra plattan, då jag tyckte vi hittade någon sorts perfekt balans mellan en akustisk och elektronisk värld där jag kände mig väldigt hemma. Så allt är inspelat live med det bandet; Johannes Berglund – som även är min medproducent – på bas, Samuel Starck på synthar och pianon, och Mikael Häggström på trummor. Tidigare har jag försökt hitta ett sätt att gömma in min röst i produktionen lite grann, med ganska dåligt resultat. Den här gången ville jag att rösten skulle segla över allt annat, att det liksom är sången som får driva. Rent tematiskt har jag både gått djupare in i och längre ut ifrån mig själv – men för att sammanfatta kan man säga att det handlar om det mellanmänskliga, våra relationer till varann. Både de allra närmaste, och hur vi förhåller oss till »dom andra« och vår inneboende medmänsklighet när världen är så polariserad och prövad som den är just nu.

Du har spelat med Peter Gabriel i några år nu. Vilken är den viktigaste lärdomen du tar med dig därifrån in i ditt eget skapande och musicerande?

– Egentligen ett enda ord; »persistence«. Det är liksom det råd Peter har gett vad det gäller livet som låtskrivare och artist. Att man bara ska orka hålla på, att det är det som är det viktiga. Jag tycker det är rätt skönt att höra att alla de där toppnamnen som jag fått förmånen att träffa under mina turnéer med Peter slåss med precis samma självtvivel och otillräcklighet som en själv ibland, men att det är just detta att orka hålla på, att våga ta sig igenom hela processen igen och igen, som är det viktiga för ett konstnärsliv. Oavsett vilken nivå man befinner sig på. Att liksom iscensätta mod, även när man känner att man egentligen inte vågar.