Min skivsamling: Dennis Lyxzén
Foto: Andreas Nilsson
Dennis Lyxzén bjuder hem Anders Dahlbom för ett samtal om skivsamlande. (Ur vårt skivsamlarnummer, #86, våren 2016.)
– Om du undrar varför jag har alla de här skivorna, säger Dennis Lyxzén och går bort till en av alla skivhyllor som pryder hans stora vardagsrum på andra våningen i en träkåk i Umeå.
Ur hyllan tar han fram tre olikfärgade vinylskivor med Minor Threat, utgivna på bandets legendariska DIY-bolag Dischord. En grön, en gul, en blå.
– Jag har inte det röda omslaget som du ser, det biter lite. Men titta här, säger han och lyfter på ena pappersfliken till det blå omslaget där limmet lossnat. Under fliken har någon skrivit »flex your head« med kulspetspenna.
– Vi vet att Dischord gjorde allt själva, vek och limmade. Så någon av dem har skrivit »Flex your head« här innan de limmade igen fodralet. Det här är ju konsthistoria. Så fruktansvärt mäktigt. »Flex Your Head« blev sedan namnet på en samling de släppte flera år senare. Den har jag förstås i alla pressar, annars kan man inte leva ett värdigt liv, säger Lyxzén och tar fram även dem ur nästa hylla.
Sångaren i Refused och INVSN beskriver sig som en riktig skivsamlare men ändå inte på »frimärksamlarnivå«. Ännu.
Han köper all sorts musik, men en viktig del av vinylsamlingen är amerikansk punk och hardcore.
– Jag älskar musik. För mig är det inte viktigt om skivan kostar fem kronor, är den bra så gillar jag den ändå. Sedan kan jag i och för sig köpa en singel för åttatusen kronor för att jag måste ha den på originalpress.
Hur mycket tid i ditt liv har du lagt i skivbörsar?
– Fruktansvärt mycket.
För mycket?
– Nej, det kan man ju inte göra. Jag har numera två appar som jag använder när jag kommer till en ny stad, en för skivbutiker och en för vegorestauranger. Det är allt jag behöver! Som skivsamlare lär man sig vilka ställen som är värda att gå på. Det finns ställen jag kommer till där de vet att jag kommer. Vi spelade i en stad i Tyskland där de har en skitbra skivbörs men det var en söndag. Då ringde affären till klubben vi skulle spela på och sa att de öppnade upp.
Hur stor del av peppen inför Refuseds europaturné i vår består av vetskapen att du ska få besöka en massa skivaffärer?
– [skratt] Det är klart att det är en trevlig bonus. Vi ska till England, där finns mycket på mina listor. Nu börjar jag tänka på vilka städer vi ska spela i… Brighton, där finns en bra skivbörs.
Vad är det mesta du har spenderat på ett tillfälle?
– En gång på Trash Palace i Stockholm kom jag snabbt kom upp i femtontusen.
Men då var det rätt många skivor?
– Nja, det var inte så många. För vissa skivsamlare handlar det bara om att det ska vara dyrt. Men jag kan gå på en loppis och köpa tio plattor för hundra spänn. Jag har kommit så långt i skivsamlandet att jag har grunden. Alla de där plattorna mellan fyrtio och hundra spänn har jag allihop. Mycket av det på min want-lista är obskyra grejer.
När du går in på en börs, är det med förhoppningen att de skivorna då ska stå där?
– Alltid. Har du pengar kan du sätta dig vid datorn och bara klicka dig fram till rätt skiva, men det är jakten på skivbörser som är grejen för mig. På börser hittar du ju även skivor du inte visste att du vill ha.
Har du någon platta att visa upp som du jagade länge?
– Här är en singel som… [bläddrar, hittar The Teen Idles-EP:n »Minor Disturbance« från 1980] Första Dischord-släppet, det letade jag efter. Det fick jag köpa av en kompis i USA. Han skickade en lista på plattor han skulle sälja och då slog jag till. Här är en annan singel, »Bullet« med Misfits, som jag såg i fönstret av en skivbörs i LA för något år sedan. Det är en av de riktigt svåra punksinglarna.
Och vad gick den på?
– Ja, det var den som kostade åttatusen.
Beskriv känslan när du såg den.
– Svettig och upphetsad. Så mycket pengar har jag egentligen inte. Jag med min arbetarklassbakgrund från Vännäs får även supermycket ångest. Det är blandade känslor. Jag är verkligen inte ekonomiskt oberoende, alls. Men så är ju skivor det enda jag lägger pengar på.
Har du mått dåligt över skivsamlandet?
– Jaja, den existentiella våndan över ens livsval är konstant. Samtidigt älskar jag verkligen musik. Jag kan flera dagar i rad sitta här hemma och bara lyssna på skivor.
Hur många skivor har du?
– 9 300 titlar, kanske.
Finns det någon övre gräns?
– Nä. Det tror jag är omöjligt. Det är också så att jag upptäcker nya grejer hela tiden. Och då nöjer jag mig inte med att skrapa på ytan utan dyker ner till obskyritetens allra längsta djup.
Gillar du att göra skivlistor?
– Jo. Jag kan sitta flera dagar, googla musik och skriva detaljerade listor för en genre. Jag har jättemycket listor överallt.
Visa.
– Allt är på telefonen. [tar fram och visar] Det här är en lista på obskyr postpunk och lite goth jag vill ha. Den är inte jättekort. På en skivbörs kan jag snabbt ta fram den och stämma av.
Är det här…
– … ett sjukligt beteende? Jo.
Jag tänkte fråga om det är en ensamhobby? Eller gillar du att prata om att samla skivor med andra?
– Så där. Jag är nästan alltid ensam på skivbörsarna.
För att du blir jobbig?
– Det hoppas jag inte. André [Sandström] i INVSN är även han en riktig skivsamlare. Honom brukar jag få med mig. Refused-killarna är inte så intresserade. Mattias [Bärjed] som spelar med oss nu följer ibland med. Annars går jag ensam.
Om vi går över till dina punksinglar…
– Det är lätt att gå i gång då. Det är lite som att jag sitter inne på en kunskap ingen vill veta av. Jag har några skivsamlarvänner som jag träffar med jämna mellanrum och verkligen går på djupet med.
Vad gör ni då?
– Skryter bara, drar fram skivor: »Har du sett den där då?« I vardagslivet blir det inte så mycket av den grejen. Däremot är jag en sådan som ofta visar de andra i bandet ny musik. Den personen har jag nog alltid varit. Det tror jag uppskattas.
Vilket är ditt första skivminne?
– När John Lennon sköts 1980 var det många bilder på The Beatles i tidningarna. Jag var åtta år och tyckte de såg så coola ut. Pappa hade hyfsat mycket gamla rockplattor. Hans tidiga Beatles-skivor snodde jag sedan, de har jag här nu. Den första jag köpte för egna pengar var David Bowies »Let’s Dance«. Dagen han dog vaknade jag, kollade på telefonen och verkligen sprang fram till skivan och satte på den. Det första jag gjorde. Sedan lyssnade jag bara på Bowie en vecka i sträck.
Varför blev det just den?
– Jag hade hört »Scary Monsters« och ville ha en annan. Alla i min klass lyssnade på hårdrock. Det är så mäktigt att han var min första artist och att han har följt mig hela livet. Vi spelade med Noise Conspiracy när han kurerade en festival i London. Vi spelade sent på någon efterfest och han var inte där, men någonstans hade han sagt att »okej, de kan spela«. Det var mäktigt.
När fattade du att du är en riktig samlare?
– Ganska tidigt. Jag var hårdrockare som alla andra, en fas jag gick igenom. Jag insåg snabbt att jag hade mer koll. Jag var mer intresserad än polarna. De gillade hårdrock men bara de tre stora banden medan jag gillade dem plus de obskyra. När jag var ung tävlade jag i höjdhopp och så fort jag vann en tävling fick jag som belöning köpa tre LP-skivor för morsan och farsan. Jag vann ju varenda tävling!
Hur många fick du tack vare höjdhoppet?
– Säkert femton. Jag var begåvad.
Vad utmärker att samla på amerikansk hardcore och punk från 1979-89?
– Det som är lätt är att nästan alla skivbörser har ett fack för genren. Sedan är de jag letar efter ofta bakom kassan-plattor. Går jag in i en börs går jag direkt fram till en vägg med plattor där de dyra hänger, eller så frågar jag om de har något bakom kassan. De flesta har en back med dyra singlar de inte ställer fram. Det är rutinen.
Hittar man Refused-skivor och dina andra skivor här i hyllorna också?
– Då måste vi gå till nästa rum.
Du har ett skivrum till?
– Ja. [går till nästa rum och visar en hylla] Här är allt jag har spelat in. Sedan har vi här, eftersom jag är en man av världen [öppnar ett skåp mittöver], mitt dubblettskåp. Här är alla olika färger med den nya plattan. Det är två av varje färg om jag väljer själv.
Nästan allt du har gett ut finns även på vinyl?
– Allt utom Lost Patrol. Jag tycker det är vansinnigt när någon säger att de släppt en ny singel. Shit, jag vill köpa! »Nä, den ligger bara på Spotify…« Men vänta, ni har inte släppt en singel, ni har lagt ut en låt. Med Refused har vi aldrig släppt en vinylsjua, vilket är jävulskt skamligt.
Varför inte?
– Jag vet inte, det var som en konstig grej att det aldrig blev. Det är inte för sent. Vårt mål när vi startade Refused var att släppa en vinylsjua och spela i Luleå.
Du är även skivutgivare. Var har du de skivorna?
– Här har vi allt jag har släppt. Jag hade mycket skivor på golvet tidigare men det blev så trångt. Ny Våg ger ut Umeå-band, så det är avhängigt att det händer något i punkvärlden här. Och det har inte hänt så mycket den senaste tiden.
Hur viktig är paketering och omslag för Ny Våg?
– Det är klart att det är viktigt. Det finns någon sorts röd tråd i allt vi gett ut. Jag försökte få bandet Regulations sajnade till ett bolag. Det slutade i stället med att för de pengar jag lånade från banken för att köpa nya vitvaror till mitt kök startade jag Ny Våg, för att kunna ge ut Regulations. Bara egoistiskt, jag ville ha en Regulations-LP. Man är ju superidiot som människa.
Köper folk mer vinyl i merchen i dag?
– Mycket mer. Några år var det knappt att vi hade vinyl med oss i Noise Conspiracy. Vi försökte för att vi älskar vinyl, men de gick inte åt. Det är bisarrt att vi nu varje kväll med Refused säljer ganska mycket av »Shape«-vinylen, som varit ute i snart tjugo år. Förstapressen av den är dyr i dag. Den har jag sett i USA med min autograf för tvåtusen kronor.
Hur många ex har du själv av den?
– Bara ett. Det är knepigt. Jag var inte smart nog att ta flera.
När man blir tillsammans med någon och senare flyttar ihop ingår det ibland att två skivsamlingar slås ihop.
– Det har jag svårt att se. Det har jag inte varit i närheten av.
Skulle du kunna se att det skulle kunna ske?
– Usch, vilka svåra frågor. Nej, jag har råsvårt att se det hända. För det är ju min samling! Nu låter jag som värsta egot, men det är så det är. Det kan ju inte bli vår skivsamling.
Har någon bättre hälft ändå haft sina skivor i närheten av dina här?
– Det var länge sedan. Då hade hon en egen skivsamling. Det var täta skott mellan dem, min och den sämre samlingen. Nä, vad taskig jag låter! Det var Sara [Almgren] i INVSN, vi var tillsammans för länge sedan och bodde ihop. Hon har en bra skivsamling, den är bra. Men den stod inte här. Kanske förklarar det här varför jag fortfarande är singel. Så många hinder som ska överbryggas.
Vilket av banden eller bolagen har gjort bäst jobb med sina skivor?
– Dischord. Deras tjugo första släpp är något alldeles extra. Av dem är de två som jag saknar, något som jag tänker på ofta. André i INVSN har dem. Vi brukar stå och kolla på våra respektive skivor: »Den här har jag och inte du.« Och tvärtom. För mig är det inget snack om att jag ska ha de första femtio släppen med Dischord.
Då har det ju inget längre med musiken att göra.
– Nej, då blir det frimärkssamlande. Men med Dischord är de första tjugo så bra… Eller, jag tycker inte Iron Cross är så bra, men nog betalar jag en tusenlapp för att ha den. Den måste ju vara där! Det blir ju råkonstigt om jag har alla andra. De här singlarna vill man hitta. Nästa gång i en skivbutik. Alltid nästa gång.
Men när du väl hittar dem, säger vi. Och så kommer du hem och sorterar in dem här. Vad känner du då?
– Det känns väl bra?
Tror du verkligen det? Kommer du inte fyllas av en oerhörd tomhet?
– [skratt] Det är ju sant. Den där tomheten när man är klar. Men det blir man ju aldrig.
Är det många artistkollegor som är så här intresserade av skivor?
– Lika nördiga? Nej, det är få. Jag måste erkänna att mitt skivsamlande är inget jag går omkring och pratar om. Är man inte intresserad av skivor är det ju inget kul om jag ska sitta och berätta om Dischord. Inga tjejer blir impade av det. Man kan prata om musik, men det är en annan grej. Den självinsikten har jag. Jag vet ju att det inte är supercoolt att samla på skivor. Ett av mina favoritskämt är: Vet du vad det är för skillnad på en skivsamlare och en trekkie? Skivsamlaren tror han är cool. Det summerar ihop det ganska bra.
Din skivspelare ser inte ut som världens dyraste, direkt.
– Nej, det är ren funktionalism. Länge hade jag bara en skruttstereo. Nu låter det okej, men hifi-folk skulle tycka jag är löjlig. Men de har ofta en värdelös skivsamling. Sedan är det ju så att sätter du på Stains »John Wayne Was a Nazi« spelar det ingen roll vilken stereo du har, det kommer låta skräp ändå.
Henry Rollins har tydligen inrett sitt hus i LA med olika stereoanläggningar och högtalare som passar varje rum och genre.
– När jag hör det får jag lite rysningar. Vad mäktigt ändå. Jag träffade Rollins en gång och vi kom snabbt att prata om finsk psykrock, som man gör.
Det börjar brinna i huset. Du har femton sekunder på dig att ta med tre plattor. Vilka? Och är det alltid samma du väljer?
– Det är nog samma tre plattor varje gång. Jag skulle springa hit och plocka första Bad Brains, och så tar vi den blå Minor Threat-singeln och Misfits-singeln.
Kan du motivera varför?
– Ah, det blir råjobbigt det här. Jag tycker nog att Bad Brains är världens bästa band genom tiderna, men alla de här tre banden har format mig som människa. Bad Brains och Minor Threat är de band som jag har lyssnat mest på i mitt liv.
Det här är inte de tre dyraste skivorna?
– Nej, men de är ändå dyra. Av nostalgiska skäl skulle jag kanske ta andra, men de här är dyrgripar med mina favoritband.
Har du tänkt på vart din skivsamling ska ta vägen på din ålders höst, Dennis?
– Jag har tänkt att när jag blir gammal och sjuk ska jag köra alla skivor över ättestupet, ingen ska få skivorna. Packa allt i en van och bara köra över stupet. Eller, jag vet inte. Jag brukar inte tänka på det.
– Jag såg filmen »High Fidelity« och scenen där John Cusack sitter med alla sina skivor på golvet och sorterar efter händelser i hans liv. Då började jag nästan gråta, det var det vackraste jag varit med om. Man är så fruktansvärt skadad av den här grejen.