Jlin: Black Origami

Den explosionsartat växande undergroundrörelsen footwork är inte förknippad med ljud som låter organiska. Dess utövare tar snarare »electronic« nästan lite för bokstavligt när de skapar sin basdrivna och fullständigt elektroniska musik, definierad av en nästan fladdrande ostämd bas med högfrekventa toner så att de som tävlingsdansar kan hitta slagen och röra sig därefter eftersom musiken i princip aldrig når en kokpunkt eller katharsis.

Jlin tänkte annorlunda under de långa år hon ägnade åt att finslipa 2015 års debutalbum »Dark Energy«. Det fanns en annan luft där, en annan atmosfär, en medvetenhet om värdet i att bryta ett flyt och ett flöde för kreativa utsvävningar, och allt utan att släppa på den påträngande intensiviteten som är så närvarande på klubbarna världen över som spelar den typ av musik hon skapar.

Den inställningen behåller hon även på sitt andra album. »Black Origami« expanderar hennes idéer om vad footwork kan innefatta och rakt igenom hittar hon som egentligen heter Jerrilynn Patton vägar in och ut och runt alla olika ljud för att till slut, oavsett riktning eller rörelse, landa i en genrelös skärseld.

På »Black Origami« är källan som Jlin hämtar inspiration ifrån densamma, verktygen oförändrade, men ritningarna och de arkitektoniska idéerna nya. Ett helt annat experimenterande pågår, med footworkmusikens hackiga natur som gemensam nämnare igenom de tolv spåren men alltjämt som en birollsinnehavare för de nya horisonter som jagas. Det finns inte mycket melodi att tala om, rösterna är sällan tydliga nog att vara urskiljbara som ord, de igenkännliga ljudeffekterna är klyschiga och klatschiga men också så plötsliga i ett annars väldigt främmande moln att de lyckas ge låtarna muskler. Albumet låter till hälften hamrat ur en överhettad dator vars fläktar förvrängar högtalarfunktionerna och till hälften som en riktig mänsklig orkester vilken Jlin styr med stark hand i en industrilokals kalla dunkel. Ljudbilden är direkt vilseledande, ljuden känns omaka, orimliga, oväna, men sitter ihop som om de vore sammansvetsade.

Det är motsägelsefull och motsträvig musik, vars utveckling du kan beskåda och avlyssna i realtid. Många olika sorters världar kolliderar i händerna på denna musikälskare. Det hon gör är mer avantgarde- än klubbmusik, men grunden är densamma i det att den inte finns där: Jlin tänker fortfarande footwork men efter andra premisser, hon skapar fortfarande dansmusik av något udda slag men med bredare ambitioner.

»Det börjar alltid med ett blankt pappersark, som du sedan böjer och viker, och sedan har du till slut denna vackra och komplexa sak«, har Jlin beskrivet sin skapandeprocess. När Jlin och »Black Origami« åsyftas går det att prata om maskiner och framtiden, om musik och dans och electronica, om historia och kultur och mutering och om så otroligt mycket mer därtill. Hennes musik låter som ännu ett steg bortom det så kallat vanliga – som hur trummaskiner skulle komponera orkesterstycken själva om de var förnimmande, som hur den amerikanska dansmusikkulturen i dåtid och nutid formades av afroamerikaner och hos henne totalkraschar för att bana väg för nästa kapitel. Historien dessförinnan, den som oftast för personer med hennes rötter och bakgrund helt suddats ut, kopplar hon till på avstånd från hemstaden Gary i Indiana: »Nyakinyua Rise« är för dansande kenyanska tjejer, »Hatshepsut« betyder »Foremost of Noble Ladies« och är namnet på en egyptisk farao, »Nandi« är ett östafrikanskt folkslag och det dialektala kluster befolkningens tal kommer ifrån. Det är inte slumpmässiga val, varken i namn eller utformning. Och titeln, tematiken inuti »Black Origami« i sig, ger sken av att vara uttänkt i samma banor, att det kanske reflekterar hennes afroamerikanska familjehistoria och den enorma kamp som krävs för att förädla all kamp och smärta och ångest och slit tills den framför helt unik elegans.