Bedouine: Bedouine

Josh Tillman mer eller mindre punkterade en hel genre när han under sitt Father John Misty-alias kom att klä av såväl sig själv som sitt folksångarskrå.

Inte för att det på något vis minskade inflödet av nya förmågor, kanske snarare tvärtom. Det var bara det att det en tid, låt oss säga ett par år, var lite svårare att ta dem på samma allvar som en kanske hade gjort tidigare.

Förbiser vi nästan undantagslöst geniala Laura Marling och några till är det först nu någon som jag personligen orkat känna något som liknar nyfikenhet på »genren«.

Det är ungefär då Bedouine gör entré och inte bara får en att lyssna utan även känna att det här måste ju lyssnas på om och om igen. Kanske rentav funderas lite över. Eller sjunka ihop till fullkomligt.

Trettiotvååringen som egentligen heter Azniv Korkejian är av armenisk börd – född i Syrien, uppvuxen i Saudiarabien. Som tioåring flyttade hon med sin familj till en Boston-förort och sedan vidare till en Houston-dito innan hon var gammal nog att dra till Los Angeles för studier och det var där hon fastnade för »Colour Green«, skivan som samlar Sibylle Baiers sjuttiotalsinspelningar och som nog får sägas utgöra själva avstampet för Bedouine.

Det är låtar som tassar sig fram. Som viskar och smeker med mjuk hand, självklart rinnande melodier, poetiskt framplockade gitarrfigurer och ursnygga men småskaliga stråk- och blåsarrangemang. Azniv Korkejians allt annat än västerländska rötter märks inte mycket mer än i vissa texter, som bland annat berör det som pågår i Syrien, annars har såväl musik som ljudbild hämtat det mesta från Kalifornien sent sextio- och tidigt sjuttiotal, samt adderat stråk av såväl Leonard Cohen och Astrud Gilberto som brittisk folk á la Nick Drake och just Laura Marling (sistnämnda speciellt i sublima »Solitary Daughter«).

Du blir så gott som ögonblickligen varm inombords av att lyssna. Och även om detta går att förklara med somligt av ovannämnda ligger mycket av tjusningen här i Bedouines sångröst; fyllig, mogen, klok men opretentiös, stundom sorgsen men ofta med antydan till ett leende någonstans i mungipan, behaglig utan att någonsin närma sig insmickrande.

Det här kan bära i väg långt.