LÅTEN Zara McFarlane: Fussin’ and Fightin’

Den skulle kunna handla om en instabil relation. Den skulle kunna beröra ett samhälle skakat av oroligheter, ett undanskuffat folk, en värld på apokalypsens rand. Det kanske rör sig om någonting helt annat – eller alltsammans. Det spelar egentligen mindre roll, det viktiga är trösten den förmedlar till lyssnaren.

Att titeln lånar av en Bob Marley-låt torde ingalunda vara någon slump eftersom Zara McFarlane, London-vokalist som tidigare främst förknippats med jazz, på nya albumet »Arise« (släpps september) uppsöker sina jamaikanska rötter och flyttar fram de karibiska inslagen i sin musik.

På »Fussin’ and Fightin’« närmar hon sig den korsbefruktning av dub, r’n’b och pop vi lärt känna med exempelvis Hollie Cook, men låten skrider fram mer med mer sofistikerade steg; såväl jazzigt som souligt. Det är en serenad för gatorna och samtiden, en serenad för medmänniskorna och framtiden.

I sin omskakande rasskildring »Citizen« skriver den amerikanska poeten Claudia Rankine: »The sigh is the pathway to breath; it allows breathing. That’s just self-preservation. No one fabricates that.«

I »Fussin’ and Fightin’« suckar världen över alla lögner och fabricerade fakta. Det må signalera oro, men mer än någonting annat ska vi kanske se det som ett tecken på att världen de facto ämnar överleva.