»I am a funny guy« – Nick Cave pratar

Bibeln och dess berättelser har alltid haft en stark inverkan på Nick Caves lyrik. Han har fascinerats och inspirerats av religion, men själv knappast levt ett liv efter de tio budorden. Snarare tycks han ha sett Bibeln som en samling välskrivna historier.

»God is in the House«, en av låtarna på Nick Caves nya album, handlar om ett lyckligt litet samhälle där Guds ande vakar över invånarna och ingenstans kan kriminaliteten gömma sig. Det är en betraktelse över sakernas tillstånd. Samtidigt är det en spark mot den uttolkning av kristendomen som har fått stå som den dominerande. Det behöver inte vara så här, tycks Cave vilja säga, att vara kristen behöver inte innebära de här sakerna. Framför allt behöver Gud inte vara god…

I Ian Johnstons biografi »Bad Seed« berättar Nick Caves mångåriga flickvän Anita Lane om en händelse som inträffade på ett flygplan för flera år sedan. Cave hade hamnat bredvid två nykristna som försökte »tala honom tillrätta«, men det hela slutade med att Nick rättade dem när de citerade Bibeln felaktigt.

Några gånger har han retat de kristna fundamentalisterna, som i »Tupelo« där han sjunger om Elvis födelse men drar tydliga paralleller till Jesus.

I andra låtar har han förnekat Guds existens. Kan det sägas tydligare än i inledningsraden till »Into My Arms«: »I don’t believe in an interventionist God«?

Men i förordet som han skrev till en skotsk pocketutgåva av Markusevangeliet, »The Gospel According to S:t Mark«, erkänner han sig faktiskt troende – även om han tror på en gud som är elak, ondskefull och straffande.

På »No More Shall We Part«, som den nya plattan heter, frekventeras var och varannan låt av Gud, Jesus eller de fyra evangelisterna. Skivan innehåller åtminstone tre titlar som skulle kunna platsa på vilken gospelplatta som helst: »Oh My Lord«, »Hallelujah« och »God is in the House«. Nu återspeglar förvisso inte titlarna vad texterna handlar om, men jag vill ändå hävda att om förra albumet »The Boatman’s Call« var Caves personliga skiva så är det här hans religiösa.

– Nej, det håller jag inte med om, säger Nick medan han sträcker sig efter sin österländskt utsmyckade tobakspung och börjar rulla en ny cigarett.

Vi sitter i varsin ände av en soffa i ett litet hotellrum i gammal engelsk stil på Portman’s Close i London. Mellan oss, på soffan, står ett askfat med några fimpar från Caves hemrullade cigaretter. På bordet framför en bricka med urdruckna tekoppar.

– Titlarna är kanske religösa, men de ger ingen god indikation på vad sångerna egentligen handlar om. »I’m always tagging on godspeed, you know«. Jag har ett mycket lugnare förhållande till religion nu för tiden, men känner inte att jag behöver prata om det så mycket…

Han tystnar och gör ingen antydan att fortsätta. Det är så han kommunicerar. När han tycker sig ha svarat färdigt på en fråga tystnar han. Men eftersom han hela tiden talar släpigt och eftertänksamt är det inte alltid man vet säkert om han är klar med sitt svar eller bara filar på nästa formulering. I det här fallet får jag stöta på honom genom att fråga om det han skrev i det där förordet till Markus­evangeliet.

– Jag älskar den boken och kände mig verkligen privilegierad att få svara för förordet. Det är en oerhörd sak att få göra. Jag fick välja vilken av böckerna jag ville skriva till. Av nån anledning hade de svårt att hitta folk som ville skriva om de fyra Evangelierna. Så jag hade tur. Av alla böcker i Bibeln är Markus den jag gillar bäst.

1996 var året då Nick Cave tog steget från indiepubliken och trampade rakt in i de breda massornas skivsamlingar.

Det var inte för att hans egen musik hade förändrats, utan för att han gjorde en duett med discoprinsessan Kylie Minogue. Ett märkligt val av duettpartner, tyckte nog många. Personligen tror jag att förklaringen ligger i att Nick Cave hatar när folk tror att de vet var de har honom – en rebellisk ådra som går att följa ända sedan relegeringar från skolan i ungdomsåren, via den otyglade bångstyrigheten i Birthday Party till att allmänt göra det minst förväntade i varje läge. Som samarbetet med Kylie.

De var varandras raka motsatser, och just därför blev samarbetet intressant.

Hon – en poptjej från singellistorna, känd minst lika mycket för sitt utseende som sina röstresurser.

Han – en depressiv gammal knarkare som skrev gnissliga låtar om samhällets skuggsidor och attraherade en hålögd, svartklädd skock med konstiga frisyrer.

Att slå sig ihop med en av den kommersiella popens främsta företrädare var det mest rebelliska Nick Cave över huvud taget kunde göra vid den tidpunkten. Fanns det några regler så skulle de brytas. Att låten de gjorde tillsammans, »Where the Wild Roses Grow«, sedan gav honom den största kommersiella framgången dittills i hans karriär kom förmodligen mer som en överraskning.

– Jag ber om ursäkt för att jag lämnade den alternativa scenen, säger Nick Cave med ett ironiskt leende när jag för hans plötsliga framgång med nämnda hit och albumet »Murder Ballads« på tal.

– Fast jag vet inte om jag verkligen är en äkta kändis. Ibland känner folk igen mig på gatan. På vissa platser oftare än på andra. I London kan man bara försvinna och ingen bryr sig. Det är en av de saker som jag gillar med London.

– Men du verkar förvånad över att jag blivit en celebritet? Hade du velat att jag framlevde mina dagar i ett slags alternativt rockgetto, utan berömmelse eller välstånd? Vi har alltid velat vara framgångsrika, utifrån våra egna principer. Jag tror inte att nån av medlemmarna i The Bad Seeds skulle kunna känna tillfredsställelse med att göra nånting man skäms över. Vi skulle helt enkelt inte tillåta vissa grejer.

Nick Cave And The Bad Seeds elfte studioalbum »No More Shall We Part« ska snart släppas och Cave har beslutat sig för att ge några intervjuer, trots att han hatar det.

Intervjun med Sonic är den andra han gör för den nya skivan. Han beklagar sig över att han de närmaste veckorna kommer att sitta i det här dovt belysta rummet, men erkänner samtidigt att intervjuandet har blivit en del i hans kreativa process. Efter att han talat om sångerna och vänt dem ut och in hundratals gånger kommer han ut med tömt huvud och kan börja från noll igen.

Cave har suttit och fingrat på en meny från roomservice. Skivbolagstjejen kommer in och undrar om han har bestämt sig, och han beställer biff med pommes frites. Han är en man som har levt i dödskuggans dal större delen av livet – med ett otal överdoseringar bakom sig – men jag kan ändå inte låta bli att undra om han inte är rädd för galna kosjukan.

– Haha. Nej, det finns inte i England. Det är väl mer i Tyskland och så…? Fan, nu gjorde du mig orolig. Jag tror att jag håller mig till pommes frites…

Det är två decennier sedan han flyttade med sitt dåvarande band, det energiskt skramliga och skeva Birthday Party, från Melbourne, Australien, rakt över hela jord­klotet till London. De trodde att de skulle finna guld och gröna skogar och vara med där det hände. Men besvikelsen blev stor. Londonvistelsen var en enda lång misär och bandet kände sig inte hemma på den engelska musik­scenen. De flyttade till Berlin, splittrades och Cave fortsatte rastlöst att flytta runt världen.

Efter några år i Brasilien bosatte han sig i London på nytt 1993 med sin dåvarande flickvän Viviane Carneiro och deras gemensamma son Luke. Sedan dess har han bland annat hunnit med att separera från Viviane, ha ett omskrivet och stormigt förhållande med PJ Harvey, gifta sig med Susie Bick och få ett par tvillingpojkar.

Har den forne globetrottern äntligen slagit sig till ro i den engelska huvudstaden?

– För en tid, ja. För tillfället funderar jag inte på att flytta. Vi är inte helt nöjda med London, men jag behöver stanna här ett tag.

Det är ungefär vad han tänker avslöja om sitt privatliv under hela den drygt timslånga intervjun. Vid något tillfälle spänner han sina klarblå ögon i mig, ser arg ut och kikar fram under sina buskiga ögonbryn och förklarar att »det där är för personligt, det vill jag inte tala om«. Men oftast undviker han sådana ämnen genom att bara svara kort »ja« eller »nej« och sedan bli tyst. Så här kan det låta:

Bor du fortfarande på en båt?

– Nej, jag bor… (tystnad)… i ett hus… i London. [tystnad]

Med fru och barn?

– Med fru och barn… yeah… [tystnad]

Jag inser snabbt att det inte är någon idé att försöka pumpa honom på mer. Så länge frågorna kretsar kring hans musik och professionella liv svarar han långt och utförligt. Det är bara när man kommer honom för nära inpå livet som han ryggar tillbaka.

Fyra år har förflutit sedan Nick Cave And The Bad Seeds förra skiva »The Boatman’s Call« kom ut. Under den tiden har det varit ganska tyst om Nick Cave, undantaget samlingen »The Best Of«. Men han har inte suttit och rullat tummarna, arbetsnarkoman som han är. För­utom författandet av förordet till Markusevangeliet har han varit involverad i Meltdown Festival i London – där han fick bland andra Nina Simone att uppträda. Han har även gjort några uppläsningar och konserter utan Bad Seeds och hållit föredrag om hur man skriver kärlekslåtar. En del av detta arbete finns bevarat på skivan »The Secret Life of the Love Song/The Flesh Made Word«. Men som låtskrivare har han hållit en låg profil.

Det beror på att han efter förra albumet hade en lång period när han inte kunde skriva något alls och i intervjuer talade i termer av »finns det ett liv efter ’The Boatman’s Call’« och »den stora utmaningen är hur jag ska gå vidare efter ’The Boatman’s Call’«. Jag frågar vad som egentligen hände när skrivkrampen plötsligt satte in.

– Jag vet inte riktigt var »The Boatman’s Call« kom ifrån. Det mesta skrevs medan vi höll på att mixa »Murder Ballads«. Jag hade inte tålamod med mixningen, utan gick ut i studion och satte mig vid pianot och spelade. Jag skrev »The Boatman’s Call« där, eller i alla fall stora delar av den. Jag tyckte att låtarna lät riktigt bra och vackra när jag spelade dem där på piano, och Martin P. Casey hoppade in och spelade lite bas till. Så fortsatte jag att skriva fler låtar i samma stil. Det som var annorlunda med det här materialet var att jag skrev låtarna för att kunna spelas på bara piano, med sång till. Jag kunde bara sitta ned och spela dem på mitt piano och spela upp dem för vem som helst, när som helst, och de fungerade för sig själva, utan annan musik till.

– Den tanken fanns kvar när vi spelade in »The Boatman’s Call«, men efter att den var klar var jag väldigt ensam. Till en viss grad alienerade den skivan The Bad Seeds. Jag rörde mig mot nåt annat och gick in i väggen när albumet var färdigt. Jag hade bara suttit vid pianot och skrivit dessa låtar och när det var fullbordat ville jag inte skriva nånting alls. Jag satte mig vid pianot men gick därifrån igen efter tio minuter och kände mig bara äcklad av allting. Och det fortsatte i samma stil. Jag gjorde andra saker, men just låtskrivandet stod stilla.

Han drar handen genom sitt svarta hår. Medan han berättar om bakgrunden till sin musikaliska svacka ser han rakt ut i luften. Hur hittar man ett botemedel mot förlorad kreativitet? Ofta hör man artister komma ur sådana svackor genom att stänga in sig i ett hus på landet och låta vindarna, vågorna, landskapet och naturen i allmänhet komma och knacka på dörren och avlämna små klickar inspiration. Men så blir resultatet också mer än sällan luddiga haranger om öppna landskap och hemkryddat brännvin.

För Cave, storstadens skuggsida personifierad, var inte det ett alternativ. Men den väg han valde var udda i sig.

– Jag var tvungen att ändra sättet jag arbetade på om jag skulle kunna fortsätta att vara artist. Så jag skaffade mig ett kontor där jag ställde in ett piano och ett skrivbord. Jag började att åka dit – ungefär tio–femton minuter med bil – varje dag klockan nio på morgonen. Det har jag fortsatt med ända tills nu. Jag var faktiskt där klockan nio i morse också, innan jag kom hit. Jag bara arbetade på, och det hade en enorm inverkan på vad jag plötsligt var kapabel att producera. De här nya låtarna skrevs alla inom loppet av ett år, förutom »Love Letter« som har hängt med ett tag. Men alla de andra kom till på kontoret, säger Nick och reser sig för att hämta en ny flaska vatten.

– Jag kunde plötsligt skriva igen. Visst hade jag dagar när det inte gick och jag bara satt där och »what the fuck is this?«. Men för det mesta satt jag där och skrev, eller spelade på pianot, och fick saker ur mig. Där vid mitt skrivbord, medan jag tittade ut genom ett fönster rakt in i en fabriks­vägg, gjordes merparten av plattan.

– Det är ett helt annat sätt för mig att skriva låtar på än vad jag gjort tidigare. Förr gick jag runt på stan med ett anteckningsblock och skrev ned små fraser när jag kom på dem. Det gör jag inte längre. Och jag gillar det verkligen. Ju mer jag arbetar så här desto mer essentiellt blir det för mig som människa. Jag tänker inte ens på det längre. Jag går bara upp på morgonen och åker till kontoret och sätter mig där och jobbar. Det öppnade ögonen på mig. Om jag kan arbeta så här är jag kapabel att göra alla saker jag vill göra. Vill jag skriva en ny bok kan jag göra det. Jag går bara in där och skriver tre sidor om dagen, och inom ett år har jag en bok klar. Vill jag göra ett nytt album går jag bara dit och gör det, vill jag slutföra ett filmmanus som nån bett mig skriva kan jag göra det. Jag undrar varför jag inte har tänkt på det här förut, säger han med ett skratt och dricker en klunk vatten direkt ut flaskan.

»No More Shall We Part« känns som en naturlig uppföljare till »The Boatman’s Call«. Ändå är det ett annorlunda Cave-album. En riktigt bra skiva, men inte fullt ut ett mästerverk. Men här märks många starka låtar – titelspåret, första singeln »As I Sat Sadly By Her Side« och den storslagna »Oh My Lord«, för att nämna några.

Den stillsamma och personliga »The Boatman’s Call« har lämnat stora avtryck på »No More Shall We Part«, men en sak som skiljer sig från föregångaren är att rocken har funnit sin väg tillbaka, om än i betydligt beskedligare tappning än på »Murder Ballads« och utgåvorna dessförinnan.

– Vi var tvungna att ha nåt att spela live, skrattar Cave. Du måste förstå att jag sitter helt själv med mitt piano på kontoret. Det är väldigt enkelt och skönt att sitta där [börjar sjunga mjukt): »Oh baby, la, la, la«. Det är betydligt enklare än att sitta där och »BAM! BAM! BAM!«. [slår intensivt med händerna på ett osynligt piano] Det är verkligen svårt att skriva såna aggressiva låtar. Och jag tycker att de låter skit. Jag spelar och sjunger dem och – whatever – de låter hemskt. Jag måste älska texterna, förstå att de kommer att ha ett helt band bakom sig och allt det där. Då kan jag vända dem till nåt bra. En låt som »Oh My Lord« börjar på ett sätt som alla mina låtar börjar, men övergår sedan till nåt annat.

Musikaliskt ser sig den nya skivan om över axeln, även om den ligger närmare »The Boatman’s Call« än något annat av hans album. Stråkarrangemangen har fått ta större plats än tidigare och violinisten Warren Ellis (till vardags i The Dirty Three) har helt plötsligt stigit fram och blivit en av de mest framträdande musikerna i Bad Seeds.

Men det finns annat som skiljer sig än mer från prestationerna i det förflutna. »God is in the House« är kanske det tydligaste exemplet, med sin viskande sång och en ny typ av text.

– En hel del människor plockar ut just den låten, och det är sant att den skiljer sig från de övriga. Det finns en sorts satirisk aspekt i texten och jag trivs inte med att skriva så egentligen. Men det är en komisk låt. Den är tänkt att vara rolig. Jag vet inte, jag bara satte ihop den och spelade…

The Birthday Party slog igenom lika mycket tack vare sina oförutsägbara scenframträdanden som för sin musik. Men när de första chockvågorna lagt sig började folk upptäcka att de även gjorde bra låtar.

När Nick Cave själv tillfrågas om vilken skiva han är mest nöjd med sitter han tyst en lång stund och svarar sedan »jag tänker inte på det sättet, men en del grejer vi gjorde med Birthday Party var riktigt bra«.

Om Birthday Party, en smula missvisande, kom att förknippas med det tidiga åttiotalets punkscen blev genre­beteckningarna för soloartisten Nick Cave än märkligare. Han blev inskuffad i något slags gothfack där band som Siouxsie & the Banshees, Sisters of Mercy och Bauhaus också återfanns. Han blev allmänt beskriven som en mörk och depressiv artist.

Det svarta draget må delvis ha varit sant i början, men att det fortfarande hänger kvar är mindre begripligt. Tvärtom kryddar Cave ofta sina texter med en rejäl dos humor. Den kan vara svart och makaber, visst, men alla som kan skratta åt en film som »Pulp Fiction« borde kunna uppskatta den. Den som inte förstår vad jag menar borde lyssna noggrannare på »Murder Ballads«, där det är som mest framträdande.

– Vissa låtar på »Murder Ballads« är grymma, men jag tyckte ändå att hela idén att göra en skiva med sånger om mord var komisk redan från början. För mig i alla fall, eftersom mord har varit ett ständigt återkommande tema under min karriär. »The Curse of Millhaven« är verkligen komedi. »O’Malley’s Bar« likaså. Vad kan jag säga? I am a funny guy!

Även om Cave själv har lämnat Brasilien och återvänt till Europa för många år sedan är Bad Seeds övriga medlemmar fortfarande utspridda över hela världen, med hemorter som Perth, Melbourne, Berlin, Paris, New York och London. Inte undra på att de inte ses så ofta. Blixa Bargeld har i tidigare intervjuer sagt sig vara positiv till det här förhållandet och menade att Bad Seeds knappast hade hållit ihop så många år om de bott tillsammans i en lägenhet i London West End under alla år.

Det må vara sant, men likväl är det inte alls samma grupp i dag som det var när »From Her to Eternity« släpptes 1984. Kärnan Cave-Bargeld-Harvey är kvar från originalsättningen, medan övriga successivt har bytts ut.

Man kan föreställa sig att denna utspriddhet ställer till vissa praktiska bekymmer, men att det skulle vara skälet till att Nick gjort ett antal uppträdanden utan The Bad Seeds de senaste åren förnekar han själv.

– Nej, det är inte orsaken. Jag kände för att göra saker på ett annat sätt. Så jag satte ihop ett litet band där jag sjöng och spelade piano på samma gång, och gjorde några såna framträdanden, säger han och undrar om jag såg något av dessa. Det gjorde jag dessvärre inte, eftersom biljetterna tog slut snabbare än man hann säga flaska. Han ser besviken ut och fortsätter:

– Synd. De konserterna var bra. De fungerade verkligen bra. Jag lärde mig mycket av dem, bland annat att spela piano. Och så var jag tvungen att sjunga bättre än jag gjort tidigare.

Vi stannar kvar vid faktumet att Bad Seeds medlemmar bor utspridda i fem länder på tre kontinenter. Cave berättar att han spelade in några få av låtarna på kassett och skickade dem över världen. De övriga hade musikerna inte hört alls då de sammanstrålade igen.

Jag är nyfiken på hur de ändå lyckas få ihop det.

Träffas ni några veckor innan inspelningen och repeterar stenhårt?

– Repeterar?

Nick ser frågande ut.

Ja, repeterar. De flesta band gör det, gör inte ni?

– Ehh, nej. Jag tror att vi hade en dag att gå igenom låtarna, mest för att lära oss ackorden och så. Vi hann väl spela dem ungefär tre gånger vardera. That was it. Sedan gick vi in i studion. Idén bakom det är att låtarna ska behålla sin spontanitet och fräschör. Det ger en viss spänning att musikerna inte vet exakt vad de gör, och det gillar jag. Det är tydligt i några av de nya låtarna, »God is in the House« till exempel. Vi började spela den och alla tittade på varandra och undrade vad som skulle komma härnäst. Det fanns hela tiden en risk att låten bara ska falla samman.

Med tanke på hur få gånger ni kör låtarna innan ni går in i studion kan ni knappast experimentera er fram till vad de olika instrumenten ska spela. Har du bilden klar i ditt huvud redan när du presenterar materialet för bandet – hur trummorna ska spela, hur basgången ska vara och så vidare?

– Nej, inte så detaljerat, men jag har en klar uppfattning om hur atmosfären ska vara. Jag kan inte tala om för Martyn P. Casey, en av de bästa basister som finns, att »det här är min basgång: do, do-do, do-do«. [Nick spelar luftbas några sekunder] Det funkar inte. Han spelar så bra ändå.

Nick Cave fyller fyrtiofyra år i år. Inte för att det längre anses som en hög ålder inom rockmusiken, men det känns ändå som att varje album kan vara hans sista. Dels för att han har antytt att han är trött på att vara rockartist, dels, och än viktigare, för att han har flera andra karriärer att falla tillbaka på om han tröttnar på musiken.

Han har författat en hyllad och säljande roman, »And the Ass Saw the Angel«, och har gjort några mindre roller i spelfilmer, bland annat i John Hillcoats »Ghosts… of the Civil Dead«, till vilken han även skrev filmmusiken och delar av manuset. Hillcoat har sedan tackat genom att regissera videor åt Bad Seeds och just nu arbetar han med en dokumentär om bland annat inspelningen av »No More Shall We Part«.

Att ta upp skådespelarkarriären är inget Cave funderar på, däremot filar han nu på ett filmmanuskript efter en förfrågan från Hillcoat.

– Han frågade mig om jag kunde skriva ett manus om en speciell sak, som han inte vill att jag ska prata om. Han frågade mig medan vi höll på att mixa vår nya skiva. Så jag började skriva manuskriptet i studion.

Maten kommer in och tjejen från skivbolaget visar med ögonen att det är dags att avrunda intervjun. Cave äter ketchupdoppad pommes frites direkt med händerna och fortsätter att småprata medan jag samlar ihop mina anteckningar. Han frågar mig om en skandinavisk litteraturfestival som jag inte känner till, skämtar och är faktiskt allmänt uppsluppen. När jag kliver ur rummet vänder jag mig om en sista gång. Cave har knaprat i sig nästan all pommes frites. Köttet har han inte rört. ■

ALBUM

Genomgång av Urban Gyllström.

From Her to Eternity

Mute, 1984

Betyg: 7

Det stod snabbt klart att Nick Cave som soloartist inte bara trampade vidare i Birthday Partys fotspår. Skillnaden från hans forna band är stor på det första soloalbumet, som fick ett kyligt mottagande av pressen när det kom och bland annat blev kallat »gothic blues« av NME. Intensiteten från Birthday Partys dagar finns kvar, men tar sig ett annat uttryck i dessa mer stämningsladdade arrangemang.

Mick Harvey, som tidigare hade hoppat av Birthday Party, återförenades här med Cave och Blixa Bargeld från Einstürzende Neubauten blev medlem fullt ut efter att förut bara varit med som gäst.

Låtarna på solodebuten bygger på upprepandets monotoni, med Caves dynamiska röst, Blixas aggressiva vansinnes­utbrott på gitarren och Barry Adamsons pumpande bas som det bärande.

A- och B-sidan spelades in vid olika tillfällen och kanske är det anledningen till att de skiljer sig en del åt. Förstasidan är en sprakande, energifylld uppvisning som inleds med Leonard Cohens »Avalanche« och avslutas storartat med »From Her to Eternity«, medan B-sidan är snäppet svagare.

The Firstborn is Dead

Mute, 1985

Betyg: 7

Blues är vad Caves musik egentligen alltid har handlat om, och på »The Firstborn is Dead« blir det uppenbart att artister som John Lee Hooker och Muddy Waters är The Bad Seeds största inspirationskällor snarare än den samtida åttio­talsmusiken.
Somligt tillhör det bästa som Nick Cave har gjort – jag tänker i första hand på »Tupelo« – men det är fortfarande alltför splittrat för att nå hela vägen fram.

Kicking Against the Pricks

Mute, 1986

Betyg: 8 

Främsta anledningen till att Cave valde att göra ett album med enbart covers var att han ville hylla sina hjältar och visa vilka teman och musikaliska genrer som inspirerat honom. Men också för att han höll på att skriva romanen »And the Ass Saw the Angel« och inte hade tid med låtskrivande.

Tolkningarna ligger alla mycket långt från originalen och spänner över ett vitt fält. De flesta låtarna är hämtade från blues och country, men även en rad poplåtar från sextiotalet. Samtliga är starka i grunden, men Cave lyckas lyfta Leadbellys »Black Betty« och Roy Orbisons »Running Scared« till nya höjder genom att klä dem i sitt spännande och maniska sound, vilket kom att utvecklas ytterligare på »Your Funeral…«.

En annan höjdpunkt är Johnny Cashs »The Singer« (och Cash slöt nyligen cirkeln genom att sjunga in Caves »The Mercy Seat« på sin senaste platta »American III: Solitary Man«).

Den ursprungliga tanken var att »Kicking…« skulle bli en dubbel och tjugotre låtar spelades in. Flera av de utelämnade låtarna har sedan getts ut som singelbaksidor eller på bootlegs.

Your Funeral … My Trial

Mute, 1986

Betyg: 9

I intervjun här bredvid berättar Cave om sin skrivkramp. Det led han sannerligen inte av vid den här tiden. »Your Funeral… My Trial« är kulmen på en makalöst kreativ period och det fjärde solo­albumet på mindre än tre år – utgivet bara tre månader efter »Kicking Against the Pricks«!

Det vilar mörka skyar och en klaustrofobisk atmosfär över hela skivan, som liksom föregångaren delvis spelades in i legendariska Hansa Studios i Berlin sommaren 1986. Ljudbilden är unik och det svarta kontrasterar mot det oändligt vackra. Om »The Carny«, den bästa låten här, sa Blixa Bargeld: »Jag försökte få min gitarr att låta som en döende häst, och tycker att jag lyckades ganska bra.«

Barry Adamson lämnade gruppen i denna veva och medverkar bara på två låtar i det som i originalutgåva var en dubbel maxisingel.

Tender Prey

Mute, 1988

Betyg: 10

»The Mercy Seat«, »Deanna« och Blind Willie Johnson-inspirerade »City of Refuge« anses allmänt vara topparna på detta album, bandets tveklöst bästa så långt. Men man ska inte heller glömma bort fantastiska nummer som »Sugar Sugar Sugar«, »Up Jumped the Devil« eller vackra »New Morning«.

Med nya Bad Seeds-medlemmar som Kid Kongo Powers (ex-Gun Club/Cramps) och Roland Wolf i sättningen nåddes nivåer långt över vad som åstadkommits tidigare.

Det goda resultatet är förvånade med tanke på de utdragna inspelningarna, medlemmarnas temperament och det tunga drogmissbruk flera av dem befann sig mitt i. Det var på vippen att »Tender Prey« tog död på såväl gruppen som medlemmarna själva, men ett sant mästerverk blev det till slut.

The Good Son

Mute, 1990

Betyg: 8

Nick Cave lämnade Berlin och flyttade via London till São Paulo i Brasilien. Hans fascination för landet hade tagit sin början flera år tidigare, i och med Hector Babencos film »Pixote« – om ett tioårigt gatubarn spelat av Ramos Da Silva. Cave dedikerade för övrigt »Tender Prey« till Silva, som blev dödad av São Paulos hårdföra polis 1987.

När Cave klev av planet i Rio för första gången i samband med Bad Seeds konserter i landet uppfylldes alla hans förväntningar på Brasilien och han beslöt sig för att flytta dit.

Vistelsen i Sydamerika blev utmärkande för albumet som följde. »The Good Son« är generellt betydligt lugnare än någon av föregångarna och låtsnickrandet ges allt större plats. På »The Good Son« är melodierna det bärande. Som låtskrivare betraktad tar han här ett långt steg framåt med exempelvis »The Ship Song«, »The Weeping Song«, »Foi Na Cruz« och titelspåret, och även som sångare utvecklas han enormt. På andra plan – intensitet, kraft och energi – lyckas emellertid inte Bad Seeds till fullo här.

Henry’s Dream

Mute, 1992

Betyg: 6 

När The Bad Seeds så sakteliga försöker hitta tillbaka till den skitiga rocken är det som att de har glömt hur man gör.

Det nyinledda samarbetet med David Briggs, främst känd för sina produktioner med Neil Young, såg bra ut på papperet, men havererade snart. Delvis kan kanske det trista soundet på skivan åläggas honom, men inte ens på den följande liveskivan gör sig de här låtarna speciellt väl. »Straight to You«, »Jack the Ripper« och »Brother, My Cup Is Empty« hjälper upp en platta som sammantaget ändå får betraktas som Nick Caves minst spännande.

Live Seeds

Mute, 1993

Betyg: 7 

Inspelad på spridda platser under »Henry’s Dream«-turnén 1993 och med samma sättning som på det albumet.

Den enda av låtarna här som kan mäta sig med sin studioversion är den avslutande allsångshymnen »New Morning«, även om »From Her to Eternity« och »The Ship Song« också håller hög klass.

»Live Seeds« kändes inte nödvändig när den kom, och än mindre i dag. Som ett dokument över sin tid kan det vara intressant och visar på ett band som är på god väg mot sin fulländning.

Den som funderar på att skaffa den här CD:n bör försöka att hitta ett exemplar av den begränsade originalutgåvan, som innehöll en utmärkt fotobok. Vill man verkligen veta hur Cave var på scen under den här turnén är det emellertid konsertvideon »Live at Paradiso« man ska leta reda på.

Let Love In

Mute, 1994

Betyg: 10

Nick Caves stora mästerverk, som dess­utom sålde märkbart bättre än hans tidigare skivor. Från inledande »Do You Love Me« till avslutande »Do You Love Me (part 2)« finns inte ett dött ögonblick, inte en dålig låt, inte en dålig ton.

Här samsas finstämda ballader som »Lay Me Low« och »Nobody’s Baby Now« sida vid sida med explosiva urladdningar som »Jangling Jack« och »Thirsty Dog«. Bandet är detsamma som på »Henry’s Dream«, men klarar här allting som de inte lyckades med där. De har utvecklats till fullkomlighet.

Tre år senare kom »Best of«. Den hade inte behövts. »Let Love In« rymmer Caves allra bästa låtar, och är en av de bästa skivor som någonsin har gjorts.

Murder Ballads

Mute, 1996

Betyg: 8

Alla har hört hitsen, duetterna »Where the Wild Roses Grow« och »Henry Lee«, men det är inte de som är höjdpunkterna här. Snarare är det den maniska versionen av »Stagger Lee« och den unge psykopaten Lorettas 13 verser långa berättelse om de synder hon begått i »The Course of Millhaven« som lämnar störst avtryck.

Den drygt fjorton minuter långa skildringen av en man som slaktar en hel bar i »O’Malley’s Bar«, vilken utvecklas till en svart komedi, förtjänar också ett omnämnande.

Men bortsett från att det är en stark skiva är det verkligt minnesvärda med »Murder Ballads« att den tog Cave från en ganska undanskymd tillvaro till en plats bland de stora artisterna.

The Boatman’s Call

Mute, 1997

Betyg: 9

»The Boatman’s Call« innebar i många av­seenden en viktig musikalisk vändpunkt. Ballader har alltid haft sin givna plats på alla album sedan Birthday Party splittrades och Cave blev soloartist, men aldrig förr hade de varit så nakna och avskalade eller dominerat så totalt som här. Företrädesvis baserat på piano och bas är det här det lugnaste av alla Caves verk. Där texterna tidigare berättade historier om andra handlar de nu om honom själv.

Cave har själv sagt om plattan att den var viktig att göra och att den fungerade som en övergångsskiva, även om han själv har svårt att lyssna på den då texterna hänger för tätt samman med personliga saker som hände i hans liv vid den tiden.

Därtill visade Cave att det är fullt möjligt för en artist som varit verksam i över tjugo år att fortfarande förnya sig, och dess­utom göra det med bravur. Inte många andra klarar det.

The Birthday Party

Mer energisk rock än den som Nick Cave gjorde med The Birth­day Party gjorde är svår att hitta. För er som är nyfikna på bandet rekommenderas samlingen med den ironiska titeln »Hits« (Mute, 1992).

BÖCKER

Det har skrivits en rad böcker om Nick Cave. Själv är han dock måttlingt förtjust i dem:

– Till största delen tycker jag att de är skit och jag rekommenderar ingen att slösa sina pengar på dem.

– Det finns en som mest har foton i sig (»The Life and Music of…«). Jag har bara öppnat den och läst små utdrag men det jag läste var verkligen fel och riktigt dåligt. det är väl så biografier tenderar att vara, antar jag – en ackumulering av missförstånd och misstag. De tidiga fotona i den boken gillar jag dock mycket.

Nick Caves hittills enda roman »And the Ass Saw the Angel« handlar om Euchrid Eucrow och utkom 1988. Den blev hyllad av kritikerna, sålde bra och översattes till minst sex språk, däribland finska, men fortfarande inte svenska. Just nu har han inga planer på att skriva en ny roman.

– Inte i dag, nej. Men jag skulle kunna om jag ville. Och jag vill, men när det blir av vet jag inte.

1998 fick Cave en förfrågan om att medverka i ett udda litteraturprojekt. Det skotska förlaget Canongate Books Ltd skulle ge ut Bibeln som en serie pocketböcker, och kända litterära namn ombads att författa förorden. Förutom Cave, som skrev inledningen till »The Gospel According to S:t Mark«, märks bland andra Will Self, Doris Lessing och Fay Weldon i dessa totalt tolv oerhört snyggt formgivna volymer.