Nick Cave

Nick Cave ser oförskämt fräsch ut i svarta kostymbyxor, en brun skjorta och en smått chockerande solbränna. Den gentlemannalika utstrålningens enda skönhetsfläckar är ett par små men tydliga svettfläckar under armarna.

Avståndet till den seglivat mytomspunna dekadensen på åttiotalets svartklubbar i Berlin har aldrig varit större än denna heta sensommarförmiddag i Brighton, där han bor sedan ett par år med sin fru Susie och deras tvillingpojkar Earl och Arthur. Han brygger lite te och rullar en av många cigaretter.

Kontoret – inrett med ett hundraårigt Steinway-piano, en laptop, några soffor, ett gäng luggslitna böcker – är Caves kreativa epicentrum. Det är hit han går varje dag, på kontorstid, och det är här han skrivit grunderna till »Abbatoir Blues«/»The Lyre of Orpheus«; det omtumlande dubbelalbum han tillsammans med The Bad Seeds och, hör och häpna, en gospelkör färdigställde i april i år.

Arbetsmetoden har i princip varit densamma sedan den kreativa kris som infann sig efter 1997 års album »The Boatman’s Call«.

Ni spelade in »Abbatoir Blues«/»The Lyre of Orpheus« i en gammal jazzstudio i Paris – »old and worn out, just like us«, som du uttryckte det. Påverkade det ambitionen att improvisera? För många av sångerna låter verkligen som om de skapas i ögonblicket, som om ni själva blir förvånade.

– Om en låt tar mer än tre tagningar för oss att få under kontroll är det något fel på den. När vi försöker en fjärde gång börjar man upprepa sig, man börjar lyssna på grejer och tycka »åh, jag sjöng det där riktigt bra, jag ska försöka att få det att låta bättre nästa gång!« Och allt blir forcerat och konstlat och musiken blir medveten snarare än omedveten. Det är nåt fantastiskt spännande med musik som är gjord på tå, när musikerna inte riktigt vet vad de ska göra. The Bad Seeds spelar med en viss typ av humor som kommer naturligt, som inte går att återskapa. Vi skrattar mycket under sessionerna.

Ironin i inledande rock’n’gospel-attacken »Get Ready for Love« är lika kolsvart som effektiv och ett tecken så gott som något på att Caves evigt diaboliska humor är intakt. Det är svårt att inte le åt en gospelkör, The London Community Gospel Choir, som lyckligt och nyfrälst sjunger rader som »Get ready for love!/praise Him« i en sång som handlar om den totala motsatsen: att ju mer du ber desto mindre får du svar. Bisarrt nog verkade inte motsägelsen störa dem.

– Jag vet inte om de förstod innebörden. Den enda protest jag fick var när en av dem inte ville sjunga »there is a war coming« [i »Hiding All Away«] om och om igen. Hon tyckte det var för deprimerande. Jag förklarade för dem att det handlade om… [demonisk röst] »the war of love«. Och de bara »oh, alright«.

Cave torkar bort imaginär svett från pannan och ler brett.

– Rent konceptuellt var idén att göra gospellika sånger som var textmässigt ifrågasättande. En dialog mellan mig, som har en ifrågasättande tro på Gud, och de som inte har det.

»There She Goes, My Beautiful World« är en de bästa rocklåtar Nick Cave gjort. Det är också en underbart furiös attack mot den demon som kallas »skrivkramp«, pepprad med så mycket svart humor och skojiga namndroppningar (»St. John of the Cross did his best stuff/imprisoned in a box/and Johnny Thunders was half alive/when he wrote ’Chinese Rocks’«) att man blir alldeles yr.

– Den skrevs först. Jag arbetar väldigt praktiskt. Jag skriver upp ett datum i kalendern [ser sig omkring] – well, jag har ingen kalender men en kalender i huvudet – att »denna dag ska jag börja på en ny skiva«. Och när jag kommer in har jag aldrig någonting förberett över huvud taget. Absolut ingenting. Jag sätter mig ner och undrar »jaha, vad är det jag skriver om egentligen?« Initialt börjar jag ofta med att plocka upp en bok, typ denna [håller upp »A Flower Book for the Pocket«] och börjar skriva ner namn på blommor. Så det jag verkligen kände att jag kunde skriva om var… ja, att jag inte hade något alls att säga. Om mina försök att frammana »musan« och samtidigt ställa frågan »hur gjorde alla dessa andra människor?« Vilket ledde till denna stora sång. Den var mycket, mycket längre i original, många fler exempel, många fler namn.

»I just wanna move the world«. En anspråkslös ambition?

– Ja, ödmjuk. Väldigt ödmjuk.

– Men faktum är att jag aldrig har drabbats av genuin skrivkramp. Det ser jag som ett slags mentalsjukdom som aldrig upphör, jag vet alltid att inspirationen kommer, det är bara en tidsfråga.

I den släpiga och besynnerligt passivt-aggressiva titelsången »Abattoir Blues« – den tycks liksom vara på väg att kollapsa hela tiden, men erkänner det aldrig rakt ut – sjunger Cave om sitt ständiga behov av bekräftelse. »I wake with the sparrows and I hurry off to work/the need for validation, babe, gone completely berserk.« Han säger att de destruktiva rösterna snabbt återkommer om han inte skrivit något på ett tag. Och att det alltid varit så.

– De säger saker som »du är medioker«, »du har inget att säga«, »du är inte en bra sångare« och… det skapar helt enkelt en känsla av brådska och angelägenhet att komma in hit och få dem att försvinna. För de här rösterna påverkar precis allting.

Är de högljudda?

– Ja, och de har alltid varit det. Å andra sidan har jag högljudda röster som har lika fel, som säger att »du är den främste låtskrivaren som någonsin levat«, »du är Guds gåva till universum« och… så vidare. Jag har lärt mig att inte lyssna till några av dem, jag inser att de snackar lika mycket skit båda två. ■