Fever Ray: Plunge

The Knife må ha lagt ned, eller åtminstone tagit en lång paus, men det betyder inte att Karin Dreijer slutat göra musik. När hon nu återvänder som Fever Ray, åtta år efter den självbetitlade debutskivan, är det med ett album som låter precis så mycket mognare som man själv känner sig åtta år senare. Den väna, försynta och trevande ljudbilden har lämnat plats för ett råare, hårdare och bossigare sound. I »Falling« skär metalliska stålverksljud sönder Dreijers förvrängda röst och i »An Itch« är hon tillbaka med sin långsamma, mässande diktatorröst.

Le Tigre/Bikini Kill-aktiga »This Country« är en favorit, bland annat för textraden »This country makes it hard to fuck«. De är generellt befriande, de riot grrrl-punkiga inslagen, som lika plötsligt som de introduceras kan avlösas av något som påminner om syntharna från gamla Knife-låten »Bird«, gammal folkmusik eller den där slingan som för tankarna till kinesisk dockteater.

Och precis när man tror att man sitter tryggt på sin teater förvandlas »To the Moon and Back« till Dreijers version av EDM, fast på ett mer oemotståndligt än obehagligt vis och med en porrigare text.

Jag gillar hur hon konstant väver in till synes helt slumpmässiga genrer i sin electrobaserade grundmusik och får det att låta helt självklart. Det är överlag mer The Knife än förr, mer vågat experimentellt och mer skitsamma. Detta är knappast en skiva med trivsam bakgrundsmusik, utan dessa låtar kräver uppmärksamhet. Dreijer drar sig inte för att maxa det missljudande, så länge det ger en effekt, hon stökar och bråkar men lyckas sätta punkt innan det spårar ur.

Även om inte allt är behagligt, eller ens särskilt angenämt, så är det oerhört intressant.