Under huden på den svenska soulen

2006. Sitter i en bil på väg från Göteborgs centralstation till ett nyöppnat lyxhotell i Mölndal. Ska spela skivor på invigningsfesten tillsammans med Titiyo. Hen som kör oss frågar vad för musik vi kommer spela. »Det är faktiskt så att Marimba spelar mer ’svart’ musik och jag spelar lite mer pop, gitarrer och annat«, svarar Titiyo, och jag förstår att hon av vana svarar så för att hennes hudfärg automatiskt ofta innebär att de flesta antar att hon både sjunger och DJ:ar musik som görs av en majoritet svarta artister. »Vad är svart musik? Deppig, mörk musik?« frågar hen tillbaka och säger sedan att hen inte lyssnar på musik alls »utan på det som kommer på radion«.

Jag kommer att tänka på denna komiska historia när jag börjar fundera kring soul i Sverige. Titiyo har ofta benämnts som Sveriges souldrottning, fastän det var länge sen hon gjorde en skiva som kan kallas regelrätt soul/r’n’b. Är det hennes röst som är soul? Är det hennes hudfärg? Varför är inte soul och r’n’b en självklar genre i Sverige 2017? Finns det en soulidentitet i Sverige?

– Vad är soul? Jag har ingen aning. Är det någon som vet? säger Charlie Bernardo, producent som har jobbat med bland andra Stor, Norlie & KKV, Cherrie, Panda da Panda, Ansiktet, Seinabo Sey och Madi Banja.

– Det är just det som gör det speciellt, det där oförklarliga som är så fint, bokstavligen musik med själ. Finns inte mycket musik i dag som har det. Musik har blivit en produkt att sälja, det finns andra intressen och det går ut över själva soulen.

Att kategorisera musik är hopplöst, speciellt nu när allt blandas, och Motown-soulen var dåtidens popmusik. När jag här pratar om soul tänker jag ändå soul och r’n’b från femtiotalet fram till i dag. I Sverige blev jazzen stor och framträdande afroamerikanska artister spelade här och flyttade hit. Rock och alla dess kusiner har alltid haft en given plats. Kommersiell pop har gått som en rak linje från Abba till Max Martin. Elektronisk musik har en stark scen. Hiphop som i USA är den största genren har exploderat även i Sverige. På kollegan Les
lie Tays förfrågan om han ville vara med och producera Cherries debutalbum svarade Amr Badr »ja« utan att veta hur projektet skulle låta. Då Leslie Tay sa »vi ska göra r’n’b på svenska« var Amr Badrs spontana reaktion »Glöm det. Det kommer aldrig gå«. När Daggi Zegreat, artist som än så länge släppt tre singlar på egen hand, började göra sin soul främst inspirerad av det hon lyssnade på när hon var yngre – Musiq Soulchild, Maxwell, Raphael Saadiq – avrådde folk henne från att ta den riktningen. Motiveringen var den att det inte skulle gå hem hos den stora massan. Ska man räkna antalet soulartister i dag är det trots allt inte många fler än ur tidigare generationer. Samtidigt som r’n’b i USA under nittiotalet växte i samma takt som hiphopen stod det still i Sverige.

De här åren jobbade jag som musikkritiker på Aftonbladet och varje vecka slogs jag med min kollega Markus Larsson om vem som skulle recensera den senaste plattan av R. Kelly, Brandy, Mary J. Blige, Usher, Erykah Badu eller Whitney Houston. Markus vann ofta, för jag var lite mer en hiphoptjej och han var en soulman från Kiruna.

– Jag såg ett gammalt klipp på TV med Four Tops som sjöng »Baby I Need Your Loving«. Det var det häftigaste jag hört. I Kiruna var det mest Boppers, Jerry Williams, Ulf Lundell, Eddie Meduza, möjligtvis U2, berättar Markus Larsson över en öl på Harvest Home i Stockholm och fortsätter:

– Soulmusiken var ett sätt att vara annorlunda på och gav mig en egen identitet där. Men jag kunde också relatera till soul utifrån ett arbetarklassperspektiv och dess rötter på landet. Soulen är lantligt förbunden, den kommer från amerikanska Södern. Men soul i Sverige har aldrig varit en ungdomskultur som vuxit på gräsrotsnivå i hela landet, utan en urban företeelse som grodde ur en hipp, ofta relativt välbärgad medelklass som gått musikerlinjer. Sam Cooke, Otis Redding, Sade och D’Angelo är stora artister även här, men hipp musik från storstan blir sällan folklig, säger Markus Larsson om den långsamma framfarten för svensk soul/r’n’b.

Markus berättar om en intervju han gjorde med Seinabo Sey där de samtalade om ifall en vit privilegierad man i Sverige kan göra riktig soul och r’n’b eftersom soul kanske bottnar i något annat – en kamp.

– Soul är afroamerikanska traditioner, inte bara musiken utan socialt och politiskt, säger han. Samhället födde soulmusiken och den kom också att förknippas med protestmusik och en motståndsrörelse, vilket den inte varit i närheten av i Sverige. Sverige var ett utpräglat rockland till mitten av åttiotalet, tills Peter LeMarc, Titiyo, Eric Gadd, Mauro Scocco, Lisa Nilsson, Blacknuss och deras form av soul välkomnades. I dag är Sverige ett renodlat melodi- och popland, man måste mixa soul och r’n’b med pop för att folk ska lyssna på det.

Kanske är det just den här soulpopmixen som är den svenska soulidentiteten?

Att soul är ett brett begrepp med många olika subgenrer, där elektrosoul och trapsoul är några av de nya hybriderna, menar Daggi Zegreat är ett resultat av en anpassning till mainstream-media, just för att ren soul sällan plockas upp av radiokanaler.

– Det finns definitivt en liten soulscen som i mitt tycke behöver synliggöras mer. Där spelar radio, skivbolag och andra som avgör vad som är populärt eller inte en viktig roll, säger Daggi Zegreat och fortsätter:

– Bara det att Grammis, Sveriges mest prestigefyllda musikgala, slagit samman två stilar i priset Årets hiphop/soul säger mycket om det lilla utrymme soulgenren har i landet.

Eric Gadd menar att den svenska popsoulen inte är unik på något sätt. Han tar som exempel producenten Timbaland som låg bakom Justin Timberlake och Nelly Furtados r’n’b-pop. Men det finns en grej som han tycker är specifikt för svensk soul som går igenom artister från förr till i dag: vemodet.

– Lyssna på Mwuanas socialrealistiska låtar där han sjunger mer, och lyssna sedan på Peter LeMarc. Eller Cherries texter som uttrycker en enorm förtvivlan och sorg. Nordiska stråkar, ofta arrangerade av Joakim Milder, skulle man också kanske kunna lyfta som en del av svensk soul, säger Eric Gadd, och tar en klunk kaffe. Han har nyligen släppt två singlar, »Stay away från mig« och »Önskar att du ser«, där han är inne och nosar på något som han kallar »future soul«.

– Om man betraktar äldre, riktig soul specifikt blir det politiskt och då kanske inte du och jag ska prata om det, säger Eric Gadd. Men om man talar om hur den influerat min och andras musik är dess inneboende styrka att den är så lättintegrerad. Den kliver in i populärmusiken och finns där, oavsett genre. Soulen är jävligt seglivad och kommer alltid finnas där i bakgrunden. Ibland kan man tycka att det är lite synd hur integrerad den är, för i grunden är soul ändå en populärmusik med djup. Men jag tycker att soul och r’n’b nu återigen verkar ha blivit lite mer intellektuell.

Varje lördag sedan tjugofyra år tillbaka vallfärdar hundratals till klubben Soul på Fasching i Stockholm. En klubb med rötterna i den brittiska modkulturen.

– Sverige har en liten befolkning och det är svårt för subkulturer att få tillräckligt fäste för att växa och bli mainstream, säger Fredrik Ekander, en av grundarna bakom Soul.

– Sedan jag började spela soulmusik i mitten av åttiotalet har soul varit inne och ute ett tiotal gånger. Svenskar kan vara ganska pretto när det gäller musik och om något inte är trendigt längre rör sig de flesta vidare och det blir för få kvar för att hålla en scen vid liv. Därför har soulen nog aldrig fått chans att breda ut sig ordentligt.

Han menar att man dock måste skilja på soulmusiken och scenen. Tidigare i år var Ekander involverad i att släppa ett renodlad northern soul-album (»Den långa vägen hem«) med Magnus Carlson, som enligt Ekander är den första mod/northern soul-skiva som sålt guld och legat etta på en lista någonstans i världen på flera decennier.

– Det bevisar vilken enorm attraktionskraft soul har när den framförs på ett trovärdigt sätt av en grym artist med fantastisk röst. Musiken har blivit mainstream men scenen är fortfarande underground i Sverige och den kommer nog med största sannolikhet att förbli det.

Men, vad gör då soul till soul?

Markus Larsson återkommer till soulmusikens rötter för att han ska tycka att det är riktig soul.

– I slutändan måste den vara rotad i amerikansk kultur och gå att härleda till kyrkan, både gammal och modern r’n’b. Svenska frikyrkan är fruktansvärt tråkig, där börjar du lyssna på Toto i stället. R’n’b i USA och Storbritannien är en etablerad genre. Här späs den ut på vägen, sångarna blir popartister eller det blir TV-underhållning, en förvriden form av soulmusik.

– Ska soulen vara »på riktigt« krävs det överjävliga vokalister, säger Fredrik Ekander. Absolut inte nödvändigtvis tekniskt duktiga, men alltid genuint själfulla. Inom soul funkar det aldrig med en pissig sångare som det faktiskt gör inom till exempel punk eller indie.

Charlie Bernardo lyfter också rösterna som ett av de viktigaste momenten.

– Det finns säkert en viss teknisk formel, Fender Rhodes och handklapp typ, och för r’n’b ett lugnt tempo. Men viktigast för mig är att där finns en röst med karaktär, som Cherrie, Seinabo Sey, Veronica Maggio och Kim Cesarion.

– Ord är väldigt viktiga för mig, säger Daggi Zegreat. När det är en text som talar djupt och har en innebörd, som får en att tänka och känna.

Henok Fre, ena halvan av syskonduon Fre som 2001 släppte »Välkommen till Fre«, det första moderna r’n’b-albumet på svenska, kopplar soul till sin barndom.

– Soul är harmonierna och wailandet, säger han. Mina föräldrar hade afros och lyssnade på Marvin Gaye och James Brown. Jag älskade också Michael Jackson, Prince och Terence Trent D’Arby. Sedan kom modern nittiotals-r’n’b. Men även om EMI satsade på oss var den generella åsikten hos skivbolagen att r’n’b inte var säljbart. De nappade inte på det. Sverige är ett litet land. Det fanns andra traditioner i Sverige, åttio procent gillade rock och pop.

Då fre var populära var det en liten somalisk tjej, nyinflyttad från Finland, som brukade springa och busringa på deras dörr i Rinkeby.

Hon ville få en skymt av de två sångarna. Det var alltid deras mamma som öppnade. Hon kunde knappt någon svenska då men var överlycklig av att ha hamnat i Sverige, här fanns nämligen artister som Fre, Titiyo och Blacknuss som sjöng r’n’b. Hon heter Sherihan »Cherrie« Abdulle.

– Det finaste med r’n’b är att det är så vackra melodier och vackra röster som känns. Det finns alltid en låt om första gången du var kär eller en låt till din mamma. Det är urban musik som man kan bli känslig till. Hiphop återspeglar, r’n’b går på djupet. Om Erik Lundin kan berätta historierna hur det ser ut för en förortsunge, så kan jag berätta om känslorna – depression, kärlek och sorg, förklarar Cherrie.

Många pratar om att Cherrie och Seinabo Sey är startskottet för ny r’n’b och soul i Sverige. Vilket jag håller med om. Men kommer det denna gång ta fart på allvar eller »dö ut« som innan?

Cherrie har själv tyckt att det har varit skumt att det inte funnits mer r’n’b på svenska tidigare. Sverige har, påpekar hon, under lång tid ha tunga producenter men som mest gjort hiphop.

– Inom svensk popmusik och hiphop har det länge funnits inslag av r’n’b, säger Cherrie. Jag hade själv svårt att förstå hur man skulle göra r’n’b på svenska utan att låta borderline Melodifestivalen. När jag träffade Leslie Tay och Amr Badr föll det på plats och jag vet nu utifrån hur väl det togs emot att det verkligen fanns ett hål att fylla. Vi är få men scenen frodas. Ett exempel är när min manager höll på med TV-serien Nästa nivå – de första två åren var det bara rappare som sökte, det tredje året även flera hundra sångare. Jag tror att med Seinabo Sey, Sabina Ddumba och jag började kids tänka i stil med »shit, Cherrie är en somalier från Rinkeby, kan hon så kan jag«.

När jag var ung vuxen på slutet av nittiotalet då hiphop slog igenom brett fanns det ett oskrivet dominerande tankesätt: killar föredrar hiphop, tjejer tycker mest om r’n’b. Visst fanns det tjejer som älskade hiphop och killar som gick i gång på r’n’b, men »r’n’b-tjej« var till och med ett begrepp som förklarade en viss typ av tjej. Vilket möjligen kan bottna i att allt som män tycker om och gör får högre status än kvinnors intressen. Julia »Jëlly« Nelly, som nyss debuterat med EP:n »Allting/Ingenting«, lyfter just könsroller som en faktor.

– Män ska rappa och kvinnor ska sjunga. Så har det sett ut mycket. Undantagen var väl bara Eric Gadd och Stephen Simmonds. Killar skulle inte visa känslor. Det har ansetts vara lite mer feminint, vilket är helt sjukt. Men det börjar ändras. Generellt visar killar mer känslor och rappare vågar sjunga och göra sorgligare låtar. Stormzy har öppet berättat om depressioner, säger Jëlly som också funderar på om vårt individuella samhälle där alla ska vara framgångsrika och lyckliga spelar in.

– Alla försöker sätta upp en fasad av att verka stark och bäst. Man vågar inte blotta sig och sticka ut. Soul och r’n’b är känslosamt och blottande. Det är något äkta, något ärligt som kommer från hjärtat, som din dagbok fast i sång.

Jëlly är formad av den musik som hennes pappa lyssnade på hemma; Stevie Wonder, Joe, Anthony Hamilton. Hennes farmor är afroamerikan. Jëlly såg ingen framtid för den sortens musik i Sverige och var inställd på utlandet. Efter att ha blivit sviken i en relation flyttade hon från hemstaden Malmö till London. Men det var tufft i London och ett destruktivt förhållande där gjorde inte saker lättare. Nedbruten återvände hon till Malmö, om än fortfarande med en vilja att sjunga och med mycket känslosamt material till låtar. När hon hörde Cherrie fattade hon att det faktiskt kanske kan funka i Sverige. Men på skånska?

– Jag tänkte att mina skånska »r« aldrig kunde låta bra. Men så var jag i en studio med rapparen Jaqe och insåg att jag tycker ju att han låter fet, precis som Timbuktu. Kanske är detta en dörr jag kan öppna. Det finns väldigt mycket talang i Malmö, men det är mest rap än så länge.

Vid resarcharbete till den här artikeln snubblar jag över en hemsida dedikerad och döpt till Scandinavian Soul, som också bland annat arrangerar en egen prisgala för skandinavisk soul. Bakom sajten står Andy Collins, DJ, entreprenör och grafiker, som flyttade till Sverige från södra London 2005. Jag frågar honom om det finns en svensk soulidentitet.

– Det känns som det på ett sätt, men folk i Sverige följer trender så hårt. Du kan spela soul på vilken fest som helst och alla kan låtarna. Maxwell och D’Angelo uppträder för utsålda hus. Men ingen kallar sig för en soulperson. På nittiotalet var det en trend, då identifierade sig många med soul, sedan kom hiphop och musikindustrin hoppade på det och soul hamnade på sidlinjen. I England kunde soulmusiken ändå utvecklas och gå framåt tack vare alla piratradiostationer.

Andy Collins lyfter också fram kritik mot soulmusiken i sig.

– Soulmusiken är inte längre folkets röst på samma sätt som den en gång var. Den speglar inte dagens samhälle. Den har manipulerats till att bli väldigt kommersiell med ett enklare sound utan djup. Det handlar om hur soul kan förpackas till en större publik.

Men som med all musik som i en form blir stor finns det alltid en motvikt, och det är undergroundscenen som Andy Collins menar är specifik för svensk soul.

– Amerikansk soul och r’n’b har alltid varit fantastisk, men den har stagnerat. Svensk soul är fräsch och annorlunda, testar nya saker och har en annan bredd. Det finns band som låter som rötterna men vi har också Pomona Dream som mixar det med elektroniskt eller Dim Out som går åt funk. Det är inte bara vita som bor här, eller soul sjungs inte bara av svarta. Blandningen och olika bakgrunder och rötter är svensk soul.

Hemma i köket hos Titiyo puttrar en currygryta och plantains är redo att stekas, riktig mat för själen. Om det finns en svensk soulidentitet i dag känner Titiyo att hon har svårt att prata om. Hon som en gång lovade sig själv att inte bli en som tappar kollen på ny musik. Hon ringer i stället upp sin tjugofemåriga dotter Femi Jah Frykberg och frågar.

– Ibland när någon säger att det är souligt så lyssnar jag, och sedan undrar jag vad det är som är souligt, säger Titiyo till Femi. Jag fattar inte. Tror säkert folk menar att Oskar Linnros och Veronica Maggio är soul. Jag gillar dem men skulle inte säga att det är soul. Å andra sidan vet jag faktiskt inte vad som är modern soul i dag. Dante Kinnunen brukar till exempel prata om nät-r’n’b, är det ny soul?

– Jag skulle inte kalla Linnros och Maggio för soul, det känns som att folk vill krydda till det för att »pop« inte låter tillräckligt spännande. Drake kan göra dancehall men jag skulle aldrig kalla honom för en dancehallartist, svarar Femi och nämner brittiska Jorja Smith och Sampha som exempel på ny soul och fortsätter förklara för sin mamma:

– Men det är inte så många som är nischade längre, gränser har luckrats upp. En soulvokalist kan ena veckan sjunga med Frank Ocean och Ed Sheeran, nästa med Migos och Calvin Harris.

När Titiyo började sjunga var det James Browns vokalister Marva Whitney, Lyn Collins och Vicki Andersons som var hennes största influenser. Hon träffade musikerna Magnus Frykberg (som producerade hennes första skivor) och Martin Jonsson (Blacknuss). Frykberg var även inne på mer funkpoppiga grejer som Prince, Sly Stone och ur alla dessa samlade skatter påbörjades en ny era inom svensk musik.

– Vi kom verkligen släpandes på något nytt, säger Titiyo. Det fanns ett band, Shine, med Scottie Preston och Kofi , som spelade funk, soul, r’n’b. Men det fanns inga svenska artister som presenterade soulmusik vad jag minns, berättar Titiyo.

Även Eric Gadd, som rörde sig i samma kretsar som Titiyo, minns den tiden som speciell och en ynnest att få vara en del av.

– Soul penetrerade inte populärmusiken alls då. I Sverige fanns det ingen kunskap om denna musik som det gjorde i England och USA. Vi tyckte verkligen att det var dags att ge upprättelse åt den här låtskatten och vara tydliga med var den kom ifrån. Det var nog också därför det blev en hajp, »här kommer soulen«.

Efter sin tredje skiva »Extended« 1997 valde Titiyo att lämna genren. Hon började i stället skriva låtar med Peter Svensson från The Cardigans, och sedan även göra mer alternativ pop under andra namn än Titiyo.

– Jag upptäckte annan musik och hade lyssnat sönder mig på Mary J. Blige och Faith Evans, jag kände att r’n’b hade börjat bli urvattnad. Men soulen är alltid där med mig och jag är stolt över den. Jag är bra på det men den ger mig inte samma kickar längre. Jag vill bara göra krautrock. Nu när Sabina Ddumba, Seinabo Sey, Cherrie och hela »Tensta Gospel-kossan« kommit fram får jag med all respekt kliva åt sidan som souldrottning, säger hon och ler.

Eric Gadd är också imponerad av den senaste generationen r’n’b-artister.

– Cherrie, Blen, Mapei, Faraz Azar har en gata i soulen som jag har saknat. De har levt en annan verklighet. Tidigare fanns bara Aleks, säger Gadd som tycker att det nu händer saker inom genren. Han nämner Drakes skivbolag OVO Sound och Frank Ocean som exempel.

– Det är ett mer postmodernistiskt sätt att producera, mer undersökande och utforskande, vilket kan skapa mer märklig och spännande konst. Det har gett mig en nytändning själv i mina egna produktioner.

Det går inte att prata om soul- och r’n’b-musikens genomslagskraft utan att ta upp frågan om ras och hudfärgs roll. Inte bara utifrån dess afroamerikanska traditioner utan också hur samhällsstrukturer och normer i Sverige påverkar.

Titiyo funderar kring om avsaknaden av svenska svarta förebilder påverkade henne att börja sjunga sent.

– Min identitet stärktes av hiphopen, Whitney Houston, Michael Jackson, säger hon. Men det fanns ingen här som gav mig någon sorts trampolin. Fortfarande när jag hör en fantastisk röst måste jag ta reda på om personen är svart eller vit. Vet inte varför det är viktigt att veta, kanske för att jag själv halkat runt mellan det svarta och vita.

Titiyo tror också att övergången från r’n’b till elektronisk pop accepterades lättare för Robyn tack vare att hon är vit än vad fallet var då Titiyo gjorde en liknande resa. När jag själv jobbat på Sveriges Radio som musikläggare har jag ibland reagerat på att svarta svenska artisters popmusik har taggats med »soul« och inte »pop«. I Grammis 2016 nominerades Sabina Ddumba i Årets Hiphop/Soul och Duvchi i Årets Pop.

– Hudfärg spelar alltid roll, säger Cherrie. Jag kan inte säga att min hudfärg har stoppat mig, men vi kommer alltid få kriga lite hårdare. När jag jobbade med mitt album kunde frågan komma upp om en svart tjej som gör svart musik skulle funka alls, oavsett hur det lät.

– Tyvärr är Sverige ganska segregerat, säger Markus Larsson. Zara Larsson har det lättare för att hon har vit hy och är blond. Inte hela förklaringen självklart, men för att bli riktigt stor måste du nog vara vit, som Håkan Hellström och Zara Larsson. Det kanske inte är mer komplext än så. Se på Lorentz, Oskar Linnros och Veronica Maggios framgångar. Sabina Ddumba, Seinabo Sey och Cherrie är inte lika folkligt förankrade, fast de talangmässigt och musikaliskt är minst lika bra eller bättre.

Markus och flera andra jag pratar med ser emellertid positivt på framtiden.

– Glappet mellan stad och land i Sverige är fortfarande stort, säger Markus Larsson. Men när Beyoncé och Rihanna är så populära, och om vi går mot ett mer multikulturellt samhälle där olika etniciteter får högre status, kommer soul och r’n’b bli större.

– Andra generationens invandrare har blomstrat på riktigt, säger Charlie Bernardo. Jag är själv av svenskt och portugisiskt ursprung. Jag är inte stöpt i en form. Jag har vuxit upp med svensk musik men har också spelat i sambaorkester och hört helt andra rytmer hemma, vilket påverkar mina produktioner. Vi är mixade och det märks i kulturen och musiken, i alla fall i storstäderna. Det finns en ljus framtid för soul.

Så, nej, det verkar inte finnas en tydlig svensk soulidentitet. Och det finns många faktorer som gör att soul och r’n’b fortfarande har svårt att få fäste på riktigt i Sverige. Men scenen och musiken fortsätter att frodas; »Vi är inne i ett paradigmskifte, vi kommer inte gå tillbaka till rocken i alla fall«, som Markus Larsson säger. Det går också att se på det på samma sätt som Fredrik Ekander.

– Det är ett faktum att det finns ingen musik som är mer upplyftande och inkluderande än soul. Det finns ett test som väldigt enkelt bevisar detta. Sträck armarna högt över huvudet upp mot himlen och skrik »Freeeeedoooom!«, som i Aretha Franklins »Think«. När du gör det är det fysiskt omöjligt att se sur ut. Du ler med hela ansiktet. Och det smittar. Soul är överjordiskt. ■