Igångsättare, nyckelspelare och oförglömlig röst

Hon skrev låtar – och satte såväl barn som neosoulen till världen – med D’Angelo, var rentav med och kickstartade hiphop under sin tid i trion The Sequence på Sugar Hill Records sent sjuttiotal/tidigt åttiotal, genom åren samarbetade hon med Prince, Snoop och nära vännen Betty Wright, men själv ville Angie Stone (1961–2025) mest av allt åldras som en Roberta Flack.

Hennes två första soloalbum – de magnifika »Black Diamond« från 1999 och 2001 års »Mahagony Soul«– sålde båda guld i USA och Storbritannien, men den breda stjärna som hon ett tag där i skarven mellan nittio- och nollnolltal såg ut att utvecklas till blev hon kanske aldrig, trots röst och låtskrivarkapacitet, i stället gick strålkastarljuset vidare till andra artister.

Med det sagt råder det ingen större tvekan om att Angie Stone hör till den moderna populärmusikens nyckelspelare.

Även om Angie Stones mest kända inspelning är den förkrossande singeln »Wish I Didn’t Miss You« från 2001 minns man lika gärna samma års närmast triumfatoriskt Albert King-samplande remix »Brotha Part II« där hon tillsammans med Alicia Keys och Eve undanröjer allehanda stereotyper och reservationslöst hyllar den svarte mannen; »He’s my support system/He likes his soul sista/And I can’t live without him«. Eller som hon, likt en sann queen, förtydligade i en intervju: »The system was designed to break our men. So I wanted our women to know that in spite of all that, they are still kings.« ■