En soulman som bemästrade country och the blues

Hank Williams Jr skrev »The Blues Man« om George Jones. Det skulle dröja innan Jones själv vågade ta sig an den men när han väl gjorde det skedde det å andra sidan i sällskap med en viss Dolly. Så dags hade Jones landat i ett skapligt ordnat liv. Vilket inte borde ha gått, och knappast kom utan ett pris, men det gick. Det går.

Om Hank Jr finns mycket att säga. Vapenskramlare, högljudd skrävlare och republikansk drummel. Likafullt har han många gånger visat den största musikförståelse, att det finns ett djup där bakom all redneck-fernissa. Konstigt annars kanske, med ett sånt påbrå, men »The Blues Man« är oavsett stamträd och mytologi en låt som lyckas påvisa artisteriets utsatthet och ännu mer den helande kraften såväl i kärlek som i musik men framför allt förlåtelse: ja, du kan fucka upp men det går faktiskt komma tillbaka och rentav bli anständig om du lär dig nåt längs vägen.

Sam Moore, som just gick bort, var förstås främst känd som ena halvan av dynamitpaketet Sam & Dave, soulmusikens eget kärnkraftverk. Lite mindre känt är att han var ett countryfan och genom åren jobbade med alla från Conway Twitty till Vince Gill.

Och så var han vän med George Jones: han beundrade människan, rösten, den felfria frisyren. Han såg också smärtan, kunde identifiera sig med självförstörelsen. De hade till stor del gått igenom, och överlevt, samma skit. Alla svindlande toppar och bottenlösa dalar; ena dagen skaka hand med en president, i nästa med djävulen. Själv hade Moore introducerats till heroin och kokain av Little Willie John på sextiotalet. Länge älskade han att försvinna in i dimman med samma intensitet som han hatade Sam & Dave-kollegan Dave Prater.

Moore och Jones lärde känna varann när deras vägar hade korsats längs landets alla blue highways. När Jones skulle hyllas vid den sortens stjärnspäckade gala som USA i allmänhet och Nashville i synnerhet gillar var Moore med. Faktum är att Jones personligen hade uttryckt önskemål om att Moore skulle medverka. Nu hann Jones gå bort innan konserten ägde rum men gissningsvis kunde han ända från himlen höra »The Blues Man« framföras av någon som vistats i helvetet och vet vad som de facto krävs för att att bemästra the blues.