159 klassiska LA-album

69. SYREETA: SYREETA

MoWest,  1972

Stevie Wonder hjälper sin röstbegåvade ex-hustru att konstruera ett stycke jazzig och fräsch, både progressiv och busenkel synthfunk – ja, som vi känner den från hans egna skivor under tidigt sjuttiotal.

Pierre Hellqvist

68. MISFITS: WALK AMONG US

Ruby, 1982

Trash-satan drar västerut, där han hör hemma.

Pierre Hellqvist

67. ICE CUBE: DEATH CERTIFICATE

Priority/EMI, 1991

I boken »Can’t Stop, Won’t Stop« skriver Jeff Chang att där Public Enemy-albumet »It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back« från 1988 markerade slutet på medborgarrättsrörelsen kom Ice Cubes »Death Certificate« närmast att dansa på dess grav. Långt ifrån politiskt korrekt, ibland klumpigt eller direkt stötande men också drillat, potent och fonky, är det en brutal rapport från crack- och gänghärjade södra LA efter åtta år av Reagan-styre och bara några månader efter den uppmärksammade polismisshandeln av Rodney King.

Pierre Hellqvist

66. DAVID AXELROD: SONG OF INNOCENCE

Capitol, 1968

Instrumental (och, skulle det visa sig, samplingsvänlig) jazzfusion baserad på dikter av William Blake, någon?

Pierre Hellqvist

65. EMMYLOU HARRIS: PIECES OF THE SKY

Reprise, 1975

Emmylou har sagt det själv: hon fortsatte egentligen bara att göra det Gram Parsons, med hennes egen röstuppbackning, hade gjort på »GP« och »Grievous Angel«. Samma grundfundament på lika delar Haggard, Everlys, Louvins och LA-life. Huvudsakligen med samma musiker.

Ändå finns ett par viktiga skillnader. Dels att det lite ostyriga som ger Parsons skivor en sådan charm, och sannolikt också bidrog till att hans stora break aldrig kom, tonas ner. Dels att the sweet stuff tonas upp. Alltsammans gjort med den förståelse för hur låtar ska sjungas som är något av Emmylou Harris signum. Allra mest så ifråga om ledsamma saker. »Boulder to Birmingham«, sorgehymnen över hennes stupade duettpartner och mentor, är ju en av sjuttiotalets definitiva och på alla vis definierande countryinspelningar. Det finns inget att tillägga eller förbättra, där finns allt.

Pierre Hellqvist

64. GERMS: (GI)

Slash, 1979

Hans röst, utseende och utspel krävde uppmärksamhet. Fick uppmärksamhet. Om än kanske inte tillräckligt. Darby Crash var en målmedveten nihilist och mästermanipulatör som ville allt lite för mycket. Det var kul så länge det varade – i synnerhet på denna, deras enda och Joan Jett-producerade fullängdare – även om det nu inte varade så länge. Och: gitarrangreppen från framtida Nirvana-medlemmen Pat Smear är nästan värda en egen placering på vår lista.

Pierre Hellqvist

63. JUDEE SILL: JUDEE SILL

Asylum, 1971

Bach-influerad singer-songwriter; djupt kristen och självdisciplinerad, bisexuell narkoman. Judee Sill var en komplicerad och motsägelsefull kvinna, som under sina trettiofem korta år innan överdosen i North Hollywood 1979 kastades mellan ytterligheter – både i vardagen och i sitt inre. Men även om hennes musik i högsta grad reflekterar hennes komplexitet – hon kallade den själv för »country-cult-baroque« – var det där hon fann frid. Och det hörs, i hennes hypnotiska, sammetslena stämma och flödande arrangemang. Och som lyssnare finner man frid av detsamma, i synnerhet på detta första av de två album hon innan sin död gav ut (det andra, »Heart Food«, kom 1973).

Trots att hon var en kritikerdarling och att amerikansk radio ofta spelade albumets enda singel »Jesus Was a Crossmaker« var det enbart tack vare The Hollies cover av densamma som Sill fick sin enda riktiga hit. Live var hon sällsynt, som en introvert och dovt generad uppenbarelse. Men på skiva når hon precis de himmelska höjder hon sjunger om. Och högre.

Erik Augustin Palm

62. THE FLYING BURRITO BROTHERS: THE GILDED PALACE OF SIN

A&M, 1969

»This old town’s filled with sin It’ll swallow you in…«

Gram Parsons och Chris Hillman var inte först med countryrock men de båda The Byrds-avhopparna gjorde mer än de flesta för att få den hipp i kretsar som tidigare mest sneglat åt countrymusiken eller rentav fnyst åt den. Alla från Glenn Frey och Linda Ronstadt till Neil Young och The Rolling Stones tog intryck och stundom mer än så. Det går med visst fog säga att »Hotel California« började med den här skivan, som är mindre slick men sorgsnare – och sexigare.

Pierre Hellqvist

61. SNOOP DOGGY DOGG: DOGGYSTYLE

Death Row/Interscope, 1993

Cordozar Calvin Broadus, Jr. var redan en superstjärna innan detta hans debutalbum släpptes. Hans medverkan på Dr. Dres succéskiva »The Chronic« året innan hade skapat enorma förväntningar och när »Doggystyle« släpptes 1993 gick det som första debutalbum någonsin direkt upp på Billboardlistans förstaplats. Det sålda otroliga åttahundratusen exemplar bara första veckan och nu ville gemene man röka indo, sippa på gin & juice och kalla sina vänner för gz & hustlas.

»Doggystyle« är inte bara fullt av så mycket hits och hookar att det låter som ett best of-album; det är ett framför allt en vansinnigt funkig skiva. Dr. Dres P-funkproduktion är givetvis makalös, men det är lätt att glömma vilken fantastisk rappare Snoop är här. Svängig, följsam, melodisk och varierad. Och alltsammans så tydligt placerat i Los Angeles att det omöjligen går att föreställa sig någon annan plats när skivan spelas. Laidback!

Jens Karlsson

60. RICK NELSON: BRIGHT LIGHTS & COUNTRY MUSIC

Decca, 1966

Skivan som uppfinner Gram Parsons. Givetvis med god hjälp av en rakt igenom självlysande James Burton.

Pierre Hellqvist