159 klassiska LA-album

59. ANDERSON PAAK: MALIBU

Steel Wool/OBE/Art Club/Empire, 2016

Det var när »Drugs«, en av hans tidiga singlar, spelades på klassiska LA-klubben Low End Theory (mer om det stället i Erik Augustin Palms artikel om Brain-feeder-gänget i detta nummer) som Anderson Paak fattade att han kanske till slut var något på spåret efter att ha harvat runt i åtta–nio år utan nämnvärda framsteg. Med omisskännligt raspig röst, energin från en hel myrstack, gränsöverskridande musikalitet, urstark överlevnadsinstinkt och smittsam charm har han sedan dess jobbat sig fram till en allt större publik. Delvis tack vare en hejdlös liveshow men också för den varma hybrid av modern r’n’b, klassisk Bobby Womack-soul, funk, hiphop, jazz och gospel som med hjälp av producenter som Madlib, 9th Wonder och Kaytranada på andra albumet »Malibu« blir både enhetlig och självklar. I dag är Anderson Paak en stjärna med goda utsikter att när som helst utvecklas till superstjärna.

Pierre Hellqvist

58. THE STAN GETZ QUARTET: THE STEAMER

Verve, 1956

Smakfull, känslig upptempojazz som tassar fram med lätta men målmedvetna steg. Du behöver inte vara vidare bevandrad i vare sig jazz eller Stan Getz för att bli djupt förälskad i saxofonljudet här. Skivtiteln lär vara sprungen ur att Stan Getz av pianisten Oscar Peterson kallades »Stanley The Steamer« eftersom han fick musiken att ryka. Att han frigör en icke oansenlig mängd ånga på just de här inspelningarna kan bero att han just hade släppts ut från kåken där han suttit efter att ha åkt dit för narkotikainnehav.

Pierre Hellqvist

57. JACKSON BROWNE: LATE FOR THE SKY

Asylum, 1974

Jo. Han kan vara trist och långrandig. Det är inte svårt att se honom som en av huvudarkitekterna bakom det ack så självbekännande – och självcentrerade – singer-songwritereländet där musik egentligen mest är en ursäkt för att kunna häva ur sig en massa ord, alla dessa uppriktiga och förnumstiga ord. Han tycks inte heller någonsin ha greppat vad sväng har i musik att göra.

Men. Ändå. När Jackson Browne är bra är han jävligt bra. Då naglar han fast lyssnaren med fraser som bara väntat på att få bli artikulerade; »Looking hard into your eyes/There was nobody I’d ever known«, den är ju lika skarp som hans lugg och kindknotor. »Let creation reveal its secrets by and by/When the light that’s lost within us reaches the sky« är för fint och sant för att ens kommenteras. Och »For a Dancer« är en av de starkaste låtarna om vänskap och döden som gjorts; då, nu, i morgon.

Pierre Hellqvist

56. FRANK OCEAN: CHANNEL ORANGE

Def Jam, 2012

Elektrisk skelettsoul som hintar åt Shuggie och Stevie, åt Erykah och Marvin, åt framtiden och evigheten. Som vältrar sig i extasen och försöker vrida sig ur tomheten som följer. Som berättar om ett ungt liv i förströelsernas LA, klasskillnadernas LA, ensamhetens LA, fejktillvarons LA; »So why see the world, when you got the beach?«

Pierre Hellqvist

55. WEEZER: WEEZER

DGC, 1994

När Weezer släppte sitt debutalbum 1994 var det ett par år efter Nirvana och Pearl Jams massiva genombrott och allt vad det innebar i floden av mindre begåvade efterföljare med bockskägg och flanellskjortor. Bara skivomslaget var oerhört uppfriskande med de fyra medlemmarna som snarare såg ut som geografilärare än bikers på amfetamin. Och så musiken då. De allra finaste vemodiga solskensmelodierna som lät klassiska redan vid första lyssningen inbakade i en gitarrmatta till ljudbild influerad av sångaren och låtskrivaren Rivers Cuomos barndomshjältar; Kiss, Pixies, Van Halen, Ramones. Eller som Weezer själva har uttryck det: »Beach Boys with Marshall stacks.«

För även om bandet snabbt buntades ihop med andra »alternativrockband« är det just Brian Wilson och anhang, som de ju också delar hemstaden Los Angeles med, som är den mesta lämpliga referensen för de briljanta melodier som hörs på skivan. Cuomo har berättat hur han i tjugoårsåldern köpte »Pet Sounds« och djupstuderade harmonier och ackord och till skillnad från mycket annat från samma tid låter den Ric Ocasek-producerade skivan fantastisk än i dag.

Weezer är fortfarande ett aktivt band med stor och hängiven publik främst i hemlandet, trots en minst sagt kvalitetsmässigt svajig skivutgivning under tjugohundratalet. På senare tid har de hittat fokus igen, inte minst rekommenderas fjolårets självbetitlade album varmt till alla som förälskade sig i denna blå pärla.

Jens Karlsson

54. DWIGHT YOAKAM: GUITARS, CADILLACS, ETC., ETC.

Reprise, 1986

De otäckt tajta Levi’s-jeansen och de där mexikanska bootsen i sandfärgat ödleskinn gjorde nog sitt till för att kidsen skulle reagera. Hans salta dansmoves likaså. Även om Dwight Yoakam själv, påläst jävel som han var (och är), menade att countrymusik – alltså oförfalskad sådan utan stråkar och sockrade körer – är musik så tuff och rå att en yngre målgrupp knappast kan göra annat än älska den. Eller, som han ofta såg sig nödgad att påpeka: country var trots allt en av två huvudingredienser i det revolutionära recept som gav världen rock’n’roll.

Dwight Yoakams honkytonk var på ett sätt konventionell och respektfull gentemot föregångarna, samtidigt mer elektrisk, högljudd och energisk än så gott som all annan countrymusik. Därutöver vidöppen för alla möjliga oortodoxa impulser. Att denne hillbillyhipster nådde lyssnare utanför genren handlade om allt detta men också om miljön som »fostrat« honom.

Då Nashville inte ville veta av Kentucky-sonen rotade han sig i El Lay där han välkomnades av det tidiga åttiotalets rootsrock- och punkscener som överlappade varandra med band som The Blasters, Los Lobos, Lone Justice och X. Den omgivningen öppnade hans ögon, gav honom en publik och senare betalade Yoakam tillbaka genom att tolka Blasters på skiva samt förstås genom att här på sitt debutalbum sjunga duett med Lone Justice-eldklotet Maria McKee.

Precis som Buck Owens och Merle Haggard, chefarkitekter bakom sextiotalets både råbarkade och snillrikt sofistikerade Bakersfield-sound som Yoakam utan att hymla lånat det mesta ifrån, fick han verka i västkustopposition gentemot Nashville-etablissemanget. Snart med avsevärd framgång (sex platinaalbum på raken). Hans uppriktiga, avskalade variant var plötsligt rätt i tiden när andra nytraditionalister som Steve Earle, Rosie Flores, Nanci Griffith, Lyle Lovett och Lucinda Williams sakta men säkert flyttade fram positionerna. Vilket i sin tur speglade hur countrypubliken börjat ledsna på den smålarviga muzakcountry som ägt åttiotalets countryradio.

Och, ingalunda slumpmässigt: precis som sina idoler spelade Yoakam in i Studio B i Capitol Records-tornet, det klassiska landmärket på Vine Street i Hollywood.

Vän av ordning frågar sig varför då verk av Owens och Haggard inte får vara med i den här albumuppräkningen? Det kunde så klart ha gått, inspelningsfaciliteter och bruk av stans studiomusikerelit är kanske tillräckligt. Men ändå inte. På samma vis som Bruce Springsteen inte är någon New York-artist eller, med undantag för enskilda låtar, spelat in arketypisk New York-musik hade nämnda herrar för lite med LA att göra. Deras distinkta sound var därtill alltför tydligt format av uppväxten, miljön och människorna i Bakersfield ett par timmars bilresa norr om Sin City. (Bakersfield-soundet influerade däremot i hög grad sextio- och sjuttiotalets countryrock från LA.) En passus möjligen men den behövde, om inte annat för mitt eget fortsatta välbefinnande, betas av.

Pierre Hellqvist

53. NED DOHENY: HARD CANDY

Columbia, 1976

Kungen av kattmusik. Se det här numrets porträtt av Marcus Joons.

Pierre Hellqvist

52. KAMASI WASHINGTON: THE EPIC

Brainfeeder, 2015

Så fick Pitchfork-generationen sin egen jazzhjälte.

Pierre Hellqvist

51. RIHANNA: ANTI

Westbury Road/Roc Nation, 2016

Titeln »Anti« kan tolkas som klassisk Rihanna men speglar utifrån resultatet även en antites mot produkten Rihanna. Hennes talang har ibland av omvärlden degraderats till en lyckad produkt ur den kommersiella hitfabriken LA. Men hennes åttonde album är omöjligt att avfärda som massproducerad pop framförd av en ung, snygg, »edgy« tjej hittad på Barbados. »Anti« är hennes mest helgjutna, lågmälda skiva hittills. Välskrivna låtar, sensuella, melankoliska stämningar som låter Rihannas röst ta plats. Hon både sjunger ut och varierar rösten på ett sätt som bör få hennes »hon kan inte sjunga«-kritiker att tystna (speciellt om en har hört »Love on the Brain« live).

Rihanna har som alltid en enorm bredd musikaliskt. På »Anti« flätas åttiotalspop, triphop, dancehallvibbar och gammal soul samman följsamt. Det låter och känns genuint. Rihanna visar helt enkelt att hon är en av tjugohundratalets största popartister på riktigt och inte »bara« en stjärna.

Marimba Roney

50. VANGELIS: BLADE RUNNER (SOUNDTRACK)

Atlantic, 1994 [inspelad 1982]

Många musiker har genom åren försökt fånga en tidsanda av Kalifornien i allmänhet och Los Angeles i synnerhet. Få har försökt beskriva framtidens LA. I Ridley Scotts dystopiska scifi-klassiker »Blade Runner« är staden främmande. Harrison Ford letar replikanter i ett stadslandskap som aldrig kommer synas i turistbroschyrer. Dessutom regnar det konstant. På egen hand känns filmmusiken komponerad av Vangelis som en instabil dröm. Den grekiske elektronmusikpionjären bygger med feta synthsjok och svajiga pianoballader upp ett tillstånd frikopplat från tid och rum. »Love Theme« smetar på med dansbandssaxofon, »One More Kiss Dear« är en smäktande brittisk fyrtiotalsballad. På ett ställe hörs polissirener i bakgrunden. Då Vangelis inte gav ut musiken officiellt förrän 1994 finns det mängder av bootlegs från filmen som fortsätter att fascinera. »Blade Runner« är ljudet av hur LA kanske låter i morgon.

Anders Dahlbom