159 klassiska LA-album

49. GUNS N’ ROSES: APPETITE FOR DESTRUCTION

Geffen, 1987

Babylon blues.
Pierre Hellqvist

48. WARREN ZEVON: EXCITABLE BOY

Asylum, 1978

Lika delar Raymond Chandler och Lenny Bruce. En hårdkokt satiriker bland alla självcentrerade rockstjärnetripper.

Hårdare och mer macho än Randy Newman men i många aspekter också mänskligare och mer sårbar.

Pierre Hellqvist

47. TOM WAITS: NIGHTHAWKS AT THE DINER

Asylum, 1975

Edward Hoppers »Nighthawks« från 1942 är en av USA:s mest berömda tavlor, en oljemålning som skildrar dygnets småtimmar vid en bardisk med ett fåtal nattugglor på plats.

Tom Waits tredje platta är musikerns egen variant av Hoppers klassiker. På skivomslaget sitter han med kaffe och cigg på en namnlös LA-diner. Det är fullt med folk på serveringsstället trots den sena timmen, ändå är det bara beatnikpoeten i keps som med krum rygg tittar ut mot kameran. En beautiful loser i sitt rätta element.

»Nighthawks at the Diner« är själva essensen av Waits första period under en lika lång som skiftande karriär. Perioden där han, uppbackad av en jazzkvartett, med rosslig röst sitter vid pianotangenterna och ständigt låter halvpackad. Liveplattan spelades in inför en liten inbjuden publik under två kvällar i juli 1975 på Record Plant på Beverly Boulevard vid Third Street. Tanken var att få lyssnaren att föreställa sig en inrökt jazzklubb, men Record Plant är alltså i själva verket en skivstudio. Illusionen lyckas helt oavsett. Att lyssna på när Waits småpratar sig fram i örhängen som »Eggs and Sausage (In a Cadillac with Susan Michelson)« och »Better Off Without a Wife« är att ta sig runt i LA-natten bland dive bars och syltor där ensamheten alltid är nära spritflaskan.

Tom Waits tröttnade senare på det hårda turnélivet och bilden av sig själv som poetisk suput. Han gick vidare och ömsade artistiskt skinn. »Nighthawks at the Diner« lever kvar som ett tidsdokument som alltid låter lite bättre när det är mörkt ute.

Anders Dahlbom

46. BEASTIE BOYS: ILL COMMUNICATION

Grand Royal/Capitol, 1994

Slutkörda efter den chockartade framgångsvågen som följde på debuten »Licensed to Ill« och i nästan ännu högre grad hur den skivan, men även Rick Rubin och skivbolaget Def Jam, utmålade dem ville Beastie Boys med album nummer två både markera sitt oberoende och visa alla att de var mer än newyorkska rikemansungar förklädda till misogyna partyslynglar. Med »Paul’s Boutique« blev MCA, Adrock och Mike D också något annat än en skandalomsusad gimmick. De återuppfann sig själva men även rockhistorien genom att arrogant och väldigt funkigt sampla sig igenom den med hjälp av producentteamet Dust Brothers i LA. Skivan förbättrade deras anseende avsevärt men gick över huvudet på såväl publik som deras eget skivbolag.

På tredje albumet »Check Your Head« återkopplade den nu helt LA-baserade trion i viss mån till sina rötter inom hardcore, punk och DIY-estetik men stannade inte där eftersom gruppen på skivan ville få in all musik de just då lyssnade på – från dub och jazz till psykrock. För lyssnaren innebar det hejdlösa kast mellan genrer, temperament och uttryck. Den här gången var musiken dessutom spelad på »riktiga instrument« av dem själva (plus förstärkning främst i form av keyboardisten Money Mark).

»Ill Communication« var egentligen samma sak, fast lite smartare – den stökiga röran mer raffinerad och kanske framför allt mer genomtänkt.

Det är nog ingen som älskar allt på skivan, ändå lär få ha invändningar mot den nästan oförskämt lekfulla och smittsamt grooviga helheten.

Med magasinet, klädmärket och skivbolaget Grand Royal hade Beastie Boys nu blivit hela västvärldens hipstercentral. En plats där det alternativa och det kommersiella kunde mötas och frodas. Nästan störande rätt. Videon till singeln »Sabotage« gjorde inget för att förminska detta. Allt gick Beasties väg. Återigen fann de sig vara herrar på täppan, men den gången hade de blivit det på sina egna villkor.

Pierre Hellqvist

45. KANYE WEST: MY BEAUTIFUL DARK TWISTED FANTASY

Roc-A-Fella/Def Jam, 2010

Kanye Wests mästerverk. Här faller alla bitar på plats. Soulsamplingarna som var hans trademark i början av karriären, popkänslan från »Graduation«, den avskalade emo-r’n’b:n från »808s & Heartbreak« kryddat med den svärta, tyngd och attack som skulle dominera uppföljaren »Yeezus«. Det finns så mycket detaljer och lager i de rakt igenom genialiska produktionerna att skivan återuppfinner sig själv vid varje lyssning.

Grunderna spelades in på Hawaii där West hade gått i exil men slutfördes till stor del i Los Angeles där han ju också bor i dag. Att nämna enskilda låtar är egentligen inte nödvändigt, men hårt svängande »Monster« med Nicki Minajs förkrossande gästvers, King Crimson-samplande »Power« och albumets stora epos »Runaway« är svåra att undgå. Allt från omslag (vinylversionen rekommenderas!) till den minst sagt imponerande gästlistan är makalöst imponerande. Ett genialiskt album.

Jens Karlsson

44. IKE & TINA TURNER: RIVER DEEP–MOUNTAIN HIGH

A&M, 1966

Västkustens, för att inte säga hela USA:s, mest knäckande live-akt får så en studioinramning som är dem värdig. Det menade i alla fall demonproducenten Phil Spector som äntligen fick backa upp Tina Turners gospelskolade intensitet med sin berömda vägg av ljud. Hennes påstridige make Ike, som ogärna släppte kontrollen, tvingades man lura i väg för att få arbetsro när titelspåret skulle spelas in. De flesta inblandade som hörde den färdiga låten »River Deep–Mountain High«, specialskriven av Spector ihop med de från New York influgna Brill Building-essen Jeff Barry och Ellie Greenwich, framhärdade: det här var hans slutliga mästerverk, kronan på verket, en dundergiven hit. Men det fanns också de, däribland Barry och Greenwich, som tyckte att Spector denna gång tog sina lager på lager-excesser för långt, att låten drunknade i kakofonin.

Sista falang fick »rätt«. I USA totalfloppade singeln. Det planerade albumet fick i stället kokas ihop på ungefär lika delar Phil Spector- och Ike Turner-tagningar. Det gör nu inte så mycket, det är en dramatisk och känslomässigt rå skiva där Tina Turner inte bara som så ofta får gasta och stå i utan de facto sjunga ut.

Trivia: Dennis Hopper har tagit bilderna på omslaget.

Pierre Hellqvist

43. NILSSON: NILSSON SCHMILSSON

RCA Victor, 1971

Hollywoodskt partymonster beger sig till London och återvänder hem med ett album som äntligen motsvarar hans supertalang.

Problemet för Harry kunde vara att det var så lätt för honom, vilket stundom betydde att han inte riktigt la manken till eller prompt skulle göra närapå allting samtidigt. »Nilsson Schmilsson« har i och för sig den sedvanliga bredden, kanske ännu mer än tidigare, men: utan att tappa fokus. Vi får Harrys vimsiga sidor och hans vidunderligt vackra diton. Vi får tuff rock, grandiosa showtunes, smäktande singer-songwriterballader, ystra festräddare från r’n’b-håll och sprittande knäppgökspop.

Det fanns ingen som Harry.
Pierre Hellqvist 

42. BILL WITHERS: JUST AS I AM

Sussex, 1971

Solvarm kalifornisk folksoul för folket från en trettioplussare till fabriksarbetare.

Pierre Hellqvist 

41. GENE CLARK: NO OTHER

Asylum, 1974

Sista riktiga kraftansträngningen från The Byrds-grundaren som inte bara var en av chefarkitekterna bakom sextiotalets folkpräglade Sunset Strip-pop, utan även singer-songwriterboomen och countryrocken. Storbudgeterade »No Other« vill ännu mer när den rör sig mellan underskön folkrock och orkestrerad, på sina ställen störd barockpop; »sort of the downbeat Nixon-era answer to ’Pet Sounds’«, som Grantland-skribenten Steven Hyden slagkraftigt formulerade saken.

Alldeles oavsett ett konstnärligt statement som tyvärr föll för döva öron. Skivbolagsbossen David Geffen såg skivan mest som en personlig förolämpning, skrek »Make a proper fucking album!« och ströp all marknadsföring.

Pierre Hellqvist

40. DAFT PUNK: RANDOM ACCESS MEMORIES

Daft Life/Columbia, 2013

Grandios hyllning till den storskaliga, glittriga studiostaden LA och de perfekta ljud som kom därifrån på sjuttio- och åttiotalet. Fleetwood Mac, Doobie Brothers, Eagles, Donna Summers motorvägsdisco, »Off the Wall«, Steely Dan, Giorgio Moroders filmsoundtracks, Paul Williams, Christopher Cross och yachtrock. Det är så här två perfektionistiska fransmän med såväl generös budget som detaljkoll och en vilja att ersätta datorer med mänsklig beröring säger »Tack för musiken«.

Pierre Hellqvist