159 klassiska LA-album

39. CAPTAIN BEEFHEART & HIS MAGIC BAND: TROUT MASK REPLICA

Straight, 1969

https://www.youtube.com/watch?v=7zdLfPN6F-o

På 4295 Ensenada Dr i Los Angeles ligger det en sjuttiotre kvadratmeter stor 1920-talsvilla.

Där – mellan hösten 1968 och vintern 1969 – tog Captain Beefheart & His Magic Bands blues/frijazz/konstmusik-mästerverk »Trout Mask Replica« form.

Och som det tog form!

»Beefheart pressade Magic Band hårt«, skriver Kevin Courrier i 33 1/3-boken »Trout Mask Replica«. »Vissa dagar tvingade han dem att repa i tolv till fjorton timmar. De lämnade sällan huset.«

Att »Trout Mask Replica« skapades under sådana… speciella… förhållanden torde inte komma som en överraskning för alla som hört den. Ett så här djupt personligt, halsstarrigt och unikt verk kan knappast ha sina rötter i något annat än total kompromisslöshet och total hängivenhet.

Än i våra dagar företar fans av skivan pilgrimsfärder till huset på 4295 Ensenada Dr.

Johan Jacobsson

38. THE GUN CLUB: MIAMI

Animal, 1982

Då Kalifornien ligger mitt ovanpå jordskorpans två största plattor gör detta landområdet till ett av de mest seismiskt aktiva i världen. Genom hela Los Angeles historia har olycksbådande siare förutspått en enorm jordbävningen som slutligen sänker staden ner i Stilla havet.

På The Gun Clubs »Miami« har katastrofen redan inträffat. De av Los Angeles invånare som kravlat sig ur från rasmassorna har har reducerats till sitt mest primitiva tillstånd. På näthinnan flimrar bilder på Hollywoods eldhärjade kullar och Downtowns ruiner förbi.

Om bandets egen häxdoktor Jeffrey Lee Pierce verkligen hade för avsikt att skapa bluesens första postapokalyptiska mästerverk är oklart, men det går inte att blunda för den undergångsstämning som löper likt en taggtråd genom 1982 års »Miami«. Att lyssna till Pierces vibrato ovanpå rytmsektionens primitiva hamrade för en att förstå att inga andra kunde få domedagen att låta lika sexig som The Gun Club.

Skivans egna eruption, stycket som får »Miami« att brinna mer våldsamt än något annat verk sprunget ur Los Angeles underjord, får klokt nog också avsluta albumet. Producenten Chris Stein – vanligtvis medlem i Blondie – insåg snabbt det omöjliga i att överträffa »Mother of Earth«. Inte ens Jeffrey Lee Pierce lyckades återuppfinna hjulet på nytt. Civilisationen var ju redan bortom all räddning efter det nedslag som är »Miami«.

Henrik Svensson

37. CHET BAKER: CHET BAKER SINGS

Pacific Jazz, 1954

Vokaljazz? Yes. Västkustcoolt? Yes. Men egentligen allra mest skivan där den vankelmodige, oskuldsfulle, romantiske, inte nödvändigtvis röstresursstarke men emotionelle och bildsköne indiecroonern föds. Det är svårt att tänka sig Alex Chilton, Morrissey eller Jens Lekman utan Chet Baker. »Stay, little Valentine, stay…«.

Pierre Hellqvist

36. LINDA RONSTADT: HEART LIKE A WHEEL

Capitol, 1974

Att Linda Ronstadt i dag inte uppbär samma ikonstatus som generationskamrater i stil med Joni Mitchell eller Dolly Parton måste uteslutande bero på att hon inte skrev sina egna låtar – en dödssynd i rockjournalistikens snobbiga post-»Sgt Pepper«-värld. Likt Elvis Presley, en annan artist som aldrig anses riktigt fin av samma anledning, hade hon däremot bättre än de flesta en helhetsvision om att i sina inspelningar inkorporera allt det finaste från populärmusikhistorien. Och likt Elvis hade hon en magnetisk, mångfacetterad, både expressiv och sensuellt bärnstensfärgad röst som grejade rubbet.

Om hon på sina föregående skivor huvudsakligen hade dragit åt såväl janglig folkpop som djup country och på sina efterföljande skivor alltmer skulle närma sig slick FM-rock är det på 1974 års »Heart Like a Wheel« alla hennes mest signifikativa element verkligen blir ett. Vi har countrystandards (Hank Williams), vi har soulfundament (James Carr, Dee Dee Warwick), vi har rock’n’rollklassiker (Everlys, Buddy Holly), vi har det samtida materialet från kollegor och vänner som James Taylor, Anna McGarrigle, forne pojkvännen J.D. Souther och Little Feats Lowell George vilket höll henne förankrad i den vid perioden kommersiellt gångbara singer-songwriterscenen.

Linda Ronstadt hade förvisso avsevärda framgångar även på countrylistorna men ansågs aldrig lika kategoriskt country som vänner i stil med Gram Parsons och Emmylou Harris, heller aldrig lika excentrisk som Neil Young eller Joni Mitchell, svårmodig som Jackson Browne eller i närheten lika musikaliskt anonym som, säg, James Taylor. Och: det betalade sig. Från mitten av sjuttiotalet till en bra bit in på åttiotalet var Linda Ronstadt en av de bästsäljande amerikanska artisterna, en arenaturnerande superstjärna som vadade i guld- och platinaskivor. Allt bidrog till att slutligen ge henne den konstnärliga frihet som möjliggjorde lustfyllda exkursioner in i amerikanska sångboken, mexikansk mariachi och louisiansk cajunmusik. I dag är hon sedan en tid sorgligt nog parkinsonsjuk och förtidspensionerad.

Den som vill ha LA-rock anno 1974, strax innan Linda Ronstadts forna kompband Eagles kom att trissa upp allt till max med »Hotel California«, sammanfattad i en skiva kan omöjligen göra ett mer lämpligt val än »Heart Like a Wheel«.

Pierre Hellqvist

35. THE STOOGES: FUN HOUSE

Elektra, 1970

Få visste det då men den amerikanska flowerpower-eran monterades metodiskt ner under två veckor i maj år 1970 inne i Elektra Records studio i Los Angeles. Att det var en kvartett taniga Detroit-slynglar som tog sig an uppgiften i hippierörelsens självaste högborg hörde kanske till överraskningsmomentet.

Det var särskilt sångaren Iggy Pop som avskydde allt vad västkustens vänt psykedeliska popmusik representerade, där inte minst grupper som Crosby Stills & Nash var den självklara fienden. Med huvudena fulla av frijazz, Captain Beefheart, garagerock och renodlad punk innan begreppet ens fanns gjorde The Stooges sig själva till ett larmandes alternativ när den musikaliska mittfåran var djupare än någonsin. Så klart var det ingen som lyssnade just då men det nya decenniets kontrakultur skulle ändå till sist komma att låta precis så här.

Henrik Svensson

34. ART PEPPER QUINTET: SMACK UP

Contemporary, 1960

Merparten av de viktigaste inspelade dokumenten inom västkustjazzen är skivor på två skivbolag: Pacific Jazz/World Pacific och Contemporary Records, grundat av Leonard Koenig, som hade ett förflutet inom filmbranschen. En annan tongivande person i bakgrunden var ljudsnillet Roy DuNann som spelade in flera av de bästa skivorna i katalogen tillsammans med Koenig.

Art Pepper-plattan är en av många skivor på Contemporary som är värd att lyftas fram, andra tips – förutom fler skivor med altsaxofonisten Pepper – är Hampton Hawes Trio, Shelley Mann, Teddy Edwards (som långt senare spelade med Tom Waits) och Ornette Colemans två första album. En av låtarna på »Smack Up« är för övrigt av Ornette Coleman, »Tears Inside« från »Tomorrow is the Question«. Temat är kompositioner av saxofonister, Art Pepper vile lyfta fram sina kollegor som låtskrivare.

Han jämfördes ofta, åtminstone tidigt i karriären, med Charlie Parker och ibland finns det blinkningar till den tidiga bebopens fartfyllda modernitet. De övriga medlemmarna i kvintetten är inga jättekända namn, men det är ett riktigt bra band, jazz som befinner sig mittemellan femtio- och sextiotalet, musik som står på en tröskel och balanserar, men hittar hem via en lätthet i melodierna och en positiv energi.

Jag tänker på Jack Kerouac när jag lyssnar på »Smack Up«, men det finns ingen egentlig koppling, förutom att Art Pepper spelade på filmatiseringen av Kerouac-romanen »The Subterraneans« 1960. Men visst är musiken, låtarna, på drift, beatpoesi, med altsax, trumpet, bas, piano och trummor stället för penna eller skrivmaskin.

PM Jönsson

33. SHUGGIE OTIS: INSPIRATION INFORMATION

Epic, 1974

Avskalad men samtidigt avancerad trummaskinssoul, funk och psykedelia långt före sin tid. Prince och D’Angelo skulle se till att de här idéerna så småningom blev mainstream.

Pierre Hellqvist

32. BLACK FLAG: DAMAGED

SST, 1981

Omslaget säger allt. Henry Rollins blodiga knytnäve rakt in i en sprucken spegel. Med det knappt kontrollerbara muskelpaketet Rollins entré i bandet höjdes testosteronhalten och allvaret; »We are tired of your abuse/try to stop us, it’s no use!«. Även om aggression, kraft, frustration och energi är det första du lägger märke till går det inte tänka bort Greg Ginns låtar – utan att dessa ens närmar sig pop (utom i »TV Party« då) är de på något sätt också medryckande och stundom även roliga. Då har vi inte gått in på gitarrspelet.

»Damaged« är skivan som cementerar bilden av Black Flag som det definitiva LA-hardcorebandet, kanske rentav det definitiva hardcorebandet.

Pierre Hellqvist

31. MARVIN GAYE: LET’S GET IT ON

Tamla, 1973

»Jag vill bara känna köttets lustar/Höra hur du rister å frustar.«

I exakt det tillståndet befann sig Marvin Gaye våren 1973. Likt många skivbolagskamrater hade han lämnat Detroit för Los Angeles i spåren av Motown-kontorets flytt västerut. Han levde åtskild från hustrun Anna som hade fått nog av makens lätt frisinnade syn på äktenskapets innebörd (somligt av detta kom att utförligt behandlas på 1978 års skilsmässogåva »Here, My Dear«). Själv höll Marvin till i en billig liten kvart i Culver City där han umgicks med vänner, laborerade med droger, levde runt.

Tidigt 1973 när inspelningarna av nästa album påbörjats tog låtskrivarpartnern och producenten Ed Townsend till studion en dag med sig sin före detta flickväns dotter. Janis Hunter var sjutton år ung, ungefär hälften så gammal som Marvin Gaye vid tidpunkten. Ömsesidigt tycke uppstod och en passionerad romans inleddes. När texter så skulle skrivas till det nya albumet upptogs hela soulstjärnans tankevärld av… sex. Titelspåret av Townsend hade i upphovsmannens tappning ingen erotisk koppling alls. Det förändrades snabbt i händerna på Marvin Gaye som, enligt Townsend, var kapabel att sjunga nationalsången på ett sätt som fick den att i själva verket betyda »låt oss gå till sängs«…

På det spåret fortsatte det, i låt efter låt.

Det kan vara värt att påminna om att Marvin Gaye innan »What’s Going On« var en arketypisk Motown-underhållare – en av alla de hårt drillade men sällan vidare frispråkiga artister som hölls i strama tyglar av Berry Gordy, som förutom att vara boss även var Marvins svärfar. Sångaren fick kämpa för att få ut samtidskommentaren »What’s Going On«, men slutade som vinnare när skivan blev en superframgång och i ett nafs förvandlade honom till symbolfigur med opinionsbildande kraft.

De flesta väntade sig en tematiskt likartad uppföljare men fick först det tidstypiska »Trouble Man«-soundtracket och sedan då denna djupdykning i brunstig, tillbakalutad sänghalmsboogie i vars omslagstext Marvin tydliggör att sex och kärlek inte nödvändigtvis måste hänga ihop.

Hur som helst hade han återigen överraskat. En gång till belönades han med höga listplaceringar och imponerande försäljningssiffror.

Marvin Gayes nästa album, Leon Ware-kollaborationen »I Want You« från 1976, skulle gå ännu längre i utforskandet av det intima umgängets eskapism. En lite underskattad skiva som med tiden har fått viss upprättelse, vid släppet möttes den av måttlig entusiasm – till viss del för att Marvin så dags inte längre överraskade. Dessutom är det nog så att »Let’s Get It On« präglas av en annan fräschör och spänst, det som tre år senare känns lite jolmigt och endimensionellt upplevs här alltjämt angeläget.

Janis Hunter? Gifte sig med Marvin Gaye 1977 men det »öppna förhållandet«, parets gemensamma drogkonsumtion och andra komplikationer gjorde att hon ansökte om skilsmässa 1979.

Pierre Hellqvist 

30. NEIL YOUNG: ON THE BEACH

Reprise, 1974

Honey slides-dåsig stonerrock tillkommen vid suspekta cajunseanser under ledning av trasige träskmästaren Rusty Kershaw. Att Neil Young på ett ställe sjunger »It’s hard to say the meaning of this song« känns allt annat än ologiskt. Sextiotalets dröm är död, en gång för alla. Kvar finns bara sorgliga spillror att klamra sig fast vid för den som orkar hänga med ett tag till.

Pierre Hellqvist