159 klassiska LA-album

29. TERENCE BOYLAN: TERENCE BOYLAN

Asylum, 1977

När han var nio år och växte upp i Buffalo ville han bygga en liten raket som skulle ta en mus ut i rymden och tillbaka igen. Han och hans far ansökte till och med om pengar från den lokala forskningsnämnden. När han var femton stötte han på Dylan i Greenwich Village och spenderade en kväll med att utbyta låtar. 1968 kom solodebuten »Alias Boona«, inspelat tillsammans med kompisarna Walter Becker och Donald Fagen (som senare bildade Steely Dan). I mitten av sjuttiotalet reste han till Los Angeles för att transformeras som artist. Det blev bara två album på västkusten. I dag är cirkeln sluten och han är ordförande i egna stiftelsen »John W. Boylan Foundation for International Medical Research«, namngiven efter fadern, och med uppgift att sponsra unga forskare.

Historien om Terence Boylan är lika delar amerikansk framgångsberättelse och ett förvirrat hoppande mellan olika sammanhang. Allt sammanfaller i det här självbetitlade albumet som med största sannolikhet är det bästa som västkustrocken någonsin gett oss. Bonus är att uppskattningsvis nittionio procent av Sonics läsare inte har hört det förut, och nu får en aha-upplevelse av bibliska mått.

»Terence Boylan« bjuder betydande musikalisk komplexitet, som dock aldrig gör avkall på den bärande melodins storhet. En sofistikerad produktion med smäktande ballader och rena rama poprökare, countrypastischer och jazzflirtar, grövre tillyxad rock och solbränt blåögd soul. Inspirationen kommer från den klassiska sextiotalspopen, via Nashvilles musikfabrik, till jazzens rena uttryck.

De nio låtarna här känns alla helt självklara, tar sig formen av evergreens som man kan svära att man har hört förut. Man hinner tänka att det är lycklig musik, men man misstar sig nog, det går distinkta stråk av vemod genom melodierna.

Tony Ernst

28. 2PAC: ALL EYEZ ON ME

Death Row/Interscope, 1996

Tupac Amaru Shakur, östkustsonen till Svarta pantrarna-aktivister, blir västkustens största symbol och utkämpar en egen strid – om än till viss del besläktad.

Året är 1995, 2Pac har precis släppts ur fängelset och sajnat till Suge Knights Death Row när han i oktober spelar in sitt fjärde studioalbum »All Eyez on Me«. Det är en hungrigare och farligare 2Pac än tidigare; han ber inte om ursäkt eller reflekterar över sitt livsval (livsöde?) och lever med glädje ut gangstalivet till fullo; »aint nothing but a gangsta party«.

Många lyfter fram föregående albumet »Me Against the World« som hans bästa verk och den »riktige« 2Pac; introvert, personlig med känsliga spår som »So Many Tears« och »Dear Mama«. Den skivan håller en tydligare röd tråd. Men det är också spretigheten och komplexiteten som är ett av 2Pacs mest fascinerande drag. På »All Eyez on Me« får en ta del av det på inte mindre än tjugosju spår, hiphopens första dubbelalbum. Produktionsmässigt är det hans mest välarbetade verk. Det mer kommersiella och lättsamma soundet på »All Eyez on Me« katapulterar honom ut
i mainstreamvärlden internationellt, framför allt med singlarna »California Love« och »How Do U Want It«.

»All Eyez on Me« är fortfarande det album i hans katalog som säljer bäst och även snart titeln på en film om hans liv. Men samtidigt som 2Pacs talang, karisma, unika känsla och tunga låtar gjorde honom till en världsstjärna går det inte att bortse från att 1996 var året då hiphopens öst- och västkustkrig uppmärksammades som mest. På omslaget gör 2Pac tecknet för »västkust«, videor riktas mot Notorious B.I.G. och disslåten »Hit ’Em Up« släpps vid sidan av. Den 7 september, sju månader efter släppet av »All Eyez on Me«, skjuts 2Pac ihjäl i Las Vegas.

Marimba Roney

27. STEVIE NICKS: BELLA DONNA

Modern, 1981

»Well I never thought I’d make it here in Hollywood
I never thought I’d ever
want to stay

What I seem to touch these days has turned to gold
What I seem to want
well you know I’ll find a way«

Från att ena dagen ha varit servitris på en vegetarisk restaurang blev hon hastigt och lustigt Prinsessa av Hollywood. Som frontfigur i (såväl personellt som musikaliskt) ombildade, snart hysteriskt framgångsrika och ambulerande såpoperan Fleetwood Mac liknade hon en mytisk sagofe inbäddad i rykten, rökelse och silke. Hon vande sig snabbt. Bara det bästa var bra nog. Eller som Mick Fleetwood en gång formulerade saken: »If Stevie wanted a hotel suite painted pink with a white piano in it, what are you going to do – say no?« Det goda livet slutade med avvänjning på Betty Ford.

Bara det bästa var bra nog även när Nicks 1981 solodebuterade. Hon plockade in demonproducenten (senare skivbolagsmogulen och Apple Music-bossen) Jimmy Iovine att kräma fram snyggast möjliga västkustrock, låt vara en med gotiska sorgekanter. Tom Petty, duettpartner på hitsingeln »Stop Draggin’ My Heart Around«, producerade ett par låtar och stora delar av hans Heartbreakers står ihop med beprövade ess som Roy Bittan, Donald »Duck« Dunn, Don Henley och allehanda studiomusikerelit för en milt uttryckt solid uppbackning. Det skulle kunna bli over the top, som en hel del annat från samma tidsepok och geografiska härkomst, men lyckas helt undvika det.

Det finns massor att fastna vid. Waddy Wachtels monstruöst tuffa gitarrfigur i mäktiga »Edge of Seventeen« är ikonisk (blev inte mindre så när Destiny’s Child samplade den i »Bootylicious«). Roy Bittans inledande pianoklanger i fullkomligt fantastiska »After the Glitter Fades« bildar en perfekt illustration till balladens brutala uppriktighet. Ändå är det här Stevie Nicks show, hon skriver närapå rubbet och sjunger skiten ur alltsammans. Lämnar inte det minsta frågetecken efter sig huruvida hon klarar sig på egna ben utan de andra i det både låtskrivartäta och allmänt grälsjuka Fleetwood Mac. Försäljningsmässigt utklassar »Bella Donna« exempelvis forne pojkvännen Lindsey Buckinghams första soloplatta »Law and Order« som släpps i samma veva.

Pierre Hellqvist

26. THE BYRDS: YOUNGER THAN YESTERDAY

Columbia, 1967

Med Gene Clark ute ur bilden ser i stället David Crosby och inte minst Chris Hillman till att kliva fram som låtskrivare.

Deras respektive karaktäristik (Crosby flummig, Hillman jordad) bidrar i väldigt hög grad till att folkpopen alltmer övergår i drömsk spacerock och en prototyp till den countryrock som väntar alldeles runt hörnet.

Pierre Hellqvist

25. FRANK SINATRA: FRANK SINATRA SINGS FOR ONLY THE LONELY

Capitol, 1958

»Frankie Goes to Hollywood«. Så löd rubriken i branschtidningen Variety då den forne vokalisten i Tommy Dorseys band i augusti 1943 lämnade östkusten för västkusten. Det var på plats i Los Angeles som Hoboken-hjälten skulle komma att spela in det mesta och det bästa av sin musik, förutom en radda filmer då.

Femton år senare var han fyrtiotre och en veteran. Han hade upplevt det mesta. Framgångar, bakslag. Förälskelser, separationer. Fulla Jack Daniel’s-glas, tomma Jack Daniel’s-glas. Fester, efterfester, ensamhet.

Efter succén med rollen som Maggio i filmen »Härifrån till evigheten« 1953 och ett nytt skivkontrakt med Capitol samma år övergick efterkrigsårens långvariga karriärkräftgång – då han bland annat, precis före vändningen, uppträdde i Finspångs Folkets Park – i en känsla av medgång och återuppväckt framtidstro.

På Capitol hittade han snabbt rätt.

I dirigenten Nelson Riddle, precis som Ol’ Blue Eyes en New Jersey-son i västkustexil som gjort sig ett namn som vapendragare åt Nat King Cole, fick han en arrangör som förstod både varifrån han kom och vart han skulle ta vägen. Tillsammans spelade de in mängder av högklassig musik, även flera album i samma anda som »Frank Sinatra Sings for Only the Lonely«. Men frågan är om deras respektive temperament och sinnesstämning någonsin var så själsligt synkade som på denna platta från 1958. Vid tidpunkten befann sig Nelson Riddle på botten. Han hade nyligen inte bara begravt sin mamma, utan även sin sex månader gamla dotter. Frankie var inte mycket mer upplivad han, skilsmässan från skådis/artist-kollegan Ava Gardner var nu ett faktum. Allt detta slår onekligen igenom i skivans allmänt strama, stundom minimalistiska uttryck och många sordinerade »saloon songs«. Eller som sångaren själv formulerade saken: »This is the greatest blues album ever made. This album should be available in drugstores by prescription only.«

Tonen slås an direkt i det av Sammy Cahn och Jimmy Van Heusen specialskrivna titelspåret. »Angel Eyes«, spår två, levereras med sådan förkrossande sarkasm att det skulle kunna röra sig om valfri Mark Eitzel-låt. Så där fortsätter det; »What’s New?«, »It’s a Lonesome Old Town«, »Guess I’ll Hang My Tears Out to Dry«, »One for My Baby (And One More for the Road«).

Hyperfokuserat hela vägen, inte en endaste gång tillåts det hemfalla åt förströelse eller inövade showbizmanér.

Missmodiga natthymner som dränker sina sorger med bourbon och en inkännande jukebox skulle inte låta så här trovärdiga förrän George Jones, »världens näst bäste sångare« enligt Sinatra, kom att spela in sina mest desperata honkytonkballader något decennium senare.

Publiken lät sig övertygas, skivan gick åt som smör i solsken.

Förresten höll både Frank Sinatra och Nelson Riddle »Frank Sinatra Sings for Only the Lonely« som en personlig favorit. Folk omkring dem insåg att det var för att albumet var the real deal – ingenting stod emellan hur de mådde och hur det lät.

Pierre Hellqvist

24. SLY AND THE FAMILY STONE: THERE’S A RIOT GOIN’ ON

Epic, 1971

»Det är ett frånstötande album, ett skräckfyllt album, med musik som för paranoian ända fram till kanten av våra vardagsrumssoffor. Den flåsar med dålig, ammoniakstinkande andedräkt över all vår normalitet, all vår falska trygghet«, skrev Lennart Persson och det finns ingen anledning att tvivla på dessa ord en endaste sekund.

Pierre Hellqvist

23. TOM PETTY AND THE HEARTBREAKERS: DAMN THE TORPEDOES

Backstreet, 1979

Amiral David Farragut vann 1864 sjöslaget i Mobile Bay, Alabama, genom att trotsa det mintäta vattnet och i stället sätta full fart framåt: »Damn the torpedoes! Go ahead, full speed!«

Sydstataren, Florida-sonen och sedermera Los Angeles-baserade Tom Petty befann sig vid tiden för inspelningen av det tredje studioalbumet i en tung period av kontrakts- och rättighetsbråk, en tvist som slutligen hamnade i domstolen då skivindustrin i LA visade sitt allra fulaste ansikte.

Lagens väktare drog sig inte för att komma till studion och beordra bandet att dra fram tejper och inspelningar för redovisning.

»The court would log the proceedings: a vocal line here, a lead solo there. You wouldn’t believe what was going down«, berättade Petty i en intervju med Harvey Kubernik för Melody Maker 1980.

»’We heard you played a Chuck Berry tune, where is it?’ Then they’d take me into court and put me on the stand and really grill me for a good nine hours a day.«

Trots alla störande moment lyckades Petty med Florida-kompisarna i The Heartbreakers (Mike Campbell, Benmont Tench, Stan Lynch, Ron Blair) i samarbete med producenten Jimmy Iovine (Springsteen, Lennon) fästa en rad Petty-klassiker på vinyl: »Refugee«, »Don’t Do Me Like That«, »Shadow of a Doubt (A Complex Kid)«, »Here Comes My Girl«, »Even the Losers«.

»Damn the Torpedoes« släpptes på Backstreet Records, en underetikett till MCA, i oktober 1979 och blev Tom Petty And The Heartbreakers stora genombrott. Albumet nådde andra plats på Billboardlistan.

Kuriosa: Booker T & The MG’s-basisten Donald »Duck« Dunn medverkar på »You Tell Me«.

Gittan Öhman

22. THE DREAM SYNDICATE: THE DAYS OF WINE AND ROSES

Ruby/Slash, 1982

»It’s better to lose at your own system than to win at someone else’s«, sa den tjugotvåårige sångaren, gitarristen och låtskrivaren Steve Wynn och ringade in The Dream Syndicates kompromisslöshet. De skulle göra det på sitt sätt, låt vara att vissa gitarrmanglande improvisationer på scen kunde pågå i fyrtio minuter, annars kunde det lika gärna vara.

De var unga, orädda, skolade av punkens osentimentala attityd. Gitarrocken var vid tidpunkten körd. Det gamla gardet – Neil, Lou, Stones, Dylan, Iggy, Bowie – agerade virrigt, för att inte säga direkt vilset. MTV, radio och magasin dominerades av skval eller brittisk new wave. Hela vurmen kring återutgivningar, boxar och retrointresset som CD-eran förde med sig befann sig ännu något decennium bort. Att i det läget spela rock med uppskruvade reglage var inte reaktionärt, som en del belackare försökt påskina i historieskrivningen, utan en smått radikal handling.

Även om de flesta scenkamrater var klart mer poppiga än The Dream Syndicate var det nog just i detta som den LA-baserade paisley underground-vågens olika representanter främst förenades i början av åttiotalet. För de här musikerna handlade det mindre om nostalgi för något de aldrig upplevt och mer om att musiken de älskade inte längre gjordes eller hördes.

Det är intressant och kanske symptomatiskt att The Dream Syndicate som var det enda band i skocken som lät långt mer öst- än västkust har åldrats bäst och sannolikt influerat flest efterföljare. Fast framför allt handlar det om att »The Days of Wine and Roses« är ett av de definitiva rockalbumen, alldeles oavsett epok eller geografisk härkomst. Det är samtidigt mystiskt och uppviglande, dramatiskt och mångbottnat, ungdomligt och livsluttrat, kittlande och inte sällan precis lika skrämmande som den känsla Wynn återger i textraden »When you smile, I don’t know what to do/’Cause I can lose everything in a minute or two«.

Pierre Hellqvist

21. STEVIE WONDER: SONGS IN THE KEY OF LIFE

Tamla, 1976

Stevie Wonder sajnades av Tamla Motown som elvaåring och är fortfarande trogen skivbolaget. Det är ett betydligt längre äktenskap än de han har haft med mammorna till sina nio barn. Tiden när Motown under början av sjuttiotalet flyttade sin verksamhet från Detroit till Los Angeles är parallell med åren i Stevie Wonders liv när han var inne i sitt livs flow, en period som kulminerade med »Songs in the Key of Life«, den omfångsrika dubbeln som med undantag av en enda låt spelades in i Hollywood. Stevie Wonder hade nyligen blivit far för första gången, vilket hörs på lyckopillret »Isn’t She Lovely«, och skivan är en hyllning till livet på en timma och tre kvart.

»Songs in the Key of Life« är måhända sönderhyllad och ikoniserad av artistkollegor som Prince och Michael Jackson, men försök att ignorera dess givna plats i historieskrivningen och njut av såväl hitsen – finns det mer euforiska låtar än »Sir Duke« och »Another Star«? – som de mer undanskymda sångerna.

PM Jönsson

20. MARIA MCKEE: MARIA MCKEE

Geffen, 1989

»To Miss Someone«. »Nobody’s Child«. »Am I the Only One (Who’s Ever Felt This Way?)«. »I’ve Forgotten What It Was in You (That Put the Need in Me)«. »Has He Got a Friend for Me?«.

Kan vi enas om att det finns ett tematiskt stråk av ensamhet här? Eller egenligen kärlekens pris, vakumet som uppstår efteråt, rädslan för att börja om.

Maria McKee fick på åttiotalet ett nästangenombrott som frontfigur i rootsrockiga Lone Justice, blev snabbt en darling hos det etablerade rockgardet (alla från Bob Dylan och Tom Petty till U2 och Bruce Springsten) som föll för hennes glöd, röstomfång och utstrålning. Det var rentav så att Linda Ronstadt personligen ringde David Geffen och mer eller mindre krävde att han skulle sajna Lone Justice.

Sedan barnsben hade Maria McKee en fot inne i LA:s skådis- och musikerkretsar. Hennes halvbror var nämligen Love-medlemmen Bryan Maclean, vilket bland annat förde med sig att hon barnvaktades av dennes flickvän Liza Minelli, kallades »Anna Banana Maria Alberghetti Spaghetti« av Arthur Lee och såg Jim Morrison uppträda (uppväxten senare förevigad i låten »My Girlhood Among the Outlaws«).

Att hitta sig själv mitt i allt detta, särskilt med tanke på att hennes föräldrar var typiskt kaliforniska meningen med livet-sökare, var inte helt lätt. Men när hon som sexton–sjuttonåring i början av åttiotalet började hänga på rockklubbar visste Maria McKee att hon funnit sin grej vid åsynen av band som X, The Blasters, Los Lobos och Top Jimmy & The Rhythm Pigs, som samtliga förenade punkenergi med ett utforskande av olika musikaliska traditioner. Ur detta växte Lone Justice fram. Men trots en lovande upptakt blev det aldrig något riktigt band av det – på andra albumet var både sättningen och ljudbilden väsensskild från debuten.

Det är med den här självbetitlade solodebuten hon gör entré som artist med en egen identitet, en egen berättelse, en egen sorg. Uttrycket är vuxnare, texterna påträngande, de teatraliska gesterna ändamålsenliga. Rent musikaliskt en country- och soultonad singer-songwriterrock i Van Morrisons anda utan att vare sig country- eller soulspåret tas lika långt som på (likaledes utsökta) uppföljaren »You Gotta Sin to Get Saved«.

Tyvärr hände inte så mycket med »Maria McKee« rent kommersiellt, och den drunknade helt när fristående filmballaden »Show Me Heaven« året därpå blev en världshit – men i själva verket mest bidrog till att förvirra hennes gamla publik.

Pierre Hellqvist