Seinabo Sey: I’m a Dream

Den som önskar ett slutgiltigt svar på vad Seinabo Sey ska göra av all sin talang får hålla sig ett tag till.

»I’m a Dream« är ingen perfekt skiva. Den känns som en mellanlandning.  Vilket förstås kan anses mindre lyckat men på sätt och vis faktiskt också är bra.

Det mindre lyckade? Visst kan Seinabo Sey ta upp kampen med de allsmäktiga internationella r’n’b-gudarna men då måste det börja slå gnistor om produktionerna på ett helt annat sätt än vad det gör här. Det poppigare materialet gränsar lite för ofta till musik sprungen ur en hiss som tar dig allt annat än uppåt. Seinabo Sey har en röst som får dig att känna saker, medan ljudbilden emellanåt gör sitt yttersta för att du ska undvika att göra det. Så kan vi ju inte ha det.

Det bra? Skivan leder vidare, till viss del bort från den hitbetonade, hårt mallade och artistmässigt aningen förminskande P3-r’n’b:n på debuten. I nedtonade spår som jazziga »Truth« och gospelliknande »Hold Me as I Land« tillåts hon på ett helt annat sätt känna sig fram i en friare form, utforska såväl sitt inre som sitt artistskaps möjligheter. Föga överraskande visar sig den introspektiva Seinabo Sey vara minst lika förhäxande som den expressiva Seinabo Sey. Hon sjunger som en dröm; gränslös, urstark, sorgsen, sensuell, variationsrik. Behöver egentligen inte så mycket »ljudbild« runtom sig, behöver bara… få vara. Ett helt album med komp av, säg, Martin Hederos allena får hon gärna ta under övervägande.

Seinabo Sey är bara tjugosju, är alltjämt i upptakten av sin gärning, men har personlighet, karisma, en övertygelse och de vokala resurser som behövs för att kunna göra i princip vad som helst. Hon kommer säkert göra det också, men än så länge sker det i lite för blygsam utsträckning för att lyssnaren ska hållas alert från början till slut.