Strängen: Rock på svenska

Som jag minns det talade jag en endaste gång med Strängen. Han var måttligt sugen på att prata. Om det bottnade i att jag en gång i tiden hade gett en Thunder Express-platta strax under medel-betyg, att han var allmänt skeptisk mot journalister eller bara inte var på humör just då är oklart. Det kan självfallet ha berott på att han tyckte musiken ska få tala för sig själv. Han kändes lite som den typen, den passionerade grovarbetaren som tar sitt kall på yttersta allvar.

Allt den forne Hellacopters-gitarristen lämnade efter sig är inte odödligt men samtligt omgärdas av den intensiva svetslåga som rocken alltid kommer behöva lysas upp av för att inte irra vilse i vår tids allmänna utbudsfrosseri.

På 2013 års solodebut och Björn Olsson-samarbete »Solo« var han något på spåren. I en recension beskrev jag det som ett Ola Magnell-frontat Nationalteatern, en förenkling som nog främst försökte förtälja att det rörde sig om en saknad sorts socialrealism i klangfull folk’n’roll-skrud.

Detta postuma, Chips Kiesbye-producerade släpp är en återgång till rakare, hårdare rock, om än med bibehållen verklighetsnära och osminkad lyrik. Riffen och solona sitter där de ska och det är svårt att klaga på trycket i låtar som »Thriller«, »Farsan söp ihjäl sig« och »Rocken é inte död«. Höjdpunkterna ligger emellertid lite gömda mot slutet, dels melodistarka och ett par år gamla singeln »Bangatan«, dels den gripande hyllningen till dottern, »Ingrid«.

»Rock på svenska« känns mindre som ett färdigt album, vilket det nog inte heller är menat som, och mer som en indikation på vad som aldrig riktigt blev.

Den där gången jag språkade med Strängen rundade han av genom att säga att han »är så jävla trött på alla Stones-, Stooges-, MC5- och Kiss-referenser till höger och vänster. Jag vill låta som Robert Dahlqvist.«

Och det gjorde han ju – alltmer och allt bättre.