När lek blev till allvar

Få andra artister har så elegant och exakt lyckats pricka in den egna karaktären som när Bill Callahan inledde sin förra platta, 2009 års fantastiska »Sometimes I Wish We Were an Eagle«, med orden: »I used to be darker/then I got lighter/then I got dark again«.

Han sjöng i moll, sen försökte han en kort stund sjunga i dur, men gick snabbt tillbaka till moll igen. Bill Callahan är en av den amerikanska självspäkningsmusikens absoluta portalfigurer. Han står där i halvmörkret med gitarren under armen och väntar på att komma till undsättning när hjärtesorgen behöver verbaliseras.

Nu finns det mer hos Callahan än bara dystra visioner. En underfundig självdistans, en makalös sångröst och ett experimenterande med de musikaliska lagarna, är tre exempel. Nu är han aktuell med albumet »Apocalypse« och vid intervjun är han precis så mulet tungsint som man hade kunnat önska. Myten blir till man, eller om det är vice versa, mitt framför mig medan vi pratar.

Bill Callahan började ge ut sin egenhändigt inspelade musik på brusiga kassetter i slutet av åttiotalet. Han kallade sig redan då för Smog. Det är svunna tider som han inte gärna vill tänka på längre.

– Nej. Det var länge sedan och det känns ännu längre sedan.

Callahans säregna stil – till synes gravallvarliga sentenser uttalade till sparsmakat och minimalistiskt folkindie – hittade han först på andra plattan för Drag City, 1993 års »Julius Caesar«. Detta var också första gången som han gick in i en riktig studio och därmed lämnade de stökiga portainspelningarna i sovrummet bakom sig.

Därefter har hans djupa, fylliga baryton hörts klart och påtagligt på mer än tio fullängdsalbum, alla väl värda att hålla tätt intill hjärtat.

Hans största sånger (»Teenage Spaceship«, »Spread Your Bloody Wings«, »Jim Cain«) har alla något naturligt över sig, det känns nästan som att de varit här för evigt. Huruvida Bill Callahan verkligen strävar efter att skriva sina låtar på det här sättet vill han inte riktig hålla med om, men han förnekar det inte heller.

– Det skulle kunna vara så, säger han lakoniskt.

Hans tidiga material handlade till stor del om tonåringens tvivel inför en oförklarlig vuxenvärld. Där är han en i det närmaste oöverträffad rapportör, bara John Darnielle kan mäta sig med känsloanstormningen. Jag påtalar närvaron i dessa låtar, hur intensivt emotionellt det kändes att lyssna såväl där och då som nu.

– Jag lyssnar inte på mina gamla låtar längre, men jag håller nog med dig om att det fanns en närvaro, säger Callahan. Men jag tror att det handlar mer om tonår i själen än tonår i åldern.

Den största influensen under de egna tonåren var notabelt nog fadern och hans regelbundna strykning av skjortor.

– Jag hade ett eget rum i mina föräldrars källare. Varje söndagkväll kom min far ner för att stryka fem skjortor till den kommande veckan. Han hade ett kassettband, Willie Nelsons »Greatest Hits«, som han brukade spela på bandspelaren ovanför strykbrädan. Min säng stod precis intill och jag brukade också lyssna.

Callahan växte upp i Maryland. Hans barndom var mer eller mindre lycklig.

– Jag bodde i Greenbelt och Bowie. Riktiga hålor. Jag minns att jag sprang omkring och fånade mig. Låtsades ramla och slå mig. För några år sedan åkte jag och kollade på huset i Bowie med mina föräldrar. Garaget hade gjorts om till ett rum. Kullen som jag tyckte var enorm och som vi bodde nedanför var faktiskt inte ens en kulle. Min kompis bodde ovanför den där kullen. Han hette Bill. Hans familj kallade honom Bill Bill. Jag trodde att det berodde på att de inte ville förväxla honom med mig. Men jag upptäckte decennier senare att hans fars namn var Bill och att det inte hade någonting med mig att göra. Jag minns att jag trampade barfota på ett bi när jag gick till hans hus. Jag minns att jag såg biet men att jag inte kunde undvika att trampa på det.

De senaste fem–sex åren har Bill Callahans förhållningssätt skiftat en aning. Han har rest sig upp, sträckt på sig. Det har varit en resa från prudentlig lo-fi-estetiker till avancerad amerikansk crooner. Man kan undra om det här har varit en naturlig resa, en som han själv har kunnat se komma?

– Jag följer bara med, det finns ingen stor plan.

När jag frågar om han ångrar något kryper det dock fram:

– Jag ångrar att jag inte fokuserade fullt ut på alla aspekter av musiken från allra första början. Men det var kanske något som jag var tvungen att växa in i.

En del av denna förändrade attityd kom sig av att Bill Callahan kastade bort sitt Smog-alias 2007 och började ge ut musik i eget namn. Det kändes som ett statement, det kändes som att det verkligen betydde något.

– Jo, det var slut på leken, instämmer han. Det var dags att bruka allvar.

Den textuella tematiken har också förändrats under den här perioden. Det har varit större frågor som avhandlats, brännpunkten har förflyttats utåt, Bill Callahan ser på gåtorna från ett längre avstånd, han har plötsligt överblick. Detta har också inneburit en nästan ohälsosam fixering vid religiösa spörsmål och Gud fader själv. Callahan inser detta:

– Gud är en fantastisk karaktär för en berättelse. Du kan inte förlora med Gud i din berättelse.

Vad som får honom att gå i gång nu för tiden kan han inte förklara. När det gäller musik, litteratur eller annan konst finns det inga mallar. Han tar dagen och inspirationen som den kommer.

– Jag letar efter det som talar till mig. Jag letar efter röster överallt.

Ett bevis på hans devis att dessa röster kan finnas överallt var Gil Scott-Herons oväntade cover på »I’m New Here« på förra årets platta med samma namn. Jag undrar om upphovsmannen visste att det var på gång och vad han egentligen tycker om låten:

– Jag informerades medan de spelade in albumet. Jag tycker mycket om låten.

Om »Apocalypse« vill Bill Callahan inte prata, han tycker att det talar alldeles utmärkt för sig själv. Jag provar att locka honom med frågor om tematiken; är det USA som avhandlas, hur det gamla Vilda Västern passar samman med dagens moderna Amerika och i vilken riktning detta stolta land är på väg? Ingen reaktion. Jag avslutar samtalet med att fråga hur han helst vill bli ihågkommen. Han svarar med tillbörlig bitterhet:

– Det bryr jag mig inte om. Jag kommer att vara död då. ■

ALBUM I URVAL

Smog: The Doctor Came at Dawn (1996)

Bill Callahans svartaste samling sånger. Tematiskt är det kärlekens vedermödor som avhandlas. Han kramar ur det mesta av de ödesmättade, ärliga och inte sällan galghumoristiska texterna med sin avmätta röst.

Smog: Red Apple Falls (1997)

Den första med Jim O’Rourke som producent och den första där mer traditionell instrumentering får ta plats. Callahan befinner sig här i sin mest kreativa period, detta album släpps blott åtta månader efter »The Doctor Came at Dawn«.

Bill Callahan: Sometimes I Wish We Were an Eagle (2009)

Andra plattan i eget namn. Här stiger han fram som en modern amerikansk crooner i klassisk anda. Enkla, skissartade låtar med ordspråksliknande lyrik som lyfter på vingar av Callahans robusta röst. Han har aldrig låtit bättre än här.