Bob Dylans pånyttfödelse
»The Bootleg Series Volume 5: The Rolling Thunder Revue« ger Fredrik Wikingsson anledning att berätta om en hektisk sommarmånad i New York som räddade Bob Dylans karriär. (Ur Sonic #9, december 2002.)
»He not busy being born
is busy dying«
Bob Dylan »It’s Alright Ma (I’m Only Bleeding)«
Det är tacksamt att ta sig retoriska och dramaturgiska friheter i återberättandet av andra människors karriärer. Som till exempel att konstruera »mittpunkter« utifrån vilka enkla »före« och »efter« kan utgå, för att illustrera en förändring i attityd, framgång eller något annat.
I fallet Paul Simon kan vi tala om före eller efter han upptäckte att det görs musik även i andra länder söder om ekvatorn. I fallet The Beatles kan vi tala om före och efter turnésvanesången i Candlestick Park i San Francisco, eller före och efter Brian Epsteins död, om vi så vill. I fallet Bob Dylan finns det fler alternativ:
Före och efter elektricitetdebuten i Newport 1965.
Före och efter »Like a Rolling Stone«.
Före och efter motorcykelvurpan i juli 1966.
Före och efter albumet »Blood on the Tracks«.
Och så vidare.
Såvitt jag vet har däremot ingen ännu i något publicistiskt sammanhang skapat en före-och-efter-tudelning av datumet 26 juni 1975, vilket rimligen bara kan förklaras med slöhet. Här finns nämligen någonting.
Den 26 juni 1975 inträffar två saker:
1) Columbia Records släpper arkivutgrävningen »The Basement Tapes« – heminspelningar av Dylan och The Band, gjorda i Woodstock våren och hösten 1967.
2) Bob Dylan ser för första gången Patti Smith live, på krogen The Other End på Bleecker Streeet i New York.
Det är väl osäkert om Bob Dylan ägnar den här kronologiska tillfälligheten någon tanke, men de två från varandra helt oberoende händelserna kan den här dagen sägas symbolisera hans förflutna och hans framtid. De sexton låtarna på »The Basement Tapes« hade rafsats samman – slarvigt och tämligen omdömeslöst – av The Bands frontman Robbie Robertson och är i praktiken ett ganska dråpligt försök att blåsa liv i The Bands dalande stjärna (bandet upplöstes mycket riktigt ett drygt år senare). Anledningen till att Columbia ger ut plattan vid den här tidpunkten är att Dylan efter släppet av »Blood on the Tracks« sex månader tidigare ånyo är het. »The Basement Tapes« kommer därför inte att betraktas som gravplundring på en föredetting, utan som en inblick i en ständigt aktuell mästares otvungna fritidsmusicerande.
Bob Dylan bryr sig emellertid inte om vilket. Sommaren 1975 befinner han sig i den något märkliga sitsen av att vara trött på sitt jobb, trots att han det föregående året avverkat en av historiens framgångsrikaste turnéer. Och trots att han sex månader tidigare släppt sin karriärs kanske mest omhuldade album. Dylans problem vid den här tidpunkten ligger till stor del i svårigheten att lösgöra sig från det förflutna. 1974-turnén (också den med ett falnande The Band) besökte med sina fyrtio spelningar varenda amerikansk hockeyarena du kan komma på. Tolv miljoner människor sägs ha försökt få biljetter till konserterna, men skivan som turnén var tänkt att göra reklam för – »Planet Waves« – såldes ändå bara sexhundratusen exemplar. En indikation om i vilket årtionde fansen alltjämt placerade Dylan.
Under den vändan agerade han I praktiken greatest hits-karaokemaskin. Och ägnade sig åt att kränga nostalgi till uppvuxna hippies som betalat dyra biljetter för att få hålla varandra i handen och sjunga »Just Like a Woman« tillsammans med mannen som utgjorde ljudspåret till deras ungdom. Dylan sa efteråt att han »avskydde varje minut« av turnén.
Han kom hem, skrev i snabb takt ett gäng låtar om ett äktenskap som tappat fart och släppte dem som »Blood on the Tracks«.
Sedan lämnade han landet. I april och maj 1975 besökte Dylan Korsika, där han i sex veckor bodde hos, och söp med, målaren David Oppenheim. Under en av de sena kvällarna på den franska ön bestämde han sig för att utforska om det inte kunde finnas ett annat liv på vägarna än det han hade genomlidit med The Band vid fjolårets turné.
– Jag satt och tittade ut över ett fält med vinrankor. Himlen var rosa, solen var på väg ner, sa han senare, och fortsatte:
– Jag minns att jag fick skjuts in till stan av en rom. Jag satt på hans åsnevagn och studsade fram längs vägen när jag insåg att jag måste återvända till Amerika, att jag måste skärpa mig och visa människor vad det är jag egentligen gör. För just då visste inte folk vad det var jag stod för.
På kvällen den 26 juni kilar Dylan in på The Other End i Greenwich Village. Patti Smith har sommaren 1975 ännu inte släppt sin debut-LP »Horses«, men är i New York tillräckligt omsusad för att väcka Dylans nyfikenhet. Han är i sin tur alltjämt beslutsam att bevisa att den »nytändning« hans kritiker tillskrivit honom efter »Blood on the Tracks« också kan överföras till liveframträdanden. Men han vet ännu inte hur.
Patti Smith-konserten blir emellertid ett genombrott. Dylan trollbinds av hennes löst sammanhängande – till stora delar improviserade – föreställning, och söker efteråt upp Smith i hennes loge för att ivrigt diskutera hennes spelning.
De kommande dagarna tillbringar den annars patologiskt asociale Dylan alltmer tid på krogar som The Other End. Där dricker han ordentliga mängder sprit, men framför allt scannar han av vad som finns att tillgå i form av musiker. En något diffus vision har börjat ta form, men han vet ännu inte hur den ska realiseras eller utföras.
En kväll presenterar forne Byrds-frontmannen Roger McGuinn honom för författaren Jacques Lévy, som bland annat samarbetat med McGuinn på låten »Chestnut Mare«. Dylan berättar att han håller på med en sång kallad »Isis«, Lévy erbjuder sig att hjälpa honom med den. De två försvinner i väg till den senares lägenhet och skriver färdigt »Isis«. Det blir så bra att en exalterad Dylan släpar med sig sin nye låtskrivarpartner tillbaka till The Other End strax före stängningsdags, tystar ned stället och läser upp samtliga tretton verser för en förstummad samling gäster.
I ivern att få ut max av sin nyvunna energikick och det här samarbetet forslar Dylan sedan med sig Lévy och en skrivmaskin till ett hus i East Hampton utanför New York. Bob Dylan, som tidigare enbart skrivit enstaka låtar ihop med andra, skriver nu inte mindre än fjorton låtar tillsammans med Jacques Lévy.
Eftersom »Blood on the Tracks« fortfarande säljer och eftersom »The Basement Tapes« nyss släppts är ett nytt album ingenting som Columbia suktar särdeles mycket efter. Men det ägnar Dylan inte en tanke åt. Han återvänder till Manhattan, bokar studiotid och ger sig ut och letar musiker. En eftermiddag åker han längs Second Avenue i sin bil när han ser en ung kvinna med en fiolväska över axeln. Han stannar bilen, vevar ner rutan och frågar om hon bemästrar det där instrumentet. Hon nickar. Dylan öppnar bildörren och släpper in kvinnan som presenterar sig som Scarlett Rivera. Hon hänger sedan oavbrutet med Dylan i tre dygn och medverkar under den tiden på inspelningen av »Desire«, den LP som först ett halvår senare kommer att ges ut.
Sex av nio »Desire«-låtar spelas in mellan den 29 och 30 juli. Den här natten, som Dylan själv kallat »the night of commotion and magic«, hade föregåtts av två mindre lyckade besök i studion. Då hade Eric Clapton och sisådär tretusen andra gitarrister försökt skapa det dynamiska sound som Dylan hörde i sitt huvud.
– Han var ute efter någonting kraftigt, ett stort ljud, men det funkade inte, sa Eric Clapton i en intervju. Det var för mycket människor i studion. Totalt kaos. Jag var tvungen att gå ut och hämta luft på gatan, för det gick till slut inte att vara där inne.
Dagen efter storbandsförsöket bestämmer sig Dylan för att banta allt. Samma natt sätter sig han och Emmylou Harris mittemot varandra i den svagt upplysta studion. De dricker tequila och sjunger duetter till gryningen, medan en kärntrupp musiker spelar sig snurriga i huvudet. Klockan åtta på morgonen är Dylan euforisk. Trumslagaren Howie Wyeth har berättat:
– Dylan skjutsade hem mig efter inspelningen och var helt manisk. Han och producenten Don DeVito satt i varsin bil och körde som galningar, låtsades att bilarna var radiobilar och knuffade varandra framåt längs gatorna. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Det sista jag såg av dem efter att de släppt av mig var att Dylan pushade DeVitos bil genom en korsning, trots att det var rött ljus.
Gödd av den senaste månadens furiösa kreativitet och framgångarna i studion bestämmer sig Dylan den här morgonen för att ge sig ut på ene turné som skulle bli allt det som The Band-historien inte hade varit. Han skulle dra ihop en gamla tiders »medicine show« med sina bästa vänner. De skulle kuska fram längs nordostkusten i pilgrimernas fotspår, dyka upp oannonserat i små, små städer och spela i små, små hallar utan någon som helst förhandshype. Och sedan göra maratonspelningar på fyra timmar och spela precis de låtar de kände för. Allt ifrån vördnadsfull arkeologiverksamhet i folk- och countryklassiker som »Patty’s Gone to London« och »The Water is Wide« till i princip hela den ännu okända »Desire«. Inga sömniga autopilottrenderingar av »Blonde on Blonde«-låtar, inga meet’n’greets med fruar till skivbolagshöjdare, inga… distraktioner.
Dylan krafsar ned ett ensidigt PM till Columbia-cheferna, i vilket han kortfattat beskriver sin vision. Svaret består av ett ord: »Bullshit.« Dylan rycker på axlarna. Han kallar turnén The Rolling Thunder Revue och inleder den ett par månader senare i Plymouth, som hyser färre än tjugotusen invånare.
Under två månader hösten 1975 förverkligar han alla de ambitioner som fötts under en frenetiskt kreativ sommarmånad i New York. Han delar scenen med folkies som Joan Baez, Ramblin’ Jack Elliott och Bobby Neuwirth, omger sig med en explosiv ensemble musiker (Mick Romson, Rob Stoner, Scarlett Rivera, Howie Wyeth, med flera) och levererar från-kväll-till-kväll-varierade spelningar inför en häpen publik som skeptiskt bevittnar hur en pånyttfödd Dylan lösgör sig från sitt förflutna och lyckas skära djupa fåror i nuet.
Han gör det genom att stöpa om sin sextiotalsrepertoar till sitt nya, säregna sound. Ronsons glittrande gitarrslingor och bandets sammanlagda tyngd skapar en musikmatta som formligen osar blixt, dunder och rolling thunder.
De nya »Desire«-låtarna är heller inga lättillgängliga örhängen, utan långa, symbolladdad berättelser som »Hurricane«, »Isis« och »Romance in Durango«. Att Dylan brinner för att framföra dem framgår tydligt av hur han formligen fräser ur sig textraderna. Men han ser också ömsint till att varenda stavelse går fram, även i den komprimerade öppningsraden i »Romance in Durango«: »Hot chili peppers in the blistering sun.«
Även visuellt är Dylan extraordinär de här höstmånaderna. En hatt han sprungit omkring med i Greenwich Village samma sommar proppar han inför varje spelning full med färggranna höstlöv, samtidigt som han smetar in ansiktet med vit färg. Det här föder givetvis en flodvåg av spekulationer bland dylanologerna i publiken. Dylan själv mumlar i en intervju något om att italienska gatugycklare såg ut så förr i tiden och att hela The Rolling Thunder Revue bara är en logisk fortsättning på den verksamheten. Vilket kanske inte ska tas alltför bokstavligt.
Det är däremot möjligt att Bruce Springsteens flickvän kommer svaret närmare när hon och Springsteen träffar Dylan efter en spelning i New Haven. Springsteen är i det här läget Messias efter att ha släppt »Born to Run« ett par månader tidigare. Han har aldrig tidigare mött Dylan, och hade Dylan befunnit sig i ett ängsligare sammanhang än detta – sitt livs mest kompletta självförverkligande – är det möjligt att mötet blivit stelt. Men nu räcker Dylan leende fram handen och morsar med orden: »I hear you’re the new me!« Springsteen ler tillbaka, medan hans tjej frågar varför Dylan är helt vit i ansiktet. Dylan svarar: »Äh, det är bara något jag såg i en film.«
Dylans ambition var att – likt hans nuvarande Never Ending Tour – låta The Rolling Thunder Revue rulla vidare på obestämd tid, men han tröttnar snart. Efter en något klenare sväng i Södern under våren låter Dylan i maj 1976 upplösa turnén. Energin från den föregående sommaren är slut; Dylan super lite för mycket och hans äktenskap är bortom räddning.
Nästa gång Bob Dylan turnerar – 1978 – smäller han av 115 spelningar över hela världen, och uppdaterar i praktiken misstagen från 1974-turnéen. Han uppträder i glittriga kostymer, han backas av wailande körtjejer, han betar snällt av de hits som fansen hoppas på. Och han mår ännu sämre än han gjort fyra år tidigare. Den gången räddades han av The Rolling Thunder Revue. Nu kommer något annat till hans undsättning.
En kväll i december 1978 spelar han i San Diego. Någon i publiken kastar upp ett litet krucifix på scenen, Dylan plockar upp det, och stoppar det i sin ficka. Samma natt sitter han – apatisk – på sitt hotellrum när han plötsligt kommer att tänka på krucifixet. Han lyfter upp det ur fickan, betraktar det under någon minut och upplever något han senare beskrivit som en »frälsning«. Och flyr in i religionen. ■