ARKIVRECENSION Bob Dylan: Together Through Life

- Artist
- Bob Dylan
- Album
- Together Through Life
- Bolag
- Columbia/Sony
En vålnad vid mexikanska gränsen. (Ur Sonic #46, april 2009.)
»I’m listening to Billy Joe Shaver
and I’m reading James Joyce
Some people, they tell me
I’ve got the blood of the land in my voice«
De senaste tjugo åren har Bob Dylan sökt sig allt längre neråt i den amerikanska Söderns mylla; dess mytologier, mystik, musikaliska rotsystem. New Orleans, Mississippi-deltat, Memphis.
Med »Together Through Life« hamnar han, i stämningar och utsmyckningar, vid den mexikanska gränsen.
Det lär vara ett ogästvänligt land som är föga lämpat för gamla män, men den snart sextioåttaårige barden låter väldigt bekväm med att vädra sitt mest romantiska sinnelag över mjuka lager av fioler, mandoliner och dragspel. På de flesta ställen med alldeles bedårande resultat.
Så, move over Chigurh.
Dragspelet, trakterat av den alltid förnämlige David Hidalgo från Los Lobos, är överallt på skivan – lätt förenklat på de ställen där sångaren vanligtvis brukar tuta i ett munspel. Hidalgo är lite för skärpt för att bara spela sitt instrument enligt en enda tradition – han är varken snärtig conjunto á la Flaco Jimenez eller bluesdrypande zydeco som Clifton Chenier, utan väljer att lägga sig nånstans mitt emellan på ett sätt som passar såväl skivans höghastighetslåtar som de elegant svepande balladerna och mellantemponumren.
De ungefär fem bidrag av tio som bär tydlig texmexprägel är de som verkligen är värda att skriva hem om. Den friska fläkten »Feel a Change Coming On« kan liknas vid en »I Shall Be Released« för gränsradion. »If You Ever Go to Houston« är en sugande, böljande Texas-odyssé, ledsagad av Hidalgos monotona handklaverpumpande. »Beyond Here Lies Nothin’« bålrullar sig fram målmedvetet med tufft sting i gitarrerna. »Life is Hard« är en långsam, desillusionerad separationstryckare som hade passat en crooner av Dean Martin-sort perfekt. Och så, bäst av dem alla, »This Dream of You«. Denna sangritakolorerade skymningsballad från den sista utposten, i utförande inte helt olik Warren Zevons »Carmelita«, kännetecknas av mörka moln till textrader som »Everything I touch/seem to disappear« och en av mannens allra vackraste melodier.
Resterande fem låtar är aningen mindre oförglömliga. Även om de tvivelsutan tjänar ett syfte för helhetens dynamik hade det varit spännande om musikerna vågat stanna kvar på cantinan skivan igenom. »Jolene« (ej att förväxla med Dolly Parton-klassikern), »Shake, Shake Mama« och »It’s All Good« är studsig gitarrboogie vi vant oss vid att hitta på det senaste decenniets Dylan-plattor. »My Wife’s Home Town« är ännu en uppvisning i chicagoblues á la Muddy Waters där texten lämnar större avtryck än musiken. Och »Forgetful Heart« utmärks av ett förebådande anslag i stil med det apokalyptiskt laddade »Oh Mercy«-materialet.
»Together Through Life« är ingalunda väsensskild från »Love and Theft« (2001) och »Modern Times« (2006), men tack vare delvis annan instrumentering och sin uppenbara lust är den ett odiskutabelt steg vidare. Men så sjunger Bob Dylan också om en »restless fever burning in my brain«. Han lär ju knappast stanna här heller. Gissningsvis är han redan på väg någon annanstans.
Relaterat
