ARKIVRECENSION Bob Dylan: Love and Theft

Jag vet inte vad det säger om världen att Bob Dylan tycks ha klivit ur sitt svårgenomträngliga skal och hastigt och lustigt blivit en glad skit. Han dansar med Katie Holmes i videon till »Things Have Changed«, medverkar i TV-komedin Dharma & Greg och ger nu ut en skiva med mysigt gubbgung och obekymrade hyllningar till ändlösa »Summer Days«.

Kanske är det så att den syndaflod och domedag han själv så ofta har sjungit om och varnat för i låtar som »A Hard Rains A-Gonna Fall«, »When the Ship Comes in«, »Foot of Pride« och »Disease of Conceit« faktiskt slutligen står för dörren. Och som för att verkligen försäkra sig om att inte behöva stå och knacka på himlens port för länge när det snart går åt helvete med allting visar den förut så vresige och närmast sjukligt skygge ikonen upp en ledigare och lättsammare sida som annars knappt ens anats.

Men man ska väl inte vara förvånad – I »Highlands« på sitt förra, föga livsbejakande, album »Time Out of Mind« sjöng han: »I’m gonna go there when I feel good enough to go«…

För det är ju så, man läser och tolkar Bob Dylan på ett helt annat sätt än vad man gör med andra rockartister. Ingen – inte Bruce Springsteen, inte Madonna och inte heller Michael Jackson – tas på så stort allvar som Bob Dylan. Och då inte musiken, utan hans texter. Herregud, DN:s kultursidor hade till och med en recension på »Love and Theft« under avdelningen »Litteratur«… Det skulle inte förvåna om Abe och Beattie Zimmermans förstfödde pojk inom en inte alltför avlägsen framtid står där och ser vilsen ut med inte bara ett Polar Music Prize utan även ett aningen noblare Nobelpris.

Genom åren har man lärt sig att ta Bob Dylans texter med en nypa salt. Inte läsa för mycket av hans person i dem. Undantag har givetvis förekommit i enstaka låtar, och ibland även hela album. Jag tänker då främst på den svidande skilsmässouppgörelsen »Blood on the Tracks« från 1975 och livskrisandet och dödstankarna på suggestivt stämningsladdade »Time Out of Mind« 1997.

När han i fjol sjöng »Things Have Changed« på ljudspåret till filmen »Wonder Boys« var det inte bara en låt, vilken som helst. Saker och ting har nämligen blivit annorlunda. För Bob Dylan – och för hans fans. Det nya albumet »Love and Theft« – hans trettioförsta studioplatta i ordningen, med det möjligen fulaste skivomslaget hittills – är det mest frappanta exemplet på det.

Här hörs en samling tillbakalutade och överlag lyckligt lekfulla låtar, vars texter är fjärran från forna skivors misstänksamhet, anklagelser och förebråelser. Dylans förnämliga turnéband pumpar upp ett swing stort som staten Texas. Med vägledning av alla läckra gitarrslingor från gitarristerna Larry Campbell och Charlie Sexton och det pigga textflödet från legendaren själv skapas då och då en kraftfull forcering som liknar drivet på »Highway 61 Revisited« och »Blonde On Blonde« från mitten av sextiotalet. »Lonesome Day Blues« är de facto i princip en en repris på sistnämnda skivans »Leopard-skin Pill-box Hat« och den består av en del jämbördigt syrliga ordsalvor.

Med tanke på svänget är det ingen slump att Dylan i en låt namndroppar Big Joe Turner, i synnerhet som denne väldige blues shouter, med låtar som »Honey Hush«, »Shake, Rattle and Roll« och »Flip, Flop and Fly«, överbryggde klyftan mellan blues och rock’n’roll i något som var benknäckande boogie woogie.

För det är eran före Elvis obscena rörelseschema och Little Richards förlösande »Awopbopaloobopalopbamboom«-vrål som Bob Dylan här blickar tillbaka på. »Love and Theft« är ingen coverplatta, men känns som en. I stället för att tolka låtar hyllar han uppsluppen western swing, romantiska evergreen-aktiga ballader, besatt blues och tuff träskboogie.

Entusiasmen och stilsäkerheten gör det till en av Bob Dylans mest underhållande skivor.

Men lika mycket som det är en musikhistorisk uppvisning, lika lite får vi veta om människan Bob Dylan och hans jämt intressanta syn på saker och ting.

Man kan säga att jag i det långa loppet har högre krav på Bob Dylan än att han blott ska vara en skicklig iscensättare och entertainer.

»Love and Theft« är kanske ett nödvändigt stilbrott efter den tunga »Time Out of Mind«. Men helst ser man den här plattan som bara ett i raden av tillfälliga stopp på Bob Dylans mytomspunna Never-Ending Tour, som inte lär upphöra förrän den tagit honom ända fram till, och förbi, himlaporten.