ARKIVRECENSION Bob Dylan: Tell Tale Signs, The Bootleg Series Vol 8 – Rare and Unreleased 1989–2006
- Artist
- Bob Dylan
- Album
- Tell Tale Signs
- Bolag
- Legacy/Columbia/Sony
Uppryckning som heter duga. (Ur Sonic #42, september 2008.)
Till skillnad från Neil Youngs karriär men i likhet med Merle Haggards är Bob Dylans långa, vindlande bana praktisk att hantera. Den är ju så lätt att sortera in i hans olika – väldigt specifika – faser.
Med facit i hand är det svårt att tänka sig honom utan någon av dem, varenda en är så inmurad i hela hans identitet och mytbildning. Folksångarstarten. Amfetaminrocken. Countryharmonin på landet. Stråtrövareskapaderna med Rolling Thunder Revue. Den religiösa trilogin. Det håglösa åttiotalet. Och den på sin tid så otippade nytändning som ägde rum när producenten Daniel Lanois på 1989 års »Oh Mercy« satte stämningsfull laddning till en svit exceptionellt inspirerade låtar från den av många uträknade barden.
Sedan dess har han överlag varit att räkna med på skiva och scen. Nu tar vi högkvalitativa insatser från honom för givna.
Volym åtta i hans ambitiösa arkivutrensning siktar just in sig på de två senaste decenniernas uppryckning. Outtakes, alternativa tagningar, livematerial, spridda låtar från samlingar och soundtracks om vartannat på en flott förpackad dubbel-CD (trippel i begränsad lyxupplaga) som visar sig vara ännu ett måste för hardcoreföljet, och kanske fler än så. För vem vill inte höra de länge omsusade »Time Out of Mind«-tagningarna av »Mississippi« eller, från samma skiva, häpnadsväckande vackra »Red River Shore«? Det finns mer.
För upphovsmannen må de här åren signalera slutet på en osannolik era, för de flesta av oss andra känns de mest som början på något ovanligt varaktigt.
ÖVRIGA »BOOTLEG SERIES«-SLÄPP
Vol 1–3: Mestadels tidigare outgivet från de första trettio åren i smått sensationell 3CD-box.
Vol 4: Den mytomspunna »Royal Albert Hall«-spelningen – i själva verket inspelad i Manchester – i all sin volymstarka, vredgade glöd.
Vol 5: I det kaotiska gypsyfölje som var Rolling Thunder Revue-turnén i mitten av sjuttiotalet ville Dylan återuppfinna sig själv. Han lyckades ganska bra.
Vol 6: Philharmonic Hall-konserten från 1964 som påminner oss att den unge folksångaren var lika mycket Charlie Chaplin som Woody Guthrie.
Vol 7: »No Direction Home«-soundtracket med fokus på udda material från början och mitten av sextiotalet.