Bättre sent än aldrig

Berättelsen om Doris »Did You Give the World Some Love Today Baby« är en av den svenska popmusikens mest märkliga, osan­nolika och – vi kommer till det – ut­dragna framgångssagor. En skiva som försvann ut i peri­ferin under decennier men ändå är med här, år 2013, på en lista över de bästa svenska skivorna.
Fast det var nära att det inte blev något album över hu­vud taget. Doris Marberg, då Doris Svensson, debuterade som artist redan i de yngre tonåren och hade turnerat och spelat in singlar under i stort sett hela sextiotalet utan att få någon riktig utdelning eller något genombrott. Hon hade sjungit med band som The Strangers, Weeds och Plums (några av bandets inspelningar utgör extramaterial på CD­ versionen av »Did You Give the World Some Love Today Baby«) och gett ut enstaka album, men aldrig något sär­skilt fokuserat eller genomtänkt. Föregångaren till »Did You Give the World Some Love Today Baby« var talande nog en ofokuserad samling av inspelningar från en mängd olika tillfällen och sammanhang, där ena LP­-sidan var på svenska och den andra på engelska.
När sjuttiotalet närmade sig hade Doris inte fått ut sin potential till fullo.
Dessutom trivdes inte göteborgaren riktigt i huvud­ staden, dit hon hade flyttat något år före inspelningen för karriärens skull.
– Skivbolaget ordnade en lägenhet till mig i [Stockholms­ förorten] Bandhagen, men jag fann mig aldrig tillrätta, berättar hon när vi ses på ett kafé i centrala Göteborg. Framför allt inte med tunnelbanan, jag vill kunna titta ut när jag åker, se mig omkring. Att sitta så där i fullständigt mörker… nej, det var inget för mig.
Doris var redo att ge upp. Tunnelbanan tog henne i alla fall från och till Bandhagen, kar­riären kom ingenvart.
– Skivbolaget EMI ville lansera mig på svenska, vilket jag inte var så sugen på, men jag spelade in en massa singlar i alla fall, utan att riktigt lägga ned hela min kraft. Inget hände och till slut hade jag fått nog. Det var inte vad jag ville göra. Jag tänkte flytta tillbaka till Göteborg igen, men så kom Håkan Sterner på EMI och sa att jag fick spela in en skiva som var min egen, där jag fick göra precis vad jag ville. »Får man det? Kan man göra så?«, tänkte jag direkt. Det var en oerhörd lyx.
Doris fick en sista chans. Och bestämde sig, trots hemlängtan, för att försöka ta den.
– Jag började välja låtar direkt, sådana jag tyckte om, som jag hade själv hemma i skiv­samlingen. Jag tror det är ett av skälen till att skivan håller ihop så bra som den ändå gör – jag utgick hela tiden från vad som skulle passa mig och min röst. En del kan säkert sjunga vad som helst, men jag är inte sån.
The Bands »Whispering Pines« (i Doris ver­sion »Whispering Pine«), Harry Nilsons »Bath« och Billy Taylors ofta tolkade »I Wish I Knew How It Would Feel to be Free« (som Doris plock­ade upp från Nina Simone) valdes ur Doris om­ fattande musikaliska lager, favoritlåtar hon vis­ste att hon kunde göra rättvisa. Men det be­hövdes mer.
Ungefär i det skedet kom jazzpianisten, kom­positören, författaren, radio­- och TV-­producen­ten Berndt Egerbladh (senare kanske mest känd som programledare för TV­-programmen Jag minns mitt 50-­tal och Jag minns mitt 60-­tal) in i projektet. Ett avgörande inträde. Egerbladh blev snart Doris projektledare, musikaliske motor och kapellmästare.
– Jag och Berndt kom väldigt bra överens, be­rättar Doris. Han sa direkt att »det här är din platta, du bestämmer«. Han var en väldigt fin person, väldigt ödmjuk. Och tålmodig. Vi satt i studion från morgon till kväll och så kom de andra musikerna in när de kunde – alla hade andra jobb parallellt.
De andra musikerna var framför allt gitarris­ten Bengt Carlsson (som Doris spelat med redan i Plums), basisten Lukas Lindholm och trum­misen Janne »Loffe« Carlsson, senare TV-profil och skådis men vid tidpunkten trummis i instrumentalduon Hansson & Karlsson. Till­sammans med Egerbladhs orgel och piano bil­dade de en tajt, hårt svängande liten enhet, som när det behövdes utökades med stråkar och blås.
– Berndt var den musikaliske ledaren, minns Loffe Carlsson i dag. På många sätt och vis är det nästan lika mycket hans skiva. Han var feno­menal på att föra samman olika talanger och få dem att fungera ihop. Vi var alla kreativa musi­ker, som ville göra bra musik och hitta nya lös­ningar, vi var inte bara där för att göra ett jobb.
Loffe Carlsson lyfter fram att Doris mer eller mindre fick fria händer som ett av skälen till att skivan låter bra även i dag.
– Doris var väldigt ärlig i det hon gjorde, det fanns ingen baktanke eller uttänkt plan att göra en hitskiva. Och det hörs. Det är bara bra låtar, Doris sjunger fantastiskt och det var en härlig skiva att göra, där alla vi jazzmusiker spelade med och hittade varandra.

Ska man ange ett antal förklaringar till stor­heten med »Did You Give the World Some Love Today Baby« är bandet tveklöst ett av de främ­sta. Jazzbakgrunden alla musikerna (inklusive Doris själv) delade ger låtarna en funkig lös­ släppt groove som få andra svenska popskivor, som ofta var rakare och mer melodiösa, från den här perioden har. Det händer mer, både i grun­den och på ytan. Loffe Carlssons hårt drivande trumspel är en av de främsta anledningarna. Doris träffade honom för första gången på res­taurangen och jazzklubben Gyllene Cirkeln när hon var i Stockholm med Plums några år före inspelningen av »Did You Give the World Some Love Today Baby«.
– Jag tycker det är skillnad på musiker och musikanter, menar Doris. En musikant är duktig på sitt instrument och vet vad han eller hon ska göra, precis som musiker, men har samtidigt en avslappnad och öppen inställning till det som görs. Loffe är en typisk musikant. Lyssnar man på Loffe hör man hur otroligt skicklig och seriös han är med musiken, samtidigt som han är… jag vet inte vad man ska säga, »relaxed«. Det gäller alla musiker på skivan.
Produktionen är tveklöst en annan anledning till att skivan levt vidare i över fyrtio år. Den jazziga spretigheten har fått frihet under an­ svar: så länge den i slutändan ryms inom de ramar och format som popmusiken ändå sätter upp är allt tillåtet.
– När jag lyssnade på skivan igen var det nog kvaliteten på inspelningen och produktionen som slog mig mest, säger Doris. Det är svårt att lyssna på sig själv, för jag sitter mest och lyssnar på alla fel jag gör, men när jag lyckats tänka bort det slås jag av hur fantastiskt bandet är och hur fint skivan fortfarande låter. Helheten är väldigt bra, även om jag reagerar på toner som låter lite falska. Men man gjorde skivor på ett annat sätt då, man tog inte om hur många gånger som helst eller putsade i efterhand, som man kan göra i dag.
En tredje avgörande faktor – kanske den allra främsta – är, även om hon själv lyssnar till miss­tagen, Doris röst som utvecklats under hela sextiotalet och som nu släpps i full frihet. Den är hårdare och råare än tidigare. Poppigt lätt ibland, visst, men mest kraftfull.
– Det handlade nog mest om att jag blev äldre, förklarar Doris. Rösten utvecklas på så sätt att det blir allt svårare att nå upp till de där högsta tonerna man så lätt fick fram som yngre – då tar man i mer. Sedan får man mer självförtro­ende ju fler saker man gör. Jag var ju bara ton­ åring när jag började och då låter man lite osäker, som en liten unge.
Rösten på »Did You Give the World Some Love Today Baby« är, med undantag för den märkligt hurtiga och barnsligt sjungna »Won’t You Take Me to the Theatre?«, tveklöst vuxen. Och soulig. I alla fall i mina öron, för Doris själv är det annorlunda.
– Jag vet inte. Jag har faktiskt aldrig lyssnat på soul. Det har gått mig helt förbi. Marvin Gaye och alla de där, jag har inte en enda skiva. Över huvud taget lyssnade jag inte så mycket på ameri­kansk musik, det var mest de brittiska popbanden: The Kinks, The Beatles, The Animals. Som i och för sig gjorde en del blues-­ och soul­covers.
– Jag kommer ursprungligen från jazzen och bluesen. Jag hade en äldre bror som jag lärde av, som hade en skivsamling jag också tog del av. Dinah Washington och Nina Simone lyssnade jag mycket på. Över huvud taget tog jag in mycket olika musik. Det var väl egentligen bara rocken som jag inte riktigt lyssnade på – det har varken funnits Elvis, Stones eller Dylan i min skivsamling.
Blandningen av blue eyed soul, lättlyssnad jazz och pop var hur som helst sensationell, inte långt efter brittiska soulinfluerade sångerskor som Dusty Springfield och Lulu.

Det fanns egentligen bara ett problem med »Did You Give the World Some Love Today Baby«. Skivan sålde mer eller mindre ingen­ting. Doris och skivan fick för all del en Grammis­ nominering 1971, men annars var uppmärk­samheten liten, för att inte säga obefintlig. Det som i dag känns som dess styrka – bredden i influenser och spännvidden i uttrycket – var då snarare en belastning.
– Det är säkert annorlunda i dag, men allt var i tydliga fack på den tiden. När skivan kom ut visste inte recensenterna riktigt vad de skulle göra. Varken plattan eller jag passade in någon­stans. Var det pop, jazz eller soul? Folk var kon­funderade.
Misslyckandet var hårt. Doris hade fått göra precis vad hon ville, hade ett otroligt band och sjöng bättre än någonsin, men passade ändå inte in.
– När skivan var klar ville jag bara hem. Göte­borg är ju ändå Göteborg, skrattar Doris. Och jag var ganska trött på det mesta med bran­schen. Jag sjöng på en klubb här ett tag och sedan skaffade jag familj och gjorde annat.
Doris började jobba som sjuksköterska (i dag är hon pensionerad). »Did You Give the World Some Love Today Baby« föll i glömska.

Där kunde den här sagan ha slutat. Rent logiskt borde skivan ha förpassats till kyrkogården för bortglömda mästerverk och fått evig vila, ihåg­ kommen endast av de medverkande och ytter­ligare något fåtal.
Ett decennium gick, sedan ett till, sedan yt­terligare ett halvt, utan att någon ens ägnat en tanke åt »Did You Give the World Some Love Today Baby«, än mindre lyssnat på den.
Som i så många andra fall krävdes det tillfäl­ligheter för att Doris gamla skiva skulle åter­upptäckas. I mitten av nittiotalet blåstes till slut dammet som samlats i rätt många lager bort. I Pop #16, 1995, berättade Fredrik Ekander, nu VD på skivbolaget Cosmos, hur han mer eller min­dre snubblade över skivan i ett EMI­-arkiv när han egentligen höll på att sätta samman en sam­lingsskiva med inspelningar från Blue Note.
Detta och det faktum att låtar från skivan fick fäste på brittiska soulklubbar övertygade EMI om att återutge hela skivan. Doris fick beskedet i samband med en hyllningskonsert till legen­dariska sextiotalsklubben Cue Club (där Doris själv hängde på sextiotalet) i Göteborg.
– Vi har haft den där hyllningskonserten ett bra tag och kommer säkert fortsätta ha den… så länge publiken fortfarande är i livet, skrattar Doris. Men just det här året, det var väl 1994 eller 1995, kom Sven Åke Peterson från EMI dit och pratade med mig. Han sa att de tänkte ge ut »Did You Give the World Some Love Today Baby« på CD. »Varför det? Den gamla skivan, lik­som«, tänkte jag. Men han sa »den håller fak­tiskt fortfarande«. Jag kom inte ens ihåg hur den lät, men gick hem och lyssnade och kände att även om allt kanske inte var bra var det mesta det. Men förvånad blev jag ändå – plattan sålde ju knappt någonting när den först släpptes.
– När CD:n kom ut i Sverige gick allt väldigt fort, säger Sven Åke Peterson. Samma vecka i slutet av 1996 repriserades det klassiska TV-­pro­grammet Drop In från 1963, där Doris fram­ trädde alldeles före The Beatles. Vi skickade ski­van till radio och klubbar, musiken spred sig raskt och förfrågningar började komma från re­klambyråer och filmbolag om att använda lå­tar från albumet. Några år senare gjorde Musik­byrån i SVT ett specialinslag om Doris och Gim­micks, som exempel på utmärkt svensk musik från sent sextio­- och tidigt sjuttiotal som fått en ny publik. Under några år var Doris CD en av de allra mest sålda katalogskivorna på bland annat Bengans och Skivhugget i Göteborg.
Nittiotalet var på många sätt decenniet då soulmusiken, och dess avknoppningar, verkligen fick ett grepp om Sverige, dels samtida soul och r’n’b, dels den klassiska från sextio-­ och sjuttio­talen som samlades på tjusigt formgivna samlingsskivor som rusade uppför topplistorna. Till­sammans med en allmän nyfikenhet och ökat intresse för pophistoria gjorde det att ett tjugo­fem år gammalt kommersiellt misslyckande helt plötsligt kunde få upprättelse. »Did You Give the World Some Love Today Baby« blev, trettio–fyrtio år senare än det var tänkt, en infly­telserik skiva.

– Jag har haft så svårt för mycket nutida musik eftersom jag inte hör någon större skillnad på dagens sångare, säger Doris. Jag hör väldigt säl­lan något originellt som får mig att direkt känna igen en låt från en särskild artist. Men jag gillar Veronica Maggio, framför allt för att hon skriver egna riktigt bra låtar och sättet hon gör det på. Man hör direkt om det är en Mag­gio-­låt, även om det är mer tack vare just hant­verket än att man känner igen hennes röst.
Låtar från »Did You Give the World Some Love Today Baby« kom sedermera att användas i reklamfilmer och albumet fick en helt ny pu­blik. Eller: det fick en publik.
– När skivan släpptes på CD förändrades allt, minns Doris. De flesta som köpte skivan 1995 gjorde det för att de gillade vad de hörde. Bara det känns ju fantastiskt. Ingen hade ju en aning om vem jag var. De visste knappt att jag var svensk. Mina barns kompisar – de är ju vuxna allihop nu – kom hem till oss och berättade att de hade köpt en så bra, gammal skiva. Och så var det min skiva, min gamla skiva.
– Det som gjorde mig så glad var att det var just ungdomarna som gillade skivan. Det var inte ett gäng nostalgiker som hittat en skiva som de kom ihåg från förr, utan unga människor som aldrig hört eller ens hört talas om den tidi­gare. Det visade ju någonstans att albumet var bra, det var bara före sin tid.
I ögonen kan man se hur det glimtar till av stolthet. ■

DORIS: DID YOU GIVE THE WORLD SOME LOVE TODAY BABY (ODEON, 1970)

LÅTAR: 1 Did You Give the World Some Love Today Baby, 2 I Wish I Knew, 3 Grey Rain of Sweden, 4 Waiting at the Station 5 Don’t, 6 Daisies, 7 You Never Come Closer, 8 Whispering Pine, 9 I’m Pushing You Out, 10 Won’t You Take Me to the Theatre, 11 Beatmaker, 12 Bath
PRODUCENT: Håkan Sterner