Närvaron av en gud

Den 9 december 1964 skrevs musikhistoria i en New Jersey-studio.

Inte för att det nog var självklart när John Coltranes kvartett anlände till Rudy Van Gelders studiolokaler i Englewood Cliffs den där mulna och blåsiga onsdagen. Månaden innan hade Coltrane under en konsert pa Birdland i New York skrivit ner en dikt på en servett. Saxofonisten försökte i ord få ner det andliga uppvaknande och den kraft han kände efter många års kamp mot heroin- och alkoholberoende. Dikten »A Love Supreme« är en hyllning till en högre makt. På botten av notpappret till musikstycket med samma namn som Coltrane hade med sig in i studion i New Jersey står det »All paths lead to God«. Alla vägar bär till Gud.

Tillsammans med basisten Jimmy Garrison, trummisen Elvin Jones och pianisten McCoy Tyner spelade sedan Coltrane in den fyrdelade sviten – »Acknowledgement«, »Resolution«, »Pursuance« och »Psalm« –under överseende av producenten Bob Thiele. Ljuset i studion var medvetet svagt för att få känslan av att gruppen befann sig på en jazzklubb.

Inför inspelningen hade Coltrane givit medmusikerna väldigt få riktlinjer. »Vi hade en väldig frihet«, säger Tyner i en intervju med NPR.

Dagen efter anslöt Archie Shepp och Art Davis för att testa att spela in stycket som en sextett. Men det var kvartettens inspelning som senare gavs ut som »A Love Supreme«, Coltranes mest kända och mest hyllade platta, en jazzklassiker som fortfarande låter som inget annat.

Här och nu finns inte plats att i detalj beskriva storheten med »A Love Supreme«. Det är upp till var och en som lyssnar att upptäcka hur styckets fyra delar genialt representerar delarna av en dag i livet (eller är det kanske  livet självt?). Hur obehindrat de fyra musikerna pendlar mellan struktur, improvisation och fritt fall. På det sätt Coltrane utvecklar grundmelodin i »Acknowledgement« innan han själv oväntat börjar sjunga. Och framför allt är det upp till var och en att förbluffat upptäcka hur Coltranes sax i »Psalm« korresponderar ord för ton med hans egna diktrader.

För att högtidlighålla att det i år är femtio år sedan skivan släpptes (den kom 5 februari 1965) ger Verve inom kort ut »A Love Supreme: The Complete Masters«. En box – släpps både som dubbel-och trippel-CD – som innehåller varenda ton och konversation som ägde rum i Van Gelder Studio de där två decemberdagarna 1964.

I nästan samtliga andra fall känns liknande boxar fyllda med studioouttakes och studiosnack som en överkurs ingen egentligen vinner på. Undantagen för mig är »The Pet Sounds Sessions« med The Beach Boys och nu den här Coltrane-utgåvan.

I det första exemplet handlar det om att komma så nära hemligheten bakom popmusik det går. I det andra om att få mer av den bästa platta som någonsin spelats in. Gemensamt för de båda är att de tangerar något större än musiken vi hör. Stunder där det konstnärliga uttrycket är större än noter och partitur. Ögonblick när musiken verkar nuddas av en kraft från ovan. Att »A Love Supreme« ligger till grund för församlingen The Saint John Coltrane African Orthodox Church i San Francisco än i dag är därför helt logiskt.

Jag är inte en religiös människa. Att lyssna på »A Love Supreme« är det närmaste jag känt närvaron av en gud. ■