De riktiga hjältarna är döda

Sent september 2024: på ett galleri mitt emellan West Village och Soho på Manhattan i New York fäster Kaseem Ryan en vit anslagstavla på en av lokalens väggar. Längst upp på tavlan klistrar han fast bokstäver inuti elva staplar, förkortningar och beskrivande ord om de elva album han släppt som Ka: »IW« och »IRON« för debutalbumet »Iron Works« från 2008, »TTNJ« och »THIEF« för »The Thief Next to Jesus« för albumet han släppte i augusti, och liknande för verken däremellan. På den vänstra sidan klistrar han upp »KA ALBUM RANK«, och på hans Instagram återfinns förklaringen: »Om ni hinner, när ni är i popup-butiken, rangordna gärna mina album från 1 till 11, eller bara vilka ni tycker er topp-3.«

Kaseem Ryan var känd som Ka för hiphopfans världen över. En artist som oavsett vad världarna han tillhörde och levde inom sagt eller tyckt både valt och lyckats vara extraordinärt underground. Det fanns i princip inget han inte gjorde själv för att slippa kompromisser. Ka skrev och rappade varje ord, komponerade och producerade varje beat, designade albumomslag och konst och merchandise, beställde skivor och vinyl och kläder och attiraljer, packade och skickade allt hemifrån. Ka tog tunnelbanan runt hemstadens alla olika kvarter för att sälja sina album själv utanför butiker som ikoniska (numera nedlagda) Fat Beats.

När tiden vi lever i tog mötesplatser som skivbutiker ifrån oss fann Ka ett annat sätt att behålla den andan så gott det gick: han hyrde en lokal någon månad efter ett nytt albumsläpp, öppnade där en popup-butik för att sälja sin musik och konst men framför allt hälsa på och prata med alla personer som han var så tacksam för att få kalla fans.

Medan hiphopens största namn under de två senaste decennierna testat genrens maximalism till bristningsgränsen skapade Ka beats som nästan avdunstade under hans tysta och blytunga ord. Hans namn blev synonymt med skildringar av ett häpnadsväckande mörker, skrivna av en unikt begåvad lyricist. Själv menade han att inspirationen kom ifrån smärta, att musiken han kände var hans egen behövde både sammanvävas med hans röst men också undvika att vara i vägen för hans ord. Han skapade subtilt effektiv och minimalistiskt hiphop, där varje ljud är varsamt utvalt för att spela sin specifika roll på samma sätt som Ka valde sina ord med extrem noggrannhet. I en Vice-artikel beskrev han det så här: »I’m trying to be the illest so I can’t afford a weak bar. I ponder and mull over these verses and songs too much to just give them away.«

Och det märktes på varenda låt, EP, album han släppte. Det finns inget att skära ner på, ingenting som känns malplacerat eller otillräckligt avvägt. Det är ofta kallt och brutalt, det kräver samma tålamod av lyssnaren som han själv lär ha behövt för att finna och acceptera sin egen röst, för att kunna använda musiken och konsten runt den som eskapism.

När än Ka fann en idé eller ett tema att basera sina projekt på gick han in med så mycket hjärta och själ och frågor som han förmådde: »The Night’s Gambit« är inspirerat av schack, »Orpheus vs. the Sirens« är rotat i grekisk mytologi, »Honor Killed the Samurai« handlar om det feodala Japans hederskodex och »Descendents of Cain« blickar mot berättelsen om Kain och Abel.

Samtliga nyttjas som katalysatorer för att Ka ska förstå sig själv men också greppa ett större sammanhang. Han gör det för att dra paralleller mellan de smutsiga gator och gränder som kännetecknade Brooklyn-uppväxten, som all hans musik alltid återvänder till, och de historiska händelser och platser som format världen vi lever i – och sedan ifrågasätta allt.

På »The Thief Next to Jesus« gör Ka detsamma med förhållandet mellan svarta amerikaner och kristendomens motsägelser. Han blundar inte, han blundar aldrig, även när det gör ont, även fast det känns svårt att tänka på och berätta om. Hans musik är svår att ta sig igenom för att han rappar, pratar nästan, på ett nästan alarmerande ärligt sätt. Han är medveten om att det han säger kommer att krossa hjärtan men att inte berätta är inget alternativ. Varje album ger en djupare inblick i vad som pågår i huvudet på en man som inte blundat för vad som pågår runt honom medan han levt ett helt annat liv samtidigt som kulturen och musiken han älskat sedan barndomen förälskat sig i honom.

I år hade Kaseem Ryan arbetat på New York Fire Department i tjugofem år, det gångna decenniet som brandkapten. Under de senaste sexton åren har han släppt nio soloalbum, två album med andra producenter samt två EP. För tjugotre år sedan var han en av tusentals som på ynka sekunder svarade på larmet som ringde ut till alla brandstationer i staden strax före klockan nio på morgonen den 11 september 2001. Kaseem Ryan var en »first responder«, han släckte bränder och räddade liv långt innan han var Ka, och fortsatte med sitt heltidsjobb i alla år. 

Kas debutalbum »Iron Works« var främst en gåva till familjen och ett tänkt avslut på drömmen om en musikkarriär som han burit på sedan ungdomsåren. I stället gav det honom vunnen respekt från människor han såg upp till, liksom samarbeten med GZA och Roc Marciano, för att inte tala om otaliga hyllningar och djupgående intervjuer i exempelvis Complex, Rolling Stone och The New York Times, vilka han bestämt tackade för att de över huvud taget ville prata med honom. Det gav honom vördnad och beundran från kollegorna vars berättelser han relaterade till, däribland talangfulla berättare som El-P och Black Thought. Det gjorde honom till en av hiphopens bästa skildrare av sorg, ångest, smärta, allt som gör livet svårt, alltså livet i stort, men där det också alltid fanns en morgondag trots allt. 

I början av oktober 2024 publicerar Ka videoklipp från sin senaste popup-butik, en sammankomst blivit en årlig hösttradition i NYC i och med att han släppt fem album sedan 2020. Lokalen är full, som vanligt vid dessa tillfällen, och hans tacksamhet syns i varje bildruta där han glimtar till bland alla uppskattande fans. Ka framstår lättad och lycklig, som om de mödosamma tankar han skrev texter av alltid förvandlades till avlägsna minnen långt bak i sinnet och slutade värka så snart de förevigades som musik. Han poserar för bilder, signerar skivor, ser ut att leva exakt den där drömmen han medvetet åsidosatte men som ändå inte ville släppa taget om honom.

Vad ett liv nära och inuti eld och aska eller att kliva överlevande ut ur ett brinnande inferno gjorde med honom mentalt finns i viss mån på papper och i ljud men fulla vidden av det, eller för den delen de fysiska skadorna, visste nog bara Ka själv och hans närmaste. Just där och då, i New York för några veckor sedan, föreföll det bara självklart att han aldrig skulle sluta leverera på den avslutande punkten i prislistan inför albumreleasen; »pounds & hugs still free«. ■

Rubriken på denna text är en referens till The New Yorker-artikeln »The Real Heroes Are Dead«, om Rick Rescorla som räddade hundratals liv men förlorade sitt eget i World Trade Center 11 september 2001.

Ka x 3

Such Devotion, 2024

30 Keys, 2016

Cold Facts, 2011