So long, Marianne

Hon var den fagra sextiotalsikonen och oskuldsfulla sopranen som gick ner sig, smulade sönder sin röst. Men till skillnad från många samtida kollegor överlevde Marianne Faithfull och kunde sedan lägga all sin livserfarenhet i sina skivinspelningar.

Skivorna må ha varit ojämna men ännu oftare briljanta, ty oavsett samarbetspartners, producenter, skivbolag eller årtal omsatte Marianne sin livserfarenhet i nästan konsekvent kloka eller intressanta låtval. Mariannes efter omstarten kraxande sång var karismatisk och ett över allt annat definierande konstnärligt signum, men hennes låtöra och förståelse för musik bidrog minst lika mycket till att göra skivorna minnesvärda.

Junkiediscorocken på »Broken English« lät som Stones kunde ha gjort ifall de hade varit modiga nog att låta sig bäddas in av Giorgio Moroder. En grandios återkomst av någon som inte bara hade räknats ut, utan ett djärvt och frispråkigt statement från en artist som egentligen aldrig tagits på allvar, alltid setts som ett bihang eller ibland belastning.

Men stanna nu inte där, spana lika gärna in 1987 års noirtäta Hal Willner-samarbete »Strange Weather« som kan mäta sig med Tom Waits produktion från samma tidpunkt. Eller liveplattan »Blazing Away« tre år senare där hon kompad av ess som Dr. John, Marc Ribot och Garth Hudson gör nedtonat drama av sin livsgärning – och sitt liv. Angelo Badalamenti-kollaborationen »A Secret Life« (1995) må ha sågats på sin tid men låter modern och ointagligt mystisk i dag. Stjärnspäckade skivor som »Before the Poison« (2005) och »Easy Come, Easy Go« (2008) saknar inte stora stunder, även om man ibland undrar vem Marianne egentligen är i alltsammans.

Då kommer »Give My Love to London« (2014) och »Negative Capability« (2018) närmare essensen av såväl hennes svärta som djupgående performance-elegans. På sistnämnda skrev hon ovanligt många låtar själv, inklusive den förkrossande »In My Own Particular Way« där hon sjunger: »It’s taken me a long time to learn/In fact my whole life so far/So much rubbish I had to burn/So much I had to go through«, för att sedan lägga till, sannolikt med ett leende: »I know I’m not young and I’m damaged/But I’m still pretty, kind and funny«. ■