Way Out West-fredagen, enligt Pierre Hellqvist

Bonnie Prince Billy (Linné)
Bandet är löst och stundom jazzigt där inte minst saxofonisten Jacob Duncan sticker ut men även Dawn Landes, finfin artist i eget namn, bidrar till att ge den friformiga folkcountryn en rik och hela tiden levande klangbild. I princip varenda låt i trettonlåtarssetet, från inledande Don Williams-covern »Lord I Hope This Day is Good« till avslutande »Strange Form of Life«, nästan spricker av laddning och mestadels lågmäld existentialism. Närvaron från alla inblandade är total och trollbindande. I låtar som ömma »Like It or Not« och »This is Far from Over« samt, förstås, den evigt monumentala »I See a Darkness« infinner sig oundvikligen en klump i halsen, en tacksamhet över att de facto få uppleva en av festivalens starkaste spelningar ever och en önskan om att vi kan göra det bästa möjliga av vår återstående tid på jorden.

Joel Alme (Azalea)
Att uppträda på en stor scen i typ trettiogradigt solljus medan festivalen fortfarande är på väg att vakna och folk i drivor strömmar in är ingen avundsvärt uppgift. Men Joel Alme gör det med en porlande mänsklighet som perfekt synkar med den förväntan och nyfunna energi som området utsöndrar. Och »Dig äger ingen« har nog aldrig låtit lika evig.

Sharp Pins (Lilla Pustervik, Stay Out West)
Buddy Holly på syra eller ett aldrig tidigare upptäckt Bomp!-band från mitten av sjuttiotalet? Nej, en spenslig tjugonåntingsnubbe från Chicago med tre lika spensliga kompisar som unisont frambringar en supermelodisk och synnerligen smittsam gitarrattack som lämnar dig i natten med ringande öron och ögon som du knappt kan tro på.

Annat bra: The Hives being The Hives (Flamingo), Four Tet-rejvet (Linné) och The Cure-hitkavalkaden (Flamingo).