I.B. Sundström: I den skinande gyttjan

Vi känner Isak Sundström från intensivt garagelarmiga Pascal och mer stämningsfulla Skriet. När han nu går solo under namnet I.B. Sundström drar musiken mer åt det sistnämnda hållet utan att för den skull vara samma sak.

»I den skinande gyttjan« rymmer musik som är egendomlig, djupt personlig och ytterligt fängslande. Av vår stressade samtid märks nada. Det här en skiva som kännetecknas av ett lugn, av ett tålmodigt (och fåordigt) historieberättande – texterna är närmast att likna vid sagor från en förlorad tid. Inte sällan med effektfulla arrangemang – särskilt blåsarrangemangen – som gör att det blir njutbart att lyssna även om du bryr dig marginellt om lyriken. Mer säregen rockmusik än »Hästarna« får du leta länge efter för att hitta.

Av desperationen, svärtan och kraften som är så påtaglig hos Pascal märks föga. Kanske för att det här känns som att hoppet är ute. Som att det är kört för den värld av vilken bara skinande gyttja återstår.