Arctic Monkeys

För bara ett och ett halvt år sedan visste ingen vilka Arctic Monkeys var. Över en natt sålde de trehundrasextiotusen exemplar av debutalbumet »Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not« och plötsligt ville alla ha en bit av den unga kvartetten från High Green, en av Sheffields norra förorter. 

Till synes oberörda av framgången åkte Arctic Monkeys tillbaka till hemstaden, till den lokala puben The Leadmill, sina vänner och familjer för att jobba på »Favourite Worst Nightmare«, album nummer två. 

Man kan säga vad man vill om Arctic Monkeys; man kan kalla dem för ogenerat engelska eller avfärda dem som ett nytt Northern Uproar, men deras sångare Alex Turner är den bäste textförfattare brittisk popmusik sett på nästan tjugo år. 

Ett och ett halvt år senare ligger han och trummisen Matthew Helders i en gigantisk säng på Hotel Fox, strax åtta minuters gångpromenad från Köpenhamns centralstation, och dricker Ginger Ale. De är båda tjugoett år gamla och växte upp tillsammans i Sheffield. I går kväll spelade de inför ett fullsatt Vega tillsammans med sina bandkamrater Jamie Cook och Nick O’Malley och i dag är de på strålande humör. 

Alex föreslår att jag ska genomföra intervjun liggande mitt emellan honom själv och Matthew i sängen, frågar artigt om inköpsställen för mina kläder och bjuder på cashewnötter.

Ni spelade på Vega i går kväll.

Alex: Ja, det var verkligen bra! Det var så roligt att vi spelade en extra låt. 

Och sen gick ni ut? 

Matthew: Om vi gjorde, vi gick till ett ställe som hette Zoo Bar och sen gick vi hem till en tjej som bor bara över  gatan här. Hon hade en gunga inomhus. Har du någonsin sett en gunga inomhus? 

Nej. 

Matthew: Well, det är bara att knalla över och knacka på. Hon släpper säkert in dig. 

Jag såg Arctic Monkeys på scen två gånger under 2006. En gång på Acceleratorfestivalen på Münchenbryggeriet i Stockholm och en gång vid Postbahnhof i Berlin. Båda gångerna var de ett ofärdigt liveband, men det var alltid just för att de var ofärdiga som jag tyckte så mycket om dem då. Alex verkade aldrig vilja titta upp mot publiken, utan sökte sig hela tiden åt sidan, ibland mot Jamie eller dåvarande basisten Andy Nicholson, ibland mot Matthew. 

Oftast såg det ut som om han bara ville komma undan. 

När Morrissey, i en intervju i samband med South By South West-festivalen i Austin, förklarade att han upplevde kvartettens framgång som onaturlig och alltför snabb, ansåg han sig visserligen tvungen att be om ursäkt bara veckorna senare, men jag är inte säker på att Arctic Monkeys själva insåg hur snabb deras resa från The Leadmill till utsålda arenor i Europa och USA i själva verket var. Det spelade liksom ingen roll hur många tusen människor som sjöng med i »Mardy Bum«, den kanske finaste stunden på debutalbumet, de tycktes hela tiden vilja sticka huvudet i sanden där uppe på scenen. 

Jag såg er på Acceleratorfestivalen i Stockholm. Då gav ni ett ganska blygt intryck.

Alex: Jag minns den spelningen. Jag satt på en terrass och båtar åkte förbi utanför. Det var ett fantastiskt område. Båtar och balkonger. Det var typ en potentiell katastrof. [skratt] Det var verkligen en annorlunda spelning för oss, jämfört med många festivalspelningar i England. 

Ni har turnerat nästan konstant sedan första skivan. Hur gör ni för att inte bli blasé på scen?

Matthew: Jag vet inte egentligen. Det finns inte så mycket man kan göra, eller hur? Vi försöker alltid göra varje enskild del, varje låt, så bra som vi möjligen kan från början och då tror jag inte man blir uttråkad. Jag vet inte om det är möjligt att göra saker annorlunda varje kväll när man kommit till den punkt vi kommit till nu. Man kan bara hoppas att man har låtar som är tillräckligt bra och som man inte tröttnar på i första taget. 

Är ni trötta på de gamla låtarna? 

Alex: Inte nu, nu när vi har de nya att blanda upp med. Det känns som om vi kan tillföra något nytt till de gamla nu, som om de till och med låter bättre nu än tidigare. 

När Arctic Monkeys fortfarande bara var en angelägenhet för den lilla men hängivna skara som laddade ner deras musik från någon av deras vän James Sheriffs många hemsidor brukade Alex prata om sin förkärlek till Craig Nicholls (sångare i den australiska poptrion The Vines) oförutsägbara scenframträdanden. Numera pratar han och Matthew hellre om ett helt annat band när de får frågan om vilka de tagit intryck av på scen. 

Matthew: Vi såg Queens Of The Stone Age på en festival i USA där vi hade spelat kvällen innan. Det var mitt på eftermiddagen, en ganska dålig tid att spela på, men de gick på scen och fick alla andra att framstå som amatörer. Det är förmodligen det bästa jag sett på en scen. 

Alex: Eller The Strokes! Jag och Matt och Andy åkte till London vintern 2003 för att se dem och det var verkligen en stor grej då, att se The Strokes. Frågar du mig så kan de inte göra något fel egentligen. The Strokes har verkligen varit viktiga för oss. 

Matthew Helders redogörelse för hur Arctic Monkeys gör upp spellistan inför varje turné är märkligt konservativ för att komma från en blott tjugoett år gammal man. 

Matthew: Vi brukar göra upp ordningen på spellistan innan vi åker på turné. Sen petar vi sällan i den under turnéns gång, utom möjligtvis någon enstaka låt här och där. I går kväll spelade vi till exempel en gammal låt som vi inte ens hade repeterat. Publiken var så fantastisk och vi hade så kul att vi verkligen ville göra det. Men egentligen förstår jag inte band som ändrar i spellistan under turnéns gång, för man lägger verkligen ner ganska mycket energi på att få den rätt. Det är viktigt vad som händer i början, i mitten och hur allt slutar. Det är väldigt genomtänkt. 

En kväll i höstas när bandet hade en helg ledigt mitt under ett intensivt turnerande såg Alex The Fall live i London. Det var en smått magisk spelning, även om Mark E. Smith, som sångaren uttrycker det, var lite »airy« den kvällen.

Kan du se er åldras som The Fall?

Alex: Jag gillar verkligen den grejen. Ibland tänker jag att det är just vad vi borde göra. Bara göra album efter album och aldrig sluta. Och Mark E. Smith är ju bra för han är ju fortfarande, du vet… 

Fokuserad? 

Alex: Ja, eller hur? Han har aldrig gjort ett dåligt album. Men å andra sidan så kan jag ibland känna att det skulle vara häftigt med en trilogi. 

Klockan närmar sig två på eftermiddagen. Matthew sträcker sig ut över hotellsängen och gäspar. 

Jag går ut i vårsolen, fäller upp kavajslaget och promenerar mot centralstationen. 

I kväll spelar Arctic Monkeys i Amsterdam. ■