Nick Lowe

Det är lätt hänt att man oroar sig för Nick Lowe. 

Det är sex år sedan förra albumet och han turnerar knappast alls. Så hur lyckas han försörja sig? Man vill ju inte att han ska svälta. 

Numera har han dessutom en liten son att ta ansvar för. Roy – »ett riktigt bra rock’n’rollnamn« – är två år gammal och har vänt upp och ner på femtioåttaåringens liv. Lowe styr vår intervju till »en barnfri dag« och inleder den med att berätta att han flera gånger i veckan går på knattefotboll med Roy. 

– Jag fattar ingenting, men han är tydligen redan väldigt duktig på det där. Och man kan nog säga att det är för att jag har varit upptagen med honom som det har tagit så lång tid att spela in albumet. 

– Jag har ju dessutom levt ett enormt egocentriskt liv, fram till nu. Nu går det inte längre, när en tvååring drar i väg med en som i en tornado. Han är fantastisk, men också oerhört krävande. Och det är som någon har sagt: när barnvagnen står i hallen försvinner inspirationen ut genom fönstret. 

Men vi behöver ändå inte oroa oss för Nicks försörjning. 

– Du vet hur det är med låtroyalties, de dimper ner när man minst anar det, från de mest överraskande håll. 

Nick har själv ett utmärkt exempel på detta: i början av nittiotalet hamnade hans då nästan tjugo år gamla låt »(What’s So Funny ’Bout) Peace, Love and Understanding« på det soundtrackalbum som följde på filmen »The Bodyguard«. Den ligger där i en tämligen oansenlig version av Curtis Stigers. Som Lowe inte ens visste om att den hade spelats in. 

Och, ja, det är det albumet där Whitney Houston sjunger »I Will Always Love You«. Ett album som dominerade världens försäljningslistor månad efter månad; bara i Lowes hemland England låg det på hitlistan under mer än ett och ett halvt år. När plattan hade sålt färdigt hade Lowe tjänat mer än tio miljoner kronor på sin högst marginella medverkan. Det levde han på ett tag. 

– Och nu får jag en massa pengar från den amerikanska hjärtfonden, som de senaste tio åren låtit en änglakör sjunga en snutt ur min låt »From Now On« i sin TV-reklam. Det betalar för väldigt många blöjor. Och den låten skrev jag till Paul Carrack redan för tjugofem år sedan… 

Fonden har dessutom nyligen förlängt kontraktet. Skulle de vilja byta låt finns det gott om lämpliga hjärtlåtar i Lowes repertoar: som »Heart«, »Don’t Give My Heart a Break«, »My Heart Hurts« eller »There’s a Cloud in My Heart«. 

På nya albumet »At My Age« finns ingen låt med ordet hjärta i titeln, men ingen lär missa att det ändå är ett album där hjärtat och kärleken står i orubbligt centrum. Redan i öppningsspåret hyllar han sin nuvarande flickvän och vad deras förhållande gjort för honom: 

»In my life I’ve done things I’m not proud of
and too often watched my dreams turn to sand 

But it looks like I might have turned a corner
you make me want to be a better man« 

Men han och hans kvinna lever trots denna avbön fortfarande i ett förhållande som på det praktiska planet ser lite annorlunda ut. 

– Jag har kvar det lilla hus i västra London som jag har bott i de senaste trettio åren och har dessutom köpt ett nytt hus som ligger några minuters gångväg därifrån. Så några dagar i veckan drar jag mig undan till det gamla huset för att »jobba«, men det ger mig också chansen att bjuda över grabbarna på middag och ha orgier i cigarettrökning. 

– Ett problem är bara att minsta lilla irritation över frukostbordet växer sig gigantisk om man i nästa stund säger att man ska gå över till det andra huset. Som om man med svansen mellan benen smiter i väg och samtidigt erkänner att man har förlorat det lilla grälet… 

– Vårt lilla arrangemang kan tyckas som en dröm när man betraktar det från utsidan. Men, gott folk, ni ska veta att det inte är lätt! Man måste verkligen anstränga sig för att komma överens. 

Kampen för kärleken går vidare, även i Lowes musik. Ett av mina favoritspår på nya albumet är »I Trained Her to Love Me«, ett dubbelbottnat porträtt av en inte helt sympatisk man. En man som är väldigt bitter på kvinnorna och vad de tvingat honom att utstå i kärlekens namn och har bestämt sig för att hämnas. 

Är det du eller någon du en gång har varit? 

– Nej. Även om jag förvisso har fått mycket stryk i kärlekens namn. Den har många gånger lett mig in på vägar som jag egentligen inte velat beträda. Du vet, man tror att man är förälskad och när man sedan inser att man inte är det har man skadat en annan människa på ett sätt som man verkligen inte hade velat. För att inte tala om när man själv har blivit övergiven, det är en smärta som är ännu värre. Men så bitter som mannen i låten är jag inte. Nä, den låten handlar mer om en av alla de bittra män som vandrar omkring där ute.

– Jag tror att jag spelade in den tre eller fyra gånger innan jag hittade rätt tonläge; den fick ju absolut inte blir för rockig, för macho. Den är ingen kampsång för nertrampade män, den ska låta lite slibbig och obehaglig. Den är snarare en låt som ställer sig på kvinnornas sida. Och när jag spelade den på min senaste USA-turné var det många kvinnor som jublade igenkännande.

– Det gjorde förvisso också en del högljudda, lätt dragna män också. »Right on, Nick, tell ’em like it is!«, typ. Det är i sådana lägen som man bestämmer sig för att man nog måste sätta sig ner och slipa lite till på texten eller arrangemanget. Men nu är jag nöjd, väldigt nöjd. ■