Josh Ritter: Fever Breaks

Vår tids mest konsekvent hyllade singer-songwriter?

Josh Ritter finns faktiskt med i diskussionen.

Sedan den nu tjugo år gamla självbetitlade debuten har den Idaho-bördige låtskrivaren omkramats av kritiker vid varje skivsläpp. Sett till omdömen har Ritter karriären igenom inte satt en fot fel. Djupt respekterad för sitt hantverk, en traditionalist i ordets finare bemärkelse.

Inte heller »Fever Breaks« är någon dikeskörning. Snarare en lite väl trygg färd längs mittfåran.

Tydligen startade processen med Ritters tionde fullängdare när han spelade upp låtarna på uteverandan till Jason Isbell och Amanda Shires hus i Nashville. Detta för att övertala Isbell att producera »Fever Breaks«. Riktigt exakt vad det var som Isbell fastnade för så till den grad att han tackade ja är oklart. Nog för att materialet här är rakt igenom gediget. Vi har att göra med stabil folkrock väl grundad i den amerikanska musikhistorien. Ritter skriver vant berättelser om familjeband, landsvägar och några vaga framstötar där han kommenterar dagens politiska klimat. Isbell och hans 400 Unit samt Shires (som länge varit ett stort Ritter-fan) gör vad de ska musikaliskt när de ger studiomuskler till Ritters kompositioner.

Samtidigt låter allt här väldigt väntat.

Ritter tar inga större risker när han (än en gång) kanaliserar sextiotalets folksångar-Dylan i »The Torch Committee« eller när han i »Silverblade« gör altcountry av Nick Drakes »River Man«. Förebilder som ingen överraskas av.

Min oöverträffade Ritter-pärla är fortfarande »Girl in a War« från mästerliga »The Animal Years«. En låt jag inte vet hur många gånger jag lyssnat på sedan den släpptes 2006. En fullkomligt magisk och tidlös sak som alltid skapar något helt eget i rummet. Någon sådan stund finns inte på »Fever Breaks«. Inget som kommer ens i närheten.

»Fever Breaks« är som sagt inget felsteg, mer en habil giv låtar från en låtskrivare med både bälte och hängsle.

Låt oss kalla det för en mellanplatta.