En virvelvind från West Virginia






Ingen bör missa Sierra Ferrell när hon i nästa vecka svänger förbi Sverige.

Ska du bara se en americana-akt just nu gör du klokt i att placera pengarna på Sierra Ferrell.

Och vill du uppleva henne i ett någorlunda småskaligt sammanhang bör du passa på nu för på hemmaplan i USA är hon en snabbt stigande stjärna som efter flera års intensivt turnerande i regel intar större ställen än de hon frekventerar här över. 

På skiva kan West Virginia-virvelvindens bluegrass-, old timey- och gypsy jazz-tonade country, vindlande som vägen nerför en svindlande sluttning i hennes födelsestat men också med den gränslösa spännvidden från ett helt New Orleans-kvarter, vid en första anblick framstå lite manierad men det är nog mest för att den i så hög grad skiljer sig från det mesta annat i genren. När du väl vant dig blir det snart svårt att lyssna på något annat.

Medan flertalet kollegor (Margo, Nikki, Isbell, stundom även Sturgill) på senare tid sökt sig närmare vanlig rock lyckas den färgsprakande, tidigare gatumusicerande och nyblivna trettiofemåringen förkroppsliga arvet från såväl Willie som Dolly och samtidigt staka ut sin egen riktning mot något nytt, annorlunda, översvinneligt. 

Att ta del av Sierra Ferrell på scen är att se en artist med ett imponerade röstomfång men nyckfullt obrydd framtoning leda sin följsamma lilla ensemble genom livsberättelser, förlustelser, vagabondlika självständighetsförklaringar och känsloknäckande gospel med ett driv som omöjligen tillåter döda punkter men onekligen bjuder in till ömma stunder.

Låt oss bara hoppas att hon håller ihop. Tempot Sierra hållit en längre tid har börjat ta ut sin rätt och vi är några stycken som gärna skulle se att hon även fick tid och ork att färdigställa den efterlängtade uppföljaren till »Long Time Coming«.

 

Sierra Ferrell spelar på Debaser i Stockholm 22 augusti och Pustervik i Göteborg 23 augusti. Värmer upp gör John Prine-favoriten Kelsey Waldon.

 

SIERRA x 7

 

In Dreams

Bells of Every Chapel

At the End of the Rainbow

Lighthouse [ibland även The Lighthouse Song]

New West Virginia Waltz [senare bara West Virginia Waltz]

Years (John Anderson-cover)

Hey Me, Hey Mama (Ray Lamontagne-cover)




Relaterat

Dixie Chicks