Mavis Staples: We Get By




6
av 10
  • Artist
  • Mavis Staples
  • Album
  • We Get By
  • Bolag
  • Anti/Playground


Mavis är sedvanligt oklanderlig, produktionen och låtarna denna gång aningen mindre så.

»If you want to write songs for us, just read the headlines«, sa Pops Staples en gång under sextiotalet då kyrkskolade The Staple Singers gradvis rörde sig från gospelensemble till kommentatorer av social orättvisa.

Som soloartist har Mavis Staples förvisso spelat in annat men sällan rört sig särskilt långt bort från den spänningsyta där Guds lindring och allmänmänsklig vrede möts. Hon ber men nöjer sig inte med att be, vet ack så väl att det krävs mer. Det är ingen slump att nya plattans omslag pryds av Life-fotografen Gordon Parks klassiska bild »Outside Looking In«, tagen i segregationens Södern, närmare bestämt Mobile, Alabama, 1956. Den föreställer hur barn med en hudfärg står utanför ett stängsel och tittar på lekande barn med en annan hudfärg innanför samma stängsel. Mavis är fullt medveten om att vissa krafters syn på alla människors lika värde inte har förändrats ett dugg sedan dess och därutöver att nämnda krafter på senare tid flyttat sina positioner så långt fram som till Vita huset. »Can’t trust that man/Bring us another plan«, som hon sjunger i en av nya skivans låtar.

Tittar vi på det textmässiga fundamentet för »We Get By«, Mavis Staples sisådär femtonde studioalbum (om 1977 års soundtrack »A Piece of the Action« inkluderas), består det av ungefär lika delar samhällsorienterade och uppbragta protestsånger, låtar som skänker tröst, hopp och tro samt introspektiva betraktelser över sin egen plats i livet.

Och så har hennes tjugohundratalsskivor till stor del varit upplagda, vilket i sin tur så klart är en logisk fortsättning på hur det brukade vara med The Staple Singers.

Efter att ha genom åren ha jobbat med hyfsade begåvningar till producenter som Curtis Mayfield, Prince, Ry Cooder, Jeff Tweedy och M. Ward är nu Mavis-turen kommen till soul- och bluesförvaltaren Ben Harper. Vilket på pappret kan te sig väl konventionellt. Ty när de närmaste föregångarna har varit som mest lyckade har det inte sällan gått att härleda till mötet mellan världar som inte möts varje dag.

Nu är det också så att Harper inte adderar vidare mycket, snarare är känslan att han främst tar vid det arbete som Jeff Tweedy och M. Ward på 2010-talet påbörjat. Det vill säga fortsätta att bädda in det snart åttioåriga röstfenomenet i en relativt stram ljudbild baserad på hennes gospelförflutna och där livegitarristen Rick Holmstrom får stå för de träskiga deltavibrationer som förr härstammade från pappa Pops tremolotunga toner.

Även om det finns starka stunder här – introspektiva »Never Needed Anyone« inte minst, men även inledningen – blir det efter ett tag uppenbart att Ben Harper som låtskrivare är mer begränsad och som producent mer bokstavstrogen än exempelvis Jeff Tweedy. Hans tankar och uttryck går absolut hand i hand med artistens diton, ibland i väl hög grad. På några ställen blir det onödigt stillastående och gränsandes till småtråkigt, vilket egentligen inte ska vara möjligt med en patenterat livsförhöjande energiinjektion á la Mavis.

Det måste sägas att hon fortfarande sjunger fantastiskt, med ett kusligt djup och en oförminskad närvaro, och Harper ska ha kredd för hur han månar om att ta fram nyanserna, inte bara ytterligheterna, i rösten. Mavis är oantastlig, skivan okej och ibland mer än så, men till nästa platta skulle jag gärna se en producent som vågar infoga andra element och stämningar. Det behöver inte vara någon som tar det lika långt som Richard Russell och Damon Albarn gjorde med Bobby Womack, men kanske kan denne någon vara en Cat Power, en Margo Price, en Matt Ross-Spang, en Sturgill Simpson eller rentav en Kamasi Washington.




Relaterat

Mavis Staples
Uppdaterad Sonic-spellista!