Nick Cave And The Bad Seeds: Ghosteen

Det börjar med »Push the Sky Sway‹. Mer den enskilda låten än skivan med samma namn. Jag tänker att det är startpunkten till det som senare skulle resultera i »Skeleton Tree« och »Ghosteen«, även om den tragiska händelsen, Nick Caves sons död, som präglar mycket av skivorna, särskilt Ghosteen, inte hade inträffat när »Push the Sky Away« kom till för sex–sju år sedan. Det är någonting där, i den till synes enkla melodin, i texten, i känslan; det är som att Nick Cave öppnar upp dörren till ett annat rum att stiga in i. Han lutar sig mot dig. Jag tror att jag har lyssnat på »Push the Sky Away« tvåhundra gånger och tycker att det är den starkaste låt han någonsin har spelat in.

På albumet med samma titel fanns en del vanligt rockkomp. Men det som tog sig in i de följande skivorna är de melodiska synthslingorna från titelspåret, eller, om man så vill, ljudkulisserna som tycks vara framskapade så att texterna i ännu högre grad ska hamna i centrum. Det var tydligt på »Skeleton Tree« och är helt dominerande på »Ghosteen«. Flera av medlemmarna i The Bad Seeds hörs knappt, det kunde nästan vha arit en duoplatta av Nick Cave och Warren Ellis som i vanlig ordning spelar fiol men även trollar fram de suggestiva synthmattorna.

Min relation till Nick Cave är inte okomplicerad. Han har varit en stor favorit alltsedan tonåren, men personen Nick Cave kan stå i vägen, som i dokumentären »20,000 Days On Earth«, inspelad samtidigt som »Push the Sky Away«, där han framstår som en egofixerad tölp, filmen utvecklas till en tröttsam hyllning till det manliga geniet. När jag ser den senare filmen »One More Time with Feeling« och sjunker ner i »Ghosteen« försvinner den bilden. Nick Cave hittar någon slags magisk, gyllene medelväg mellan sorg och hopp, mellan himmel och helvete, mellan litteratur och musik, och jag vet inte hur många gånger jag är nära att börja gråta, av texternas styrka, av den smärtsamma och starka musiken.

Han räcker fram sin hand och jag är där, beredd att lyssna, från första strofen i inledande »Spinning Song« där Elvis Presley, en central person i Nick Caves mytologi, dyker upp, till den buddhistiska legenden som lyfter den sista låten »Hollywood« till en annan dimension.

Sorgen över den förlorade sonen finns där hela tiden. De tre sista låtarna: »Ghosteen«, »Fireflies« och »Hollywood« kallar Nick Cave föräldrarna till de andra låtarna, på ett sätt är de som en epilog, en andra bok, som utvidgar och förädlar uttrycket. Givetvis kan man också se Caves dialog med sina fans på hemsidan The Red Hand Files som ytterligare en pusselbit i sättet att hantera sorgen, som en parallell gren till låtskrivandet.

Texterna är fantastiska. Liksom musiken, det känns som ett genidrag att skala bort rytmerna och ta fasta på det hymnlika i musiken, lite stråkar, piano, synthar. Jag dyrkar The Dirty Three, Warren Ellis band, och tycker till en början att det är synd att man inte hör hans typiska fiolspel, men det blir bättre så här. Cave och Ellis hittar fram till ett mer intimt och symfoniskt sound. Märkligt ändå att det funkar så bra, det är till exempel i princip new age-varning på introt till »Sun Forest«, innan låten lyfter sig till ett av skivans främsta kort. Titelspåret har ett långt Klaus Schulze-doftande instrumentalparti innan texten vaknar.

Om jag förstått det rätt har Nick Cave och hans familj lämnat det engelska kustlandskapet och flyttat till Kalifornien. »Hollywood« är låten jag funderat mest över. Den är bildrik, jag får massor med scener i huvudet, ser framför mig ett landskap nära havet, ungefär som i Hitchcock-filmen »Fåglarna« eller som i TV-serien »Big Little Lies«. Annars är stämningen i låten som ett mellanting av Quentin Tarantino och William Blake. Fraser upprepas. My time to come. Peace to come. En gestalt, kanske Nick Cave, går på en väg medan andra karaktärer i berättelsen finns där men de är långt ifrån varandra. Människorna försvinner in i en scen som stelnar. De fixeras. Fryser fast. Musiken stannar kvar. Orden. Känslan.