Håkan Hellström: För en lång lång tid [singel]

Alla får vi under uppväxten höra hur vi minsann en dag »ska bli vuxna«, vi också.
Som om påståendet i sig inte är skrämmande nog för en liten parvel sägs det dessutom alltid med ett betydande mått av skadeglädje.
Kanske för att föräldragenerationen inte kan tygla sig. Kanske enkom för att trycka ner ens antydningar till upprorslusta. Kanske för att de faktiskt vet vad som väntar en.
Vad de äldre däremot missar att berätta är att man aldrig får reda på när det händer, eller vad det innebär att »bli vuxen«. Det får man i stället själv försöka luska ut, låt så vara ofrivilligt. Och längs med vägen, då man går på den ena niten efter den andra, rinner ungdomens glans av en.
Man märker det inte men en dag sitter man där, hur lite man än önskar eller medger det; torr bakom öronen, hårdhudad, cynisk.
Vuxen.

Luttrad och tilltufsad av CSN-duster, den ändlösa återvändsgränd som kan vara raden av vikariat eller arbetsmarknadsåtgärder, vänner som viker av, närstående som går bort, oförstående ordningsmakt eller, vanligast av allt, trevande försök till det här med tvåsamhet. I slutändan handlar det och det mesta andra om att man ska vänja sig vid att svara för sina egna handlingar och lära sig tänka på fler än en själv. Och för att ro detta i hamn krävs hänsynstagande, processen blir liksom lite lättare då – i alla fall så länge som den andra parten gör detsamma.
Ändå är det inte den enklaste sak i världen. Att bli två, eller fler ändå, utan att förlora individualism, manöverutrymme och fortsatt frihet att drömma har de allra bästa, med de mest grandiosa planer och finaste intentioner, misslyckats med. Det finns ingen given färdplan att följa – det som funkar för föräldrar, syskon, vänner eller grannar visar sig inte sällan vara värsta fällan för dig själv. Man kan omöjligen jämföra ett liv med ett annat, även om många människor inte gör annat. Trots sociala normer och nedärvda beteendemönster är varje situation i varje relation helt unik.
Även om man utgår från att båda parter vill väl, är ytterst mån om att hålla ihop det, är det inte alltid det räcker. Välvilja kan vara nog så chanslös när andra krafter än de vi själva styr över smyger in, ruckar på förutsättningar och undan för undan undergräver alla tänkbara sorters räddningsaktioner. Vid det laget har man ändå hunnit driva hela den långa vägen från förälskelse till fullt utvecklat främlingskap.
Man kan knappast heller dra nytta av tidigare erfarenheter. Bara för att man agerade på ett visst vis i en liknande sits med en annan människa för sju år sedan finns det egentligen inget som talar för att man kan, bör eller vill göra likadant en gång till. Snarare tvärtom, vanans makt visar sig i regel vara märkbart maktlös i sådana här sammanhang.

   »Du säger att du är stark, att du vart igenom det här förut
Du kommer fortsätta, finns inte mycket mer å säga nu«
Det är de inledande textraderna på Håkan Hellströms första singel från nya albumet »Försent för Edelweiss«.
Borta är de två första skivornas allt på en gång-extas, borta är de vindlande fablerna från »Ett kolikbarns bekännelser«. En viktig del av refrängen är: »Varför måste vi döda varandra/nåt säger mig att du blir borta en lång lång tid«.
Jämfört med föregångarna låter det som att insatsen är högre, livet har blivit mer än förlustelser och lek.
Det spelar ingen roll att »För en lång lång tid« innefattar handklapp, ruggigt smittsam pianoslinga och spontana glädjerop. Detta utsökt klangfulla stycke gubbpop är främst sammanbiten realism av ett slag som vi inte är vana vid att höra med upphovsmannen. Likt Dylans »Most Likely You’ll Go Your Way (And I’ll Go Mine)« är den dock allt annat än självömkande, rentav frän i sin förgiftade ton – eller vad sägs om »Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav/Någon dag kanske jag kör över dig här utanför«?

Alltså, den som väntar sig en instinktivt omedelbar livsbejakare till förstasingel á la »Känn ingen sorg för mig Göteborg«, »Kom igen Lena« eller »En midsommarnattsdröm« kan nog bli lite… förbryllad. Efter sig lämnar »För en lång lång tid« mindre av feber eller eufori och mer en i sig ganska befriande insikt om att även denne ibland omänskligt lustfyllde killes tankar kan vara mänskligt nedtyngda av olust.
Man kan säkert betrakta låten som andra sidan av den storögda romantiken på titelspåret till »Det är så jag säger det«. Eller som det finaste, mest uppriktiga stycket svensk relationspop sedan Ulf Lundell spelade in ömtåliga melodier som »Bara en fråga om när« och »Främlingar« till 1980 års »Längre inåt landet«.
Andra kommer sannolikt, med eller utan skadeglädje, bara se det som ett tecken på att Håkan Hellström har blivit vuxen, han också.
PIERRE HELLQVIST
2008-02-26

»För en lång lång tid« släpps den 3 mars.