Håkan Hellström: För sent för Edelweiss

Du vet hur det är.
Du har varit ute sent, träffat någon, sovit över, just vaknat upp tillsammans och – med de allra charmigaste av knullrufs – hoppar ni nu över frukosten för att lyckligt leende, arm i arm, promenera gatan fram.
Det var just det här, det här lika dimmiga som nykära mellantinget mellan one night stand och pojkvän/flickvän, som Bob Dylan förevigade med omslagsfotot till »The Freewheelin’ Bob Dylan«.

Dylan hade sett ett fotografi på James Dean, strosandes mitt i gatan i New York, och ville nu återskapa det han sett – med den lilla skillnaden att han lät sin dåvarande musa, Suze Rotolo, strosa vid hans sida.
Det må låta lite larvigt, men jag tror inte att någon svensk musiker har drömt om att få kliva in i det där Dylan-omslaget så som den evigt tvåsamhetsromantiserande Håkan Hellström.
Från den livsavgörande förstasingeln »Känn ingen sorg för mig Göteborg« till nya skivans »Kärlek är ett brev skickat tusen gånger« har han besjungit den stora kärleken – det lyckliga förhållandet – på ett sätt som till och med måste ha fått de mest hopplösa av cyniker att våga hoppas och skapa användarprofiler på någon av de stora nätdejtingsidorna.

Men det kanske allra finaste med Håkan Hellström i dag är ändå hur han, nu när han funnit den stora kärleken i sin Natalie, inte lovsjunger singellivet, barnlöshet och att gräset är grönare bortom Haga.
»För sent för Edelweiss«, som tar vid exakt där »Ett kolikbarns bekännelser« slutade, är nämligen som ett enda långt farväl till den tidiga bilden av den evige eskapisten Håkan Hellström.

Kvar är den gudabenådade textförfattaren Håkan Hellström – som i den tillbakablickande, vansinnigt vackra och »Jag har varit i alla städer«-minnande inledningen »Tro och tvivel« – bara berättar om det jävliga som varit och hur underbart han nu har det med sin sambo och sin lille son.
Sedan kommer förstås frågan om hur självbiografiskt det rörande – men med handen på hjärtat hyfsat hafsiga – femte albumet »För sent för Edelweiss« är?
Inte för att det spelar någon stor roll, men om Håkan Hellströms konst vore hundraprocentigt självbiografisk skulle han ju på dess omslag – i stället för att som nu strosa fram längs med vägkanten som på James Deans originalfoto – självklart ha sin alldeles egna Suze Rotolo vid sin sida.
MARCUS JOONS
2008-03-25