Håkan Hellström: Ett kolikbarns bekännelser

Som ni redan har läst alldeles för många gånger – förmodligen även i texter av undertecknad – brukar det talas om »det svåra tredje albumet«. Men i fallet Håkan Hellström känns det faktiskt högst relevant. Efter ett debutalbum som vände upp och ned på svenskspråkig popmusik ännu mer än till och med Jakob Hellmans »… och stora havet« och en sambasnurrig uppföljare, som bara dansade vidare på euforivågen eftersom natten ännu var ung och landet bara ville ha mer av Håkan och hans eufori, skulle det ha varit omöjligt för honom att göra en »hatt & blås«-skiva till.

Morgonen har randats i Håkans värld, både festen och efterfesten är över, och en om inte visare så åtminstone några år äldre sångare står lite lagom bakfull vid en korvkiosk någonstans och ser solen gå upp över Göteborg. Han inser att han måste vidare, längre än förra gången, för att inte riskera att bli en karikatyr på sig själv, för att fortsätta engagera både sig själv och sina lyssnare. Så han gör vad han var inne på redan förra gången, han går till Björn Olsson.

På »Det är så jag säger det« satte Håkan text till Olssons »Göteborg« i »Den fulaste flickan i världen«, och även i andra av de mer lågmälda låtarna på den plattan drog sig musiken mot Olssons lite brusiga universum av skeva, spensliga elektriska gitarrer över torra akustiska, flöjter, visslingar och massor av eko.

Här har Håkan på olika sätt och i flera nummer utgått från redan existerande musik på den forne Union Carbide Productions/The Soundtrack Of Our Lives-gitarristens egensinniga, instrumentala soloskivor. Inledande »Jag har varit i alla städer« är i princip »Juli« från det album i Olssons »skaldjursserie« som bland de få men mycket entusiastiska anhängarna kallas för »Kräftan«. Avslutande »Vaggvisa för flyktbenägna«, som verkligen är en vaggvisa, har en titel som dök upp redan på Olssons första album »Instrumentalmusik … att sjunka in i … eller kanske att försvinna till«, även om likheterna i övrigt är få.

De som gillar att kartlägga Håkans stölder och lån har således fått en massa nytt att skärskåda, för det finns fler ganska solklara Olsson-lån här (och en del andra, översätt till exempel titeln »Bara dårar rusar in« och fundera på varifrån den raden kommer).

Man skulle också kunna summera all oblyg eklekticism och komma fram till att Håkan Hellström efter två och ett halvt år återvänder till scenen med ett album som består av endast nio låtar, varav flera bygger på redan existerande musik och texter. Analys: idétorka.

Men om man väljer att lyssna med öronen och sinnena i stället för dissektionskniven och kalkylatorn blir bilden en annan. Den visar upp en folkkär artist som trots massiva förväntningar från publik, kritiker och skivbolag faktiskt bara verkar ha gått dit hjärtat pekar. »Ett kolikbarns bekännelser« är på så sätt en modig skiva.

Alls inte lika omedelbar som de tidigare, småslirig och skev, ganska lågmäld, och ibland så vinglig i sitt sätt att lirka in orden till melodierna att man till en början undrar hur vissa låtar hade tagits emot om det varit en debutant som stått bakom micken.

Och det händer, kanske främst i den gubbpojkromantiska »Hurricane Gilbert«, att man inte alls förstår vad det är fråga om.

Men i all sin kantiga spretighet kittas albumet samman efter hand. Håkan sjunger åter om all den där omtumlande och svårgreppbara kärleken och eskapismen, i form av såväl en lift till Malmö på ett Statoil-flak som »några gram« som plockas hem från Köpenhamn.

»Gårdakvarnar och skit« är en söndagsbluesig ballad som i all sin dysterhet är något av det mest episka Håkan skrivit.

»Magasinsgatan« är en återblick på tiden med de galna kvällarna på Hemulen och Lolita i början av nittiotalet, full med minnen av all tonårig förvirring och förnedring, och av en tjej som han inte riktigt lyckas övertyga oss om att han aldrig tänker på förutom i kväll.

Den yra »Dom kommer kliva på dig igen« låter som en liten självbiografi (»en dag ringde en Klas från ett skivbolag och sa det nog kan bli nåt av dig«), och när »Brännö serenad« öppnar med raden »Vad vet du om månljuset förrän du blivit sönderslagen under det« är det faktiskt åter helt omöjligt att stå emot denne vildögde trubadur och hans stora drömmar.

Huruvida det är Håkan eller någon annan har hittat på den spelar givetvis ingen roll, det viktiga är vad som händer när han sjunger den.

»Ett kolikbarns bekännelser« är inte det största Håkan Hellström gjort. Men han har gjort vad han måste. Han har växlat in på ett nytt spår, klarat av det och givit den där karikatyren som låg och lurade i kulisserna en rejäl knuff bort och i väg.

Nu ligger vägarna öppna igen. Allt kan hända.