Timbuktu: Alla vill till himmelen men ingen vill dö

När svenska hiphopare blir äldre tröttnar de på hiphop. Förutom The Latin Kings har en påfallande stor del av den äldre generationen längre och längre bort från beats och samplingar och släpper in alltfler vanliga musiker i studion för varje platta.

Petter gör blues med Mats Ronander på munspel och bjuder in Moneybrother för en duett. Infinite Mass packar sina skivor med allt tyngre rockriff och Timbuktu känns alltmer säker i rollen som som sjuttiotalisternas enda självklara svar på Peps Persson.

Inget ont i det, om ni frågar mig. Är det bra så är det bra, och artister måste få ha rätt att utvecklas och hitta ett uttryck som gör att de kan behålla sin värdighet och relevans.

Timbuktus nya album är egentligen bara en hiphopplatta i den bemärkelsen att den innehåller en hel del rap. I övrigt är det som Timbuk och Breakmecanix svänger ihop den här gången en festlig, och tämligen folklig, gryta av klassisk funk – amerikansk såväl som afrikansk – och soul och ännu äldre reggae i olika färg och form, allt med massor av livekänsla.

Hemma i Malmö är han närmast en folkhjälte. Genom låtar som »Gott folk« och tonsatta brev till Göran Persson har han gjort sig känd som den rolige, smarte lille killen (»den lille brune«, som han själv kallar sig på den här plattan). Som förvisso rappar men det är ju på skånska som låter sådär mjukt och roligt och så är det ju melodier och hej vad det svänger och det är ju nästan lite som när vi var unga på sjuttiotalet men det är ju ungt och modernt och sån här hiphop som faktiskt går att lyssna på.

De som tycker sig ha varit nere med skiten sedan dag ett och engagerar sig i minst tre av de fyra elementen, må rynka på näsan, men om någon verkligen gjort en insats för att placera hiphopens uttrycksmedel i ett bredare sammanhang i Sverige så är det denne tjugonioåring.

Där popmusik och popkultur ofta går ut på att definiera tillhörighet och att stänga ute en oförstående omvärld bjuder Timbuktu in. Till skillnad mot en medial seriefigur som Dogge gör han det förmodligen inte ens medvetet, men ändå. Han går hem i vädigt många läger och det är inte det hippaste man kan göra, men vem föredrar hippt framför kul när allting verkligen kommer omkring?

»Alla vill till himmelen men ingen vill dö« behandlar stort och smått, ljust och mörkt, trams och allvar, precis som vanligt och gärna samtidigt. I Timbuk-sammanhang idel välbekanta gäster som Chords, Promoe och Damn-mannen Svante Lodén hjälper till att sätta skönt murrig färg på de här tretton låtarna om oönskad graviditet, rasism, sömnlöshet, generaliseringar, kärlek och politik. Allt avhandlas med imponerande slagfärdighet och skärpa. Rakt upp och ned på ett sätt som möjligen får din mamma att hoppa till några gånger – »sjöng han verkligen ’runka’ där?« – men det blir aldrig värre än att hela familjen kan vara med och skaka loss redan i nästa refräng.

Vi vet att det inte var en helt enkel match att spela in detta fjärde album, om inte framgår det av Patrik Svenssons eminenta artikel på annan plats i denna tidning, men det låter som att alla inblandade har väldigt kul, hela tiden. Ni har två utmärkta exempel i den klistriga ragglåten »Kärlekens bandvagn« (nästa singel?) och den djupt, djupt lundafunkiga »Skjuter du, skjuter jag«.

Och förvisso berättar Timbuktu och Chords dråpligt om en rad riktiga ökengig de hamnat på i den minimalistiska »Åk dit«, men viljan att fortsätta sprida sväng från scener är uppenbar, och smittande i sin övertygelse.

De säger det själva i »Plotten tjocknar«:

»Behöver ni funken så bringar vi den.«

Bringa på.