Får rocken att röra på sig

»Dom säger att jag dricker för mycket
Kan hända att jag dricker en del
Men jag försöker bara att överleva
och det kan väl inte vara fel«

– Vi har inga rockstjärnedrömmar som man kanske hade när man var tjugotvå.

Hjelle, sångare, gitarrist, huvudsaklig låtskrivare och som trettiosexåring yngst i Bäddat För Trubbel, sitter på en folktom bar i Malmö. »Purple Rain« ljuder i högtalarna.

– Så när ett skivbolag säger att »ni kan släppa en skiva och så gör vi reklam för den men i slutändan får ni noll kronor« känns det inte så intressant. Det skulle bara innebära att vi gör en massa jobb för noll kronor för att vi ska få reklam, som sedan någon gång kanske ska ge oss pengar eller någonting som vi ändå inte är intresserade av. Då är det bättre att ge ut hos folk man har förtroende för, som är roliga att umgås med, som är trevliga och som gör saker för att de tycker att det är bra.

Att Bäddat För Trubbel ibland beskrivs »punk«, vilket de absolut inte är, har nog mest att göra med att de hänger en del i de kretsar som utgör punk- och hardcorescenen i Malmö. Med den delar de också scener och vissa ideal. De bokar sina gig själva, släpper skivor på mikrobolag, är genuint ointresserade av att deras musik ska kunna bli »karriär«. Även om de undan för undan hittar fram till allt fler. I princip helt utan draghjälp från etablerad media har ryktet om deras briljans spritt sig från mun till mun, stad till stad. Nyligen spelade de för sexhundra personer på Pustervik i Göteborg.

Ett faktum de själva verkar lite kluvna inför. De gör det här mycket för att kunna umgås med folk efter spelningar. Men när det blir stor publik är det omöjligt att hinna med alla…

Vad är då Bäddat För Trubbel? Arbetarrock? Raggarpunk? Pubrock?

– Vi är för mycket rock för punkarna och för mycket punk för rockarna, säger Esse, bandets gitarrist.

Det stämmer säkert. Men egentligen är det nog så att Bäddat För Trubbel bara spelar vanlig rockmusik på dubbel hastighet.

Fanns det någon idé när Andreas »Hjelle« Hjelmér, Patrik »Esse« Eriksson, Ola Nilsson (bas) och Stefan »Piffe« Persson (trummor) slog sig samman 2009–2010 var det just att »spela rockmusik«.

Esse: Hjelle sa att vi kan spela rock som den där låten »Marie Marie« [med The Blasters]. Vi andra tänkte »ja men det blir ju jättebra«.

Ola: Men han har fortfarande inte skrivit någon »Marie Marie«. Det är mindre »Marie Marie« för varje låt han kommer dragandes med, tyvärr.

»En dag utan jobb, en god bok och en kopp kaffe
Ett leende och ett hopp, en glidning från nej till kanske«

Det är ju så, vid sidan av några gamla dinosaurier från en svunnen tid är rocken sedan ett antal år tillbaka i underjorden. I det vardagliga, där ute i verkligheten, bryr sig ingen om rockmusik. Den är ingen maktfaktor längre, än mindre folkrörelse. Är lika död som jazzen en gång var, innan den till slut reste sig och blev såväl institution som hipp.

Och det är någonstans bland rockens efterlämningar som Bäddat För Trubbel rotar runt och får saker att röra på sig igen, betyda något. Ja, lite som när The Cramps med start sent sjuttiotal, då punken hade blivit gimmick eller nischad subkultur och bred rockmusik bara var en behaglig ljudmatta gjord för att kunna kränga stereoapparater, ville påminna om vad rock’n’roll från början gick ut på.

Nu är Hjelle, Esse, Ola och Piffe inga bakåtsträvare, snarare tvärtom. Men med sina koncisa projektiler till låtar får de vanlig, simpel rockmusik att åter kännas angelägen och kul. Kanske till viss del för att deras variant är helt befriad från klichéer, allt oväsentligt har skalats bort; bara essensen, det riktigt viktiga är kvar. »De spelar musik utan säkerhetslinor och med livet som insats«, som L-P Anderson formulerade det om dem i Sonic #55, 2010.

I den på ytan barska, lite truliga attityden går det att se beröringspunkter med skånska föregångare som Problem och Wilmer X. Men det går också att dra paralleller till de varma Klippan-betraktelser Thomas Holst skrev i Kommissarie Roy. Bäddat För Trubbel sjunger om helt vanliga människor med helt vanliga problem, brister eller begär. Titlar som »Less på att vara förbannad«, »Arlöv Park Hotel«, »Född att förlora«, »Från afterwork till lillördag« och »Om det inte vore för spriten« talar möjligen sitt tydliga språk. På sina ställen nästan en diskbänksrealism värdig countrylåtskrivarmaestron Tom T. Hall. Nej, det var ingen slump att kvartetten härom året gav ut en kassett med tolkningar på Alf Robertson-sånger, som ju inte sällan är försvenskningar på material av sådana som Tom T. Hall.

Piffe: Textmässigt är de snarlika våra låtar.

Ola: Grejen är väl bara att han har fyra A4-sidor mer text än vad vi har.

Hjelle: I tidigare band hade jag jämt sjungit på engelska. När vi startade Bäddat För Trubbel var jag inne på att göra det här med. Men de andra sa »nej, du måste sjunga på svenska«. I den vevan lyssnade jag mycket på Alf Robertson och Eldkvarn. Det var också en period då det kom fram många svenska artister som sjöng om vardagsnära saker på ett sätt som inte kändes fånigt.

– Robertsons texter är jättefåniga egentligen men eftersom man tror på honom så blir de ändå inte det. Han beskriver händelser och får genom händelsen ut en känsla.

Ola: Nu ska jag inte snacka för Hjelle och hans texter men det är trevligt att spela i ett band som sjunger om sådant som har något med verkligheten att göra.

Diskuterar ni texterna?

Ola: Inte någonting över huvud taget. Ibland vet vi andra inte vad en text handlar om förrän vid inspelningen. Vi har inte direkt hi-fi-utrustning i replokalen så det kan vara lite svårt att uttyda vad Hjelle sjunger om.

En torsdag i början av april, Malmö är soligt och himmelsblått. Allsvensk hemmapremiär för di blåe mot AIK och dagen då stan »omfamnar sig själv«, enligt Max Wiman i Sydsvenskan. Gatorna och krogarna runt Möllevången är överbelamrade av supportrar. Det är vår i luften, i alla fall om man bortser från en bitande vind. Det skrålas och skålas. Polisbevakningen ger sken av att det är bäddat för trubbel.

På en bar några stenkast bort är det ett större lugn men Bäddat För Trubbel i allra högsta grad. Bandmedlemmarna, som tycks måttligt fotbollsintresserade, sluter upp efter sina respektive jobb som går ut på alltifrån att dela ut post till att datorutbilda lärare. Här i kvarteret har de sin replokal hos Studiefrämjandet. I faggorna ligger även ölhaket där deras scendokument »Live på NOBE 2012-12-30« spelades in.

Det står snabbt klart att Bäddat För Trubbel kan delas in i två falanger.

Esse, ursprungligen från Båstad, och Ola, ursprungligen från Sölvesborg, är pratsamma, lite spjuveraktiga. Deras musikaliska bakgrund finns inom punk/hardcore. De har känt varandra länge, hakar i varandras meningar.

Hjelle, ursprungligen från Ängelholm, och Piffe, ursprungligen från Tomelilla, har också känt varandra länge. Spelat i olika pop- och rockorienterade band ihop. De är långt ifrån tvära, men sävligare och mer sparsmakade med orden än sina bandkamrater (»fast Hjelle kan snacka om det gäller Dr. Feelgood, ’Nuggets’ eller Klippan-pop«, slår Ola fast).

Hjelle: Ola och Esse är mer sociala än vi andra två. De har varit runt, känner folk, har kunnat peka rätt människor åt vårt håll. I början var det extremt värdefullt.

Piffe: Ola har väldigt starka åsikter…

Esse: Hjelle är en jävulsk låtskrivare. Piffe sköter allt som har med inspelning att göra. Det är han väldigt bra på.

Piffe: Jag vill också repa lite mer än de andra.

Ola: Ingen av oss är jättedriven annars. Allting tar ju tid.

Hjelle: Vi hade ett bokningsbolag ett tag men jag tror att de tröttnade på oss för vi är väldigt ostrukturerade i allting. Det är nästan så vi själva tröttnar på det ibland. Bara att hitta en dag då alla kan spela.

Piffe: Eller så glömmer vi att svara på mejl.

Esse: Vi är inte jättejättesmidiga. Det hade ju varit jättekonstigt om någon hade beskyllt oss för det.

Ola: Det kan vara väldigt lätt att boka oss men för det mesta är det »ja, vi hör av oss om tre till sju veckor«. Det kan vara scheman och semesterplaneringar som inte är gjorda.

Esse: Sedan ska vi känna av i vårt inre: »Hur roligt känner vi att det här är?«

Ola: Det är så fruktansvärt tradigt att hålla på med alla businessgrejer. Man vill inte heller vara en sådan som begär en massa.

Esse: Sedan vet man aldrig innan en spelning hur mycket folk som går in och hur många som kommer. Men numera försöker vi väl lite mer förhålla oss till hur många som brukar komma när vi sätter gage. För det kommer kanske lite mer folk nu än tidigare.

Ola: Vi spelar ju gratis på folks födelsedagar, tar femtonhundra för en punkställning, kör gratis för hemlösa katter. Sådana grejer. Är det däremot mer räliga ställen vill man ju ta betalt så mycket att det svider för dem. Bara att vi inte vet vad den summan är.

Esse: På Pustervik fick vi öl och vatten och betalt och hotell.

Ola: Det måste vara det bästa hotell vi haft.

Esse: Vi hade kunnat ta det i gage i stället. Om det står tio backar öl och några flaskor sprit på spelstället förstår man ju att de har viss marginal.

Underhållningsvärdet i att prata med Bäddat För Trubbel går omöjligen att återge i skrift. Mycket av behållningen ligger i deras miner, blickar, dialekter, betoningar, suckar. De är lite som seriefigurer, fast på riktigt.

Samtalet glider in på skivor och skivinköp.

Ola: Jag har slutat köpa skivor. Jag sålde av hela samlingen. Det var så ångestframkallande att gå förbi hyllan där Neil Young-skivorna stod och se att »Zuma« fattades men alla de andra var där. Klarade inte av det.

Det var så alltså?

Ola: Ja. Men nu har jag börjat köpa lite igen, och det känns farligt.

Ångesten kommer tillbaka?

Ola: Ja. Det är bara dumt. Jag lyssnar ju inte på dem ändå. En gång, det är allt.

Esse: 2015, det är så det funkar.

Ola: Vi säljer en massa skivor. Folk vill säkert ha dem och ställa i hyllan men spelar dem väl inte. De lyssnar på Spotify eller Youtube, vad vet jag. Jag hoppas att de köper dem som investeringsobjekt för framtiden.

Esse: Vi borde kanske börja signera dem.

Ola: Vinyler är ju fina att titta på.

Esse: Ett roligt att spela-format.

Ola: När spelar du? Du har ju ingen skivspelare.

Esse: Men de säger att det är roligt. Jag kan bara förlita mig på andra människor.

Diskussionen övergår till att handla om Neil Young.

Ola: Hans biografi är den tråkigaste jag läst i hela mitt liv. Ena sidan beskriver Pono, nästa hans elbil, nästa har en förvirrad anekdot. Så fortsätter det.

Esse: Varför inte? Det gör ju honom och hans musik bättre.

Ola: Jag älskar Neil Young. Han borde skriva fler böcker.

Esse: Hade fler band släppt Pono-spelare eller skrivit om elbilar hade de ju varit bättre. Problemet med många band är att de är musiker och därmed tråkiga. Alltså att de gillar att spela musik och sådant.

Nu är knappast musiken oviktig för Bäddat För Trubbel. Nya skivan »Två sjundedelar av ett liv« – vinylsläpp som deras föregående – är deras mest lättillgängliga hittills. Den primitiva desperationen från »Det här är inte New York« (2010) och »Värdighet« (2012) är intakt men nu med ett större mått av popmelodier och inslag av såväl country som soul insprängda i det furiösa tempot. Blott fyra låtar av femton passerar tvåminutersgränsen.

»Från afterwork till lillördag«, »Om det inte vore för spriten«, »Jag har gett upp«, »Det här är mitt hem«, »Du får lov att vara dålig« (med Hasse Gäfvert på Sator på ystert boogiewoogiepiano) och hänsynslöst medryckande Nisse Hellberg-duetten »Mer som dom«, ja, närapå varje låt, framstår omedelbart som givna publikfavoriter i nivå med BFT-klassiker som »Jag har ingenting«, »Sånt är livet«, »Fakta och nostalgi«, »Inte New York« och »Dina vänner har rätt«.

Ola: Det är inte lika mycket lillfingerboogie på nya skivan.

Esse: [förvånat] Är det så? Det är ju inte bra.

Ola: Det råkade nog bara bli så. Det är ingen anpassning tyvärr. Hade annars varit gött om vi kunde göra det.

Hjelle: Det finns ingen helhetstanke någonstans. Vår enda tanke med den här skivan var att vi skulle skriva fler låtar så vi kunde välja bort de sämsta. Men så blev det inte.

Är det fortfarande så att ni inte tar gig ifall ni måste ta med er utrustning?

Ola: [nickar] Eller, det har väl hänt några gånger i undantagsfall. Men vi har så dåliga grejer och är inte intresserade av prylar, förstärkare och sådant, framför allt inte att bära på dem. Så arrangörerna får låna ihop eller skaffa fram.

Esse: På alla ställen finns trumset och gitarrförstärkare som är mycket bättre än den begagnade basförstärkare som jag spelar gitarr igenom.

Ola: Sedan är vi inte beroende av att det ska låta perfekt. Jag satt en gång och försökte sova mig igenom Toy Dolls soundcheck när vi spelade på en festival i Norge. De höll på att ställa in hela spelningen eftersom de hade fått fel Marshall-förstärkare. Helt vansinniga. Man vill inte landa där liksom.

Vad är det bästa med att spela i Bäddat För Trubbel?

Hjelle: För mig är det mest att jag får utlopp för mina låtar. Jag har alltid skrivit och kommer alltid att skriva. Just nu är det några som faktiskt lyssnar.

Esse: Vi kan ha väldigt roligt ibland. Ja, det är väl det…

Ola: Jag tycker att det är trevligt att komma till Oslo och sådant. Jag skulle aldrig ha åkt till dit annars, vad ska jag göra där? Eller att få åka till Finland och hänga med Räjäyttäjät. Sådant är ju lite lyxigt.

– Det är inte kul att repa och det är inte kul att spela in. Men det är kul att släppa skivor och kul att spela live. Det blir inte så mycket ansträngning när man inte behöver släpa på stärkare och soundchecka så mycket. Man spelar en halvtimme och kan sedan dricka öl och snacka skit med folk.

Nisse Hellberg om Bäddat För Trubbel

På nya Bäddat För Trubbel-skivan gästar Nisse Hellberg i låten »Mer som dom«.

– Jag blev helt knäckt när jag hörde dem första gången. Det var några låtar från »Det här är inte New York«. Jag tror att jag hörde av mig till dem på något sätt. Som jag nästan alltid gör när jag tycker något är riktigt bra.

– Därifrån byggdes det upp en mejlkontakt. Hjelle gjorde ett fanzine – Duke Demonde – som jag tyckte om. Jag minns bland annat att han fick medarbetare att leta upp blandband på loppmarknader och recensera dem. Han skrev också om Thomas Holst och det var nog då jag började förstå att de verkligen älskar Klippan-scenen med band som Kommissarie Roy. Det kan nog till och med vara så att de tycker ännu bättre om det än Wilmer X.

– Sedan har vi träffats och bytt skivor med varandra. Jag har även fått Bäddat För Trubbel-t-shirts. Det var kanske oundvikligt att vi skulle göra något ihop. Det ville jag absolut. De skickade tre låtar, och det var uppenbart direkt vilken jag skulle sjunga på.

– Den låten, som allt med dem, är otroligt kort. Det är något nästan konceptuellt över det. Här är jag med på skivan, och så sjunger jag bara i några sekunder. Det är rätt tufft. Less is more.

– Hjelle har sagt att låtarna är så korta för att han inte kan hitta på fler verser. Med risk för att jag låter pretentiös tror jag de har en estetisk grundidé kring sitt sound. Det blir ju en nervös energi över musiken när det är så korta låtar och går så snabbt. Som lyssnare vill man spela låten igen, man kan inte få nog. Det är som att få för lite godis.

– »Dina vänner har rätt«-EP:n, som är bland det bästa de gjort, låter som gamla Wilmer-låtar rent strukturmässigt. Även om vi hade försökt att få det lite mer polerat så klart. Ibland har Hjelle sagt att de skulle vilja låta »bra«, men jag vet inte om jag håller med om det. De måste hålla fast vid sitt frenetiska lo-fi-skrammel. Samtidigt kan det säkert vara jobbigt för dem att höra det om de har andra ambitioner.