Nisse Hellberg: Vägen västerut

Countryn har länge funnits med i utkanten av hans referenspalett. På senare år rentav aningen mer än så. Ändå är det lite märkligt hur länge det tagit för Nisse Hellberg att ta steget fullt ut över en hel skiva.
Okej, nu är det inte så att »Vägen västerut« heller är pur country, whatever det betyder numera. Skulle nog säga att skivan främst är en odyssé genom den amerikanska Södern. Från Louisianas träskmarker till Mississippis dallrande delta och den ödesmättade mexikanska gränsen, men där alla vägar förr eller senare leder till Tennessee vars musikaliska centrum Memphis och Nashville ingalunda är varandras motpoler så mycket som de ideligen har sett till att korsbefrukta eller stimulera varandra (Elvis är väl det ultimata exemplet på det). Nisse Hellberg har, solo eller med Wilmer X, alltid haft närmare till Memphis-attityd än Nashville-sötma men det ena har verkligen inte uteslutit det andra. Så inte heller här.
Där någonstans finner vi »Vägen västerut«. Blues, rockabilly och gammalt punkbett har tonats ner inte bara till förmån för country utan även klanger av cajun och trivselmycket texmex. Såväl »Stora och små saker« som underbara Malmö-hyllningen »Träden växer till himlen« och kanske mer än så står i viss skuld till Sir Doug och hans compadres. »Kvarter 5a plats 0-61« är målmedveten honkytonk i Buck Owens/Dwight Yoakam-skolan. »Lådbilen« och »Vi är värda bättre« stram Johnny Cash-country. »Under ett bord av glas« då? Bara en av hans finaste ballader någonsin.
»Där moget folk sitter och minns« känns som en sammanfattning av alltsammans, närapå en programförklaring.
Ändå, som vanligt, låter alltsammans mest Nisse Hellberg. Vi känner till den evigt unge femtiosjuåringens förnämliga handlag med ord och drivet i hans musik, men den här gången är det svårt att inte slås av hur sångaren i honom i den här nästan lyckligt vemodiga inramningen låter varmare och ledigare än någonsin.